Marcus Birro: Sverige har blivit ett land av fegisar

Det här landet... Vad har de gjort med det? Det känns som det var en evighet sedan vi röstade fram ministrarna som styrt allt åt fanders de senaste åren. 

Det är en sorts bisarr cirkus överallt. Barn som inte är barn, män som inte är män, kvinnor som inte är kvinnor utan män och så en hysterisk pöbel som löper på varenda stinkande köttstycke som vulgärmedia kastar ut. Vi rullar medelmåttan till en skimrande hög av skit.

I Stockholm sitter en miljöpartist och menar att vi måste ordna uppehållsrum åt de kriminella gatubarnen som rånar tanter i bilar mitt på ljusa dagen. 

I resten av landet, där de så kallat vanliga människorna bor, är det som ett helt nytt och annat land som både börjar och slutar. I detta land, som också heter Sverige, bor människor som makten spottar rakt i ansiktet. Gång på gång på gång.

När slutade media och politiker bry sig om människor? När startade folkföraktet? När drog den här cirkusen igång? När klev den nakna kejsaren upp på sin stinkande uppochnervända tunna?

När blev vi ett land av medlöpare, av fegisar, av tandlösa hysterikor? När blev vi ett land av likriktade zombies utan en enda egen tanke i vårt hjärta? När vaknade du upp och bestämde dig för att hålla käften om all skit du upplever? När hände allt detta?

Folkets dom kommer senast hösten 2018. Herregud, vilket muller det kommer bli. Då kommer människor riva de här dumhetens fästningar. 

Då kommer folket resa sig som ett vattenfall, som en urkraft, som ett fotbollslag som blivit pissade på under en hel säsong, men så får man en chans, en match till, och i hällregnet vänder och vinner de i matchens sista sekund.

Då kommer alla hundratusentals Svenssons överallt förvandlas till Marco Materazzi allihop. Då kommer ni få se på beslutsamhet! Jag kan verkligen inte begripa mig på hur långt åt fanders som politikerna tillåtits driva det här landet.

Så mycket av det jag läser, det jag tar del av, det jag ser på TV, det jag hör på radion, är helt och hållet befängt, galet, vedervärdigt. Det är omvänd rasism, det är feghet, det är lumpna grepp. Det är så uselt att det svider i själen.

Det är som vi alla blivit dopade av Ullared, av Kanal 5, av allt som är billigt och fult. Det är som om det rinner svart snö i vårt blod. Som om vi gjort schlager av allt vemod, av all nordisk karghet, av allt det som gjort den här avkroken värd att stanna kvar i.

Vi har sålt ut allt av värde, all heder, allt sunt förut, all solidarisk hederlighet. Vi har öppnat våra gränser för terrorister och kriminella. Vi har rasist-stämplat alla som vågat yttrat ett ord om saken.

Vi har startat krig mellan etablerad och oetablerad media. Vi har förorter som förvandlats till andra länder med andra rättssystem. Vi har hedersmord. 

Vi har oro och rädslor och när folket berättar om sin rädsla får de höra att de är dumma i huvudet som är rädda. På Kungsholmen och Södermalm är allt fint. Vad gnäller ni om?

De smarta, de fega och de välbesuttna sitter på sina arslen. Kändisarna, musikerna, stå-upparna och fan och hans moster håller stenhårt i sina stålar och vågar inte säga ett enda ord som inte silats genom tusen producenter och rätt-tänkare.

Vi har blivit ett land med en offentlighet som består av lallare, av hysteriska medlöpare. Vi har blivit ett land där kulturvärlden består av invallade vänner och gamla KK-polare.

Vi har blivit ett land av slask och mellanmjölk. Skämd mellanmjölk. Vi har blivit ett land av förljugna idealister. Vi har blivit ett land av ett förbannad medelklass som innerst inne hatar sina liv men ljuger fram ett leende i sina stela mungipor.

Vi hat blivit ett land där Sveriges största tidning på allvar hävdar att ett glas mjölk är rasistiskt eftersom det är vitt. Vi har blivit ett land som misshandlar sina gamla, som låser in dem på sterila avdelningar med ledstänger rakt ner i helvetet. 

Människor som byggde landet. Människor som gav sina liv åt landet. Pissade på. Det är så vedervärdigt lågt att man inte tror att det är sant.

Och deras barn då? Som inte ens har tid att begrava sina föräldrar när de väl dör eftersom de har något viktigare för sig. Skammen läcker ur varenda cell, ur veranda por.

Sverige är en avslagen gammal folköl som glömts bort på bordet medan kräftskivan rullat vidare ner till vågorna som rullar in som slutna ögon, som om vågorna skämdes över att alls behöva rulla in över just det här landets stränder.

Vi har blivit ett land där författarna är dörrmattor åt tidsandan. Vi har blivit ett land som förvandlar sanningssägare till dissidenter, där vi plockar försäljning och sedan heder och ära av exakt alla som har modet och dumheten att beskriva verkligheten som den ser ut.

Vi har blivit ett land med värdelösa och hjärndöda kändisar. Vi har blivit ett land där ingen ängel vill sätta sin fot. Vi ber till Pride men hatar Gud. Vi behöver inte det andliga. Vi behöver en balkong till.

Vi har ingen själ längre. Vi har ingenting som väger något i himlen. Vi har inget som betyder mer än sekunden vi lever i. 

Änglarna drar förbi. Deras vingar syns i regnet över Västerbron när jag står där med mitt ansikte mot himlen och vet inte om jag älskar att jag hatar eller hatar att jag älskar det här dumma landet. Vi har blivit ett land som gör medelmåttan till miljonär medan talangen får tigga stålar via Swish.

En gång ville jag bli en del av det runt omkring mig. Nu ägnar jag all min tid och all min kraft åt att, som Thåström sjunger, slänga alla kartor och stå utanför det fruktansvärda kotteri som blivit Sverige 2017.

Marcus Birro