Hotet mot Sverige ökar - varför ökar inte politikernas engagemang?

Härom dagen satt jag och kollade en stund på tevesändningen från den så kallade politikerveckan i Järva utanför Stockholm.

En kvinna i publiken undrade vad panelen tycker om månggifte, att det finns människor som kommer till Sverige och vad de tyckte om att det i skymningszonen som är svenska utanförskapsområden frodas alternativt rättskipande.

Hon undrade också om panelen trodde att det med den stora flyktingströmmen kommit människor som skulle kunna tänka sig att begå terrorbrott i Sverige.

Då tände det till. Alla blev upprörda. Men inte riktigt på det sättet jag hade trott. Det skreks om islamofobi och rasism. Blickarna tändes som eldar. Alla var överens om att kvinnan ställt en rasistisk fråga.

Kvinnan som ställt den gick därifrån. Med henne gick ungefär en tredjedel av publiken. Det satt sju stycken kvar. Fiasko var ordet, sade Bull.

Samtidigt. Media sliter sitt hår för att försöka parera frågan som man mörkat i vissa känsliga frågor. Har man det eller har man det inte?

Fast frågan är redan avgjord. Väldigt, väldigt många människor upplever att det är på det sättet. Då är det på det sättet.

Och så detta med det öppna samhället. Varför sätter vi likhetstecken mellan ett öppet och ett oskyddat samhälle? 

Varför reagerar inte folk, media, makthavare och opinionsbildare med ilska, beslutsamhet och fördömanden när det nu konstateras att ökningen av antalet våldsbejakande extremister i Sverige varit explosionsartad.

Så här säger Säpochefen Anders Thornberg till TT: "Vi har aldrig sett något liknande i den omfattningen förut."

Vi tar det igen. Aldrig någonsin har Säpo sett ett allvarligt hot mot oss öka så lavinartat. Aldrig.

Sverige har gått från att hysa runt 200 islamitiska extremister (2010) till att nu ha flera tusen. Vad säger politikerna? Vad säger etablerad media? Vad säger Expo?

Tänk om denna fruktansvärda ökning, detta direkta hot mot alla oss och alla våra barn, kommit från högerextremt håll. Då hade ni fått höra från Expo.

Jag menar att alla som håller käften om detta indirekt gör sig skyldiga till medlöperi. Det är en närmast kriminell feghet att faktiskt veta hur det ser ut men av rädsla för att bli anklagad för islamofobi hålla käften om detta hot. Fegheten är som ett blågult plåster över vårt lands kropp.

Jag är så trött på den här förbannade fegheten. Ja, jag är trött och sorgsen över vad som drabbat mig yrkesmässigt för att jag konsekvent vågat skriva om detta, men det är en sorg och en ilska som jag bär som medaljer.

Jag är förbannad på de som har det yttersta ansvaret, politiker, opinionsbildare, religiösa ledare från alla samfund. 

Varför håller ni käften? Hur rättfärdigar ni er stinkande feghet, nu när ni vet hur fruktansvärt stort hotet är? Varför lamslår ni er själva?

Så här fortsätter Säpo-chefen: "I princip varannan dag får vi underrättelser där det påstås att det ska begås terrorattentat, att någon sagt att man ska begå terrorattentat eller information om att något är i görningen."

Varannan dag alltså. Kanske är det politiskt korrekta skitsnacket om att vi inte ska vara rädda ett slags opium för folket. 

Min undran nu är varför inte fler är räddare, mer förbannade, oroliga? Ja, vi har ett öppet samhälle. Men nej, det är inte omöjligt att skydda oss från dem som vill mörda oss.

Den stora frågan här är om vi överhuvudtaget vågar göra det som krävs eller om vi är så livrädda för den korrekta mobben att vi hellre håller käften.

Marcus Birro