Birro: Mina för tidigt födda barns död förändrade mig för alltid

Min son föddes och dog en tidig morgon i maj 2006. Han blev 22 veckor gammal. Han hette Dante. Han var lik mig, hade min näsa. Han levde när han föddes men han dog kort efter födseln. 

Dante hade kämpat i tio dagar men han överlevde inte. Han dog. Men han levde ett kort tag. Han levde faktiskt ända sedan jag fick veta att han existerade. Det är så jag ser på det. Det finns inget brott på livslinjen. Han blev till när han blev till.

Han föddes och dog på ett sjukhus i Finland. Vi transporterade honom i en kylväska hem till Sverige. Vi ville begrava honom. För oss var Dante vår son. 

Jag minns när jag bar ner honom i den lilla kistan i hyreshuset vi bodde i då. Hissen var trasig och jag minns att jag tänkte: "Bara jag inte tappar honom, bara jag inte tappar honom".

Det regnade ute. Ett varmt, strilande regn. Begravningsbyrån hade rullat fram en bil och gjort i ordning så fint, med kuddar, en nalle och svart sammet. 

Jag minns hur rörd jag blev över att de tog min son på allvar. Jag minns att jag kramade kvinnan från byrån. Jag minns att hon talade om Dante som en människa.

Vi begravde honom i ett litet kapell. Hans aska ströddes i en minneslund. Jag rörde mig som en skugga genom världen sommaren 2006. Jag trodde aldrig att jag skulle läka efter det. Men jag läkte. Gud är god och skoningslös. Han låter oss inte komma undan.

Ett halvår senare föddes vår dotter i vecka 17. Hon var redan död när hon kom ut. Hon krystades ut i en plåtburk som det stod "Tillhör Landstinget" på. 

Det var i oktober 2006 och det finns nog ingenting som tjuter värre i ens hjärta än en mardröm som upprepar sig. Jag har bara vaga minnen av den där kvällen. 

Jag minns en sjukhussal, en ledstång. Jag minns att vi låg bara några rum ifrån där andra kvinnor födde levande barn. Jag minns att sköterskor sprang fram och tillbaka i träskor.

Jag minns den lilla balkongen som jag gick ut och grät på. Det stod några enklare möbler där. Jag slog sönder dem. Jag ville inte hålla henne. 

Dante hade varit liten men fullt begriplig. Hans syster var väldigt liten. Men hon fanns. Jag grät på ett sätt som jag aldrig gråtit, varken förr eller senare. Så jag gick in och tog mitt ansvar. Jag höll henne i min hand. Jag är oändligt tacksam över att jag gjorde det.

Vi begravde henne också. Hon blev inte så många veckor gammal men drömmarna och hoppet hon väckt lever fortfarande inuti mig. Hon blev en liten människa för mig.

Allt detta har präglat mig på fler sätt än jag kan förstå. Jag kan med visst fog påstå att jag är en annan människa efter allt detta. 

Säkert är det allt detta som påverkar mig när jag läser att det enligt Göran Ewelöf, ordförande i Socialstyrelses rättsliga råd, är olagligt att INTE döda ett foster som lever efter en abort.

En överläkare som sett att ett foster levt efter abort försökte rädda livet på det. Det är alltså direkt olagligt. Barnet föddes i vecka 22. Samma vecka som min son Dante föddes.

Socialstyrelsen menar att man ska döda barnet (som kallas foster för att göra det enklare) innan man tar bort det. Man kan göra det genom att föra in en vass spets med gift.

Aborter i vecka 22 är extremt ovanliga. Jag skriver inte den här texten för att debattera aborträtten. Kanske borde det inte vara tillåtet att döda och ta bort barn som nått den tjugoandra veckan? Får man ställa den frågan utan att bli jagad nerför varenda medel bygata?

Jag står upp för svensk aborträtt. Men alla rättigheter har gränser och OM det är så att medicinen och vetenskapen faktiskt ser att foster som nått vecka 22 kan räddas till livet, är det då verkligen rimligt att man kan abortera dem?

Många tycker säkert jag överhuvudtaget inte borde skriva en sådan här text. Det är därför jag gör det. För att berätta om de två barn jag fick men som inte klarade sig. Mina barn var inga sena missfall. Mina barn var inga foster eller livmoderinnehåll.

Mina barn var min son och min dotter. Jag höll dem i mina händer. Jag kände Dante kallna i min famn. Jag kysste hans panna. Jag skyddade honom när jag satt ihopkrupen under ett bord och skrek. Jag ville skrika liv i honom.

Jag höll hans syster i min hand. Det förändrade mig i grunden och jag kan inte ljuga eller blunda för det jag var med om 2006. När blir ett liv, ett liv?