Jag behöver inte röra män för att stå för jämställdhet

I dagens debatt är jämställdhet en fråga som väcker stora passioner hos många, inte minst i politiken. Diskursen som styr definitionerna är tydlig och burdus.

Det finns en markant fingervisning om vad kvinnor i Sverige tycks anse som kränkande och ojämställdhet. Något som många kan uppleva vara kontroversiellt.

I många decennier har kvinnor världen över kritiserat västvärldens kvinnor och deras monopol att styra feministiska diskurser.

Samtidigt stigmatiseras kvinnor som inte delar samma definition. Muslimska män som hälsar med en utebliven handskakning beskylls för att ha en nedvärderande syn på kvinnor, medan kvinnor som väljer att bära slöja och inte skaka hand blir ett offer under sin pappas eller mans tvång.

På så vis reducerar man muslimska kvinnor från att vara självständiga och pådrivande individer likt den västerländska kvinnan till nickedockor som inte kan ha egna åsikter om vad som är bra för dem.

Att jag som kvinna ska behöva förklara varför jag väljer att inte visa upp min kropp offentligt eller varför jag inte vidrör någon som jag inte har en nära relation till kan man ifrågasätta.

Trots det väljer jag att förklara mina val för att jag tror på att förståelse är nyckeln till att människor och olika kulturer ska kunna existera i samklang med respekt och hänsyn.

Sociala relationer är essentiellt för människans existens och utveckling. Till dessa sociala relationer hör social interaktion. Hur denna interaktion formas ter sig olika.

Det som kan påstås är att den uppstår i förhållande till vår omgivning varpå individen är med och formar utefter sitt eget jag. Interaktionen utgörs av symboler och kontakt.

Att kvalitén av denna interaktion skulle försämras på grund av en frånvaro av fysisk beröring är ett felaktigt påstående. Vi möter varandra i vardagen i olika sammanhang, varav vissa är mer intima än andra.

Den sociala interaktionen ändrar form i dessa olika sammanhang. Inom familjerelationer, parförhållanden och vänskapsrelationer existerar en mer utmärkande form av den fysiska interaktionen.

Medan den i det offentliga uppträder mer blygsamt och begränsat. Det är inte många som skulle påstå att en kram ingår i deras sociala interaktion med sin chef eller kollega.

För mig som kvinna och muslim existerar samma begränsning med den enda skillnaden att gränsen inte går vid en kram utan vid beröring generellt.

När jag hälsar på min mormor pussar jag hennes händer utav respekt. Vid hälsning med min syster reduceras den fysiska beröringen utan att respekten försvinner.

Vad gäller det offentliga tar sig interaktionen form genom symboler, gester och tal, utan att respekten och välviljan gentemot personen jag interagerar med försvinner.

Det är med andra ord en fråga om hur man hälsar och inte om man hälsar, där en utelämnad hälsning, och inte en annorlunda hälsning kan ge rum åt diskussion om jämställdhet.

Jag har en vision om ett jämlikt samhälle där alla har en plats, oberoende av klass eller etnicitet. Med det vill jag återigen påpeka att jag förespråkar jämlikhet, där även kön faller in, men jag behöver inte röra någon för att stå för det.

Jag respekterar alla individer och betraktar dem som syskon i mänskligheten. Det är utifrån denna respekt och vision som jag handlar när jag väljer att inte röra en främmande man, utan lägger handen på hjärtat och hälsar.

Zaheda Zahed

---

Handskakningsdebatten har varit het de senaste veckorna, läs även den här artikeln.