Min pojkvän misshandlade mig – det skulle kunna hända dig med

- 05/06/2017, 14:51 -
Elinora Blixth uppmanar alla som lever i en destruktiv relation att ta sig ur den.

Elinora Blixth uppmanar alla som lever i en destruktiv relation att ta sig ur den.

Privat

Elinora Blixth: "Han närmade sig mitt ansikte och viskade i mitt öra, 'Är du rädd nu?'."

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

“Snälla sluta, det gör ont”, bad jag medan tårarna rann ner för kinderna. Jag visste inte längre vem jag hade framför mig. Jag visste inte vem den här mannen var, men jag visste att detta inte var den mannen som jag blev kär i.

Jag var 17 år, ganska okunnig när det gällde kärlek och dess konsekvenser, men som de flesta 17-åringar så ville jag utforska och göra nya spännande saker.

Jag började dejta en kille som var 2 år äldre än mig, han hade bil – häftigt. Han var äldre än mig – så coolt. Och han var helt enkelt väldigt olik de andra killarna i min omgivning.

Vi träffades via en dejting-app under sommaren 2015 och jag fick reda på att han hade bott på samma ö som mig under alla dessa år och vi hade en hel del gemensamma vänner.

Samma kväll som vi skrev första gången så träffades vi vid en skola nära mig, jag var självklart väldigt nervös men så fort jag såg honom så föll jag direkt. Men jag visste inte då, vad som skulle komma några månader senare.

Vi blev tillsammans, han flyttade in hos mig och min familj och vi spenderade varje dag tillsammans. Jag hade flera gånger hört “kärlek gör människan blind” men jag hade själv aldrig fått uppleva det, förrän han dök upp i mitt liv.

Månaderna gick och jag märkte att han blev mer och mer kontrollerande och dominant. Det gick såpass långt att mina studier fick läggas på hyllan för att min tid skulle spenderas med honom.

Jag fick inte längre träffa mina tjejkompisar eller min mamma, han ville att jag endast skulle spendera min tid med honom och ingen annan.

När det gällde blommor och bin så var det på hans villkor, när han ville så fanns det inget att säga till om. Jag sa åt honom flera gånger att sluta och att jag inte ville, men mina ord försvann i luften och han fortsatte.

Detta är givetvis någonting jag la märket till i efterhand, för just där och då så var jag hopplöst förälskad. Och han sa ju att han älskade mig, så varför skulle han vela mig någonting ont?

Vi flyttade till en gemensam bostad som min pappa skulle flytta in i efter någon månad, så vi fick känna på det “riktiga”, vuxna, kärlekslivet. Han jobbade och jag var hemma för att städa och laga mat. De flesta dagar så ville jag spendera mycket tid på gymmet men han lät mig inte gå, för att de skulle finnas killar där. Jag var fånge i mitt egna hus.

En kväll så hände det som jag trodde aldrig skulle hända, någonting man bara ser i skräckfilmer men aldrig i verkligheten.

Han hade spelat på sin dator i rummet mitt emot mitt och blev arg över att han förlorade någon match, jag låg nerbäddad i sängen och skulle sova när han kom in i rummet och släckte lampan medans han gick in. Med tanke på att vårat rum låg i källaren så var det dålig belysning, så när han väl släckte lampan så blev det kolsvart i rummet.

Han drog bort mitt täcke och slog mig på låret, det sved till men jag vågade inte säga någonting. Han satte sig på mig och tog fast mina händer över huvudet, jag kunde inte röra mig och paniken började dränka mig inombords. Han hade en hårt grepp om mina handleder och det gjorde ont, men jag bet ihop och tänkte att han snart kommer lugna sig, som han alltid gör.

Istället så frågar han hur det känns. Jag vet inte vad jag ska svara men tillslut får jag ut “jag känner mig blottad”. Han blev tyst och rysningarna gick igenom min ryggrad.

Han närmade sig mitt ansikte och viskade i mitt öra, “Är du rädd nu?”. Jag visste inte vad det rätta svaret var och chansade på att svaret nej var rätt.

Han tog ett hårdare grepp om mina handleder och sa åt mig att inte ljuga. Jag fortsatte att säga nej och hans grepp blev hårdare. Tillslut så blev han såpass frustrerad att han tog sin näve och slog den i väggen precis ovanför mitt huvud. Jag viskade fram ett ja, och han sa åt mig att repetera det fast högre. “Ja jag är rädd.”

Han börjar släppa greppet försiktigt runt mina handleder och sa “Bra, nu förstår du att rädsla och respekt hör ihop.” Jag bet mig i kinden och sa till honom att rädsla och respekt aldrig kommer höra ihop. Jag väntade på ett slag i ansiktet men det kom aldrig, istället tog han ett hårdare grepp om mina handleder.

Jag sa till honom att det gjorde ont och att han skulle släppa men ingenting funkade, och han var mycket starkare än mig. Tiden gick och jag försökte ta mig ur hans grepp, utan resultat. Jag sa att jag ville dricka och han bad mig att vänta medans han gick upp och hämtade någonting till mig.

Tankarna sprang iväg i mitt huvud, jag kunde inte ta mig ut genom det smala fönstret i mitt rum, jag kunde inte springa upp för att rymma genom ytterdörren för att köket låg precis bredvid.

Han kommer ner med en vinkartong och ett glas vatten. Först så ger han mig vinet och jag visste inte om jag skulle ta det eller inte, men jag tog det. Han tog tillbaka det och slängde in det i hans rum, sen fick jag vattnet och jag drack så mycket jag kunde för att han inte skulle veta att jag ljög.

När jag ställer tillbaka glaset så sätter han sig på mig igen och vi är tillbaka där vi började. Jag får panik och börjar skrika på hjälp i hopp om att grannarna skulle höra och ringa polisen, men mitt rum var ljudisolerat.

Jag bad om nåd och sa att jag ville att han skulle komma tillbaka, för den jag hade framför mig nu var inte den vanliga pojkvännen jag hade i början av förhållandet.

Efter en tid som känns som en evighet så släpper han och försöker hålla om mig men jag puttar bort honom för att hans beröring gör ont i hela min kropp.

Jag började tro att jag skulle dö där i källaren för att min underbara pojkvän skulle ta mitt liv. Det gjorde ont att gråta, varje tår kändes som sprit på ett öppet sår och allting gjorde ont.

Jag somnade tillslut av utmattning och dagen efter så låtsades han som ingenting, det som hände därefter är en lång historia. Han kom med bortförklaringar och sa att det var mitt fel. Dagen innan Alla hjärtans dag 2016 så gjorde jag slut med honom. Han fortsatte att komma hem till huset och sova i min säng.

Ett halvår senare så tog jag beslutet att ringa polisen och anmäla honom. Idag så väntar jag på rättegång. Även fast jag inte längre har några bevis, med tanke på att den röda handen på mitt lår hade försvunnit någon dag efter händelsen, så är jag medveten om att det kanske inte kommer skipas någon rättvisa.

Men jag måste varna samhället för människor som skadar andra människor på detta sättet. Efter att förhållandet tog slut så gick jag igenom många olika faser, jag fastnade i ett självskadebeteende där mina armar fick ta mycket stryk. Jag ville ta bort hans beröring och idag är det borta, men har blivit ersatt av bleknade ärr.

Jag började ta starka mediciner och fick många mardrömmar om händelsen. Jag började dricka och blunda för det som hade hänt. Men verkligheten kommer alltid ikapp.

Idag har jag en fantastisk pojkvän som finns där när nätterna blir långa av mörka tankar om det som har hänt. Tack vare honom så vet jag hur ett bra förhållande ska kännas.

Idag är det inte ovanligt att dessa saker händer bakom stängda dörrar, och jag vill att ni som läser och kan känna igen er i mina ord och meningar, inte ska tveka på att höra av er till mig. Tillsammans är vi starkast i världen.

Elinora Blixth

Har du varit med om något liknande?