Det är bara fegt av politikerna att förneka folkets rädsla
Marcus Birro: "Rädslan kan vara primitiv. Men den kan också rädda oss. Den är en varningssignal om att något inte står rätt till."
Detta med trygghet är intressant. Från ett visst håll uppmanas vi människor att inte känna oss otrygga. Det talas även om att känslan av otrygghet inte har någon grund, att rädslan i sig själv är en slags lögn.
Men rädslan är ingen lögn. Rädslan och otryggheten är i högsta grad närvarande i Sverige 2017. Man behöver inte piska upp den. Man behöver inte förstora upp den, den finns där.
Jag blir ofta anklagad för att piska upp den här rädslan. Den behöver inte piskas upp. Den finns där. Det är snarare så att allt för många opinionsbildare, i skräck att trådarna de sprattlar i ska klippas, håller tyst om rädslan som de VET att människor upplever.
Det handlar om terrorbrott och sexualbrott, droghandel på skolgårdar och våldsbrott. Det handlar också om något som är svårt att greppa, detta att Sverige inte är sig likt längre, detta att stämningen mellan människor förändras och förskjuts, att man känner sig obekväm, som om Sverige blivit en kostym som sitter illa. Som om Sverige glider dem ur händerna.
Man kan tycka vad man vill om denna rädsla, men den finns där. Att förneka den är bara fegt. Den här kollektiva rädslan ses på med enbart förakt av politikerna.
De vill mana oss till eftertanke, och det finns säkert en poäng med det. Felet de gör är att de inte förstår hur oerhört djupt och grundläggande rädslan går i det svenska folkdjupet. Den äter sig hela vägen in i människors hjärtan. Och när våra hjärtan berörs är det på riktigt.
Den här känslan av allting vacklar är svår att sätta ord på. Men den finns där. Den är påtaglig. Om tiotusentals människor upplever att landet de bor i förändrats, försämrats, om de upplever att de blivit mer otrygga, så är det så.
Rädslan i sig själv är ett brott mot deras mänsklighet. Den här rädslan måste tas på större allvar, av media, av opinionsbildare, av politiker.
Väldigt många människor i Sverige känner att de lever i sviterna av den hysteriskt goda självbild som Sverige känt sig tvingade att försöka leva efter. De upplever att landet, staden, hembygden, blivit mer otrygg.
Vad gör vi för att motverka denna otrygghet? Vad gör vi för att på allvar sätta oss in i denna rädsla, och inte bara svepande och föraktfullt avfärda den?
Rädslan kan vara primitiv. Men den kan också rädda oss. Den är en varningssignal om att något inte står rätt till.
