Behrad Rouzbeh: Trumps ”Muslim ban” handlar inte om muslimer

Jag kom till Sverige som sexåring och har klara minnen av och ett starkt band till mitt ursprungsland Iran, däremot har jag aldrig förstått stolthet över att vara född i ett visst land.

Det kommer från den enkla tanken att jag inte haft någon som helst inblandning i att bestämma vilka mina föräldrar är eller vart de råkade befinna sig under själva ”skapandeprocessen” av mig.

Ska Iran stå med som födelseland i ditt pass?

Frågan fick jag för 2 månader sedan, när jag var hos polisen för att förnya mitt pass inför min bröllopsresa till Costa Rica. Jag svarade ja, mest för symbolikens skull. Innan jag svarade hade jag dock en 5 sekunders debatt i mitt huvud, den mellan ”veta mitt bästa”-sidan och ”fuck det negativa det kan innebära”-sidan av mig.

Det var en old-school diskussion i riktig SVT Debatt-anda, högljudd och dåliga argument från båda håll. Några veckor tidigare, vrålandes som Tarzan med en jobbig njursten svingandes genom den vidriga djungeln av resesidor, skulle vi hitta rätt biljetter.

Ett av alternativen var mellanlandning i USA. Jag visste att Donald Trump skulle sväras in som USAs president den 20 januari, jag visste att vi skulle resa hem den 25 januari. Det visade sig vara rätt tänkt (även om vi hade kommit undan med några dagar).

Att ofta behöva ha mitt ursprung och utseende i åtanke när jag tar beslut som rör mitt liv är en konstig känsla som jag aldrig vänjer mig vid. Det var den känslan min standup-föreställning ”Slumpmässigt utvald” handlade om. I vissa situationer är den känslan tydligare än andra.

Den gången på Arlanda för 4 år sedan när jag skulle till New York var en sån gång. Som den enda svarthåriga på plats var jag också den enda som fick den röda varningslampan att blinka på väg in till boardingen.

I den stunden tänkte jag inte på vem som var rasist eller inte, jag tänkte mer på vad det är jag förknippas med, och hur skevt det kändes. Lite samma känsla som jag fick förra gången jag var i USA, 2003, när min pappa togs in i ett rum och förhördes i två timmar.

I såna här lägen har tanken slagit mig: ”ingen i min familj är ju ens troende? Knappt någon i min släkt vad jag vet?”. Med tiden har det blivit klart för mig hur irrelevant den tanken egentligen var, att det aldrig handlat om min tro eller icke-tro.

För Trumps ”muslim ban” handlar inte om muslimer, precis lika lite som ISIS handlar om Islam. När vi släpper kontrollen över våra egna tankar och, för att det är enklast så, låter olika ”ledare” sätta vår agenda, när vi med eller utan (verklig eller alternativ) fakta och sanning försvarar dem och deras rörelser, förvandlar vi oss själva till stora, individuellt betydelselösa grupperingar som slåss mot varandra för andras makt över oss.

En använder religionen som vapen, en annan använder nationalism, den tredje politisk populism och den fjärde rasbiologi (det är trendigt igen).

Frågan för många är inte längre vad vanliga människor tror på, utan vems retorik som lyckas ge den enklaste förklaringen som passar ”just mig”. Jag vet inte om personen Donald Trump är rasist, men jag vet att han använder rasistiska mekanismer och skapar rasister, och han är inte ensam om det.

Jag är personligen inte särskilt kränkt av hans ”muslim ban”, även om jag som aldrig varit det minsta religiös blir definierad som det, och därmed också begränsad i mina rättigheter som en konsekvens.

Jag är däremot kränkt av oss människor som bara hakar på. Så min uppmaning är: låt oss lägga större fokus på vilka våra ledare är och vad de faktiskt gör för OSS, there’s nämligen a ”lot of bad dudes out there” för att citera ”The Donald” himself.

De har även funnits i vår svenska riksdag sedan 2010.

Behrad Rouzbeh