Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Black Week börjar om

 
Dagar
 
Timmar
 
Minuter
 
Sekunder

Till alla er som tar hand om våra barn – jag är evigt tacksam

Denna text är hämtad från bloggen Marcus Birro Blogg.

Marcus Birro hyllar alla människor som arbetar inom förskolan och som pedagoger.
1 av 3

Marcus Birro hyllar alla människor som arbetar inom förskolan och som pedagoger.

Lotta Fernvall/FOTOGRAFERNA HOLMBERG

2 av 3

FOTOGRAFERNA HOLMBERG

Marcus Birro
3 av 3

Marcus Birro

Lotta Fernvall

Debatt | 10/08/2017 09:20

Marcus Birro: "Människor som väljer att utbilda sig för att utbilda våra barn är det allra viktigaste vi har i ett samhälle."

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Idag fyller min dotter sju år. Vi gick upp tidigt, jag och hennes bror, och förberedde tårta, sång och alla paket. Hon låtsades sova när vi sjöng för henne. 

Hon blåser ut alla ljusen på en gång. Av alla hjärtan som blöder i min dumma, gamla kropp är fadershjärtat det största av dem alla. 

Jag älskar mina barn med en helt ny slags grundlag. Jag älskar mina barn med en slags urkraft som sätter mig i förbindelse med något både väldigt mycket större och upphöjt, och något väldigt instinktivt.

Under några år gick mina barn på förskola. Människor som arbetar inom förskolan, som pedagoger, som städare, som kockar, som allting annat, är vår tids hjältar.

Tänk på det en liten stund. Som stressade yrkesmänniskor kommer vi föräldrar travande till förskolan med det i särklass viktigaste vi har, viktigare än allt guld i världen, viktigare än allt det vi ägnar våra hysteriskt inrutade dagar åt att göra. Vi kommer med våra barn och överlämnar dem till människor vi möjligen kan namnet på. 

Sedan går vi. Vi litar på att de där människorna inte bara tar hand om våra barn, utan att de till viss del uppfostrar dem, ger dem mat, leker med dem, utbildar dem, tröstar dem och trivs med dem. Det är ju alldeles fantastiskt. 

Nästa vecka börjar min dotter ettan. Min son börjar tvåan. Steget från den förberedande skolan, den så kallade nollan, till att börja ettan är som att korsa Nilen i sandaler av plast.

Plötsligt dundrar verkligheten in. Plötsligt handlar livet om exakta tider, prestationer, läxor och inte minst det sociala spelet.

Jag tror inte det finns en enda förälder som inte är rädd för att komma till skolan för att hämta sitt barn och se honom eller henne stå ensam under det höga trädet på skolgården medan de andra spelar fotboll eller hoppar hopprep. Det är nog en förälders värsta mardröm, att ens barn ska hamna utanför.

För en man som ägnat en stor del av sitt yrkesliv åt att stå just utanför blir uppfostran en aning komplex när jag av hela mitt hjärta vill se mina barn inkluderas, få vänner och vara varma, goda kompisar.

Jag har mött många klåpare i mitt liv. Jag har mött trixare, penning-kåta rovdjur till människor, människor med bruna tungor och vassa armbågar. 

Jag har träffat folk som kramat mig när jag träffat dem och som slipat knivarna när jag vänt dem ryggen. Jag har i yrkeslivet mött många människor som dansat lyckliga över lik för att vinna en centimeter. 

Men i barnomsorgens och i skolans värld har jag bara mött människor som sliter som djur för att göra vardagen så varsam, så lärorik och så bra för mina barn som möjligt.

Skolan är en tuff värld. Det är landets största arbetsplats. Det är ett ställe där våra älskade barn kommer tillbringa mest tid under drygt tio år. Det är en plats att värva. 

Lärarnas status är skamlöst låg i det här landet. Liksom förskolans pedagoger. Höj deras löner. Höj deras anseende. 

Människor som väljer att utbilda sig för att utbilda våra barn, från förskolan och hela vägen genom utbildningssystemet, är det allra viktigaste vi har i ett samhälle.

Det är fortfarande sommar när vi öppnar fönstret i köket. Min dotter fyller sju år och jag står framför spegeln i badrummet som en åldrad man. Men jag ler. 

Jag kanske är ifrågasatt och kritiserad. Jag kanske har bränt tusen broar. Men jag har redan vunnit två av de största segrarna som går att vinna. Mina barns sång rullar genom lägenheten. Jag går ut till dem och känner en oövervinnerlig kärlek strömma igenom mig.

Marcus Birro

Vill du också få ut din röst?
Håller du med?