Söndagens falsklarm är ett bevis på vår oförmåga att skydda oss

I söndags gick larmet här i Stockholm. Barnen hade precis somnat och jag satt och skrev vid mitt öppna fönster. Det var en ljus och ljummen sommarkväll.

Några moln drog förbi på himlen. Jag kunde höra den lätta brisen gå i träden på innergården. Det var stilla. Det var tid för eftertanke och funderingar.

Då tjuter plötsligt det där larmet som ska tjuta när det är krig eller när staden eller landet är under attack. Vi är vana vid att det tjuter någon måndag per år klockan 15, men nu...? Förvirringen. Förvåningen.

Men jag är uppenbarligen inte skapad för stora kriser för min första tanke var att stänga fönstren i lägenheten så att inte barnen skulle vakna.

Att det kanske var fyrahundra ryska stridsflygplan på väg in över Gotland från Ryssland, eller att det kanske var en samordnad och fruktansvärd islamistisk terrorattack på gång, föresvävade mig inte.

Är det inte lite rörande mänskligt, att när det allra värsta larmet faktiskt tjuter så tror vi automatiskt att något är fel. Mer allvarligt i sammanhanget var att instanserna som ska vara på tårna vid ett sådant här larm, polisen, SOS Alarm och MSB (Myndigheten för samhällsbeskydd och beredskap), alla kraschade under trycket från oroliga medborgare.

Hur är det möjligt? Vilken datateknisk klåpare har satt samman ett system som inte orkar med när människor hör av sig till dem, när hela systemet existerar för att, öh, man ska höra av sig till dem vid krisläge?

Är inte det en fullständig katastrof? Själv gick jag in på DN för att få reda på att det var ett falsklarm. Men de ansvariga myndigheterna kunde rapportera samma sak först en och en halv timme efter att larmet tjutit.

Gång på gång får vi bevis för att vår förmåga att reagera på hot är bedrövligt usel i det här landet. Nu blev falsklarmet ett test av de ansvariga myndigheterna, och det var ett test som de inte klarade. På det sättet kan man ju hoppas att missödet för en del positivt med sig.