Till våra politiker: Så förhindrar vi nya terrordåd

Terrorismen börjar bli en del av den europeiska vardagen. Förra veckan skakades vi återigen av dödliga dåd. Sammanlagt sexton oskyldiga människor har fått sätta livet till i Åbo och Barcelona. 

Alla anhöriga till de avlidna, alla muslimer som får en intensifierad misstänksamhet riktad mot sig och alla som upplever en större osäkerhet är emellertid också offer.

Det är det som skiljer terrordåd från andra brott; gärningen är inte enbart en attack mot dem som faller offer för den direkta akten, utan mot hela samhället. Ju fler gånger det sker, desto större skada tar det. 

Ett samhälle där otrygghet och osäkerhet breder ut sig tenderar att bana väg för auktoritär politik med kraftfulla och ogenomtänkta lösningar på komplexa problem, med en ofta kontraproduktiv effekt till följd.

Svenska politiker tycks, trots avståndstaganden och fördömanden, stå handfallna inför hur terrorismen ska bekämpas. Även om det är omöjligt att garantera att terrorattentat aldrig mer ska ske finns en hel del att göra. Och det utan att sätta integritet, religionsfrihet och individuell frihet överlag på spel.

Inför ett europeiskt FBI. En gemensam europeisk säkerhetstjänst med fullmakt att agera gränsöverskridande löser många av de tidsödslande byråkratiska hinder som idag kommer i vägen när nationella säkerhetspoliser samarbetar med varann. 

Samlas idéer om hur man bäst förhindrar terrorism från 28 medlemsstater i ett och samma organ kan de sämsta sållas bort, de bästa behållas och säkerheten optimeras.

Bekämpning av terrorismens rötter. Många av de som väljer att ansluta sig till IS har inte läst ett ord i Koranen. Det egentliga skälet tycks här vara alienation i ett samhälle som inte upplevs vara deras. 

Det bestialiskt onda IS fyller sorgligt nog en längtan efter de allmänmänskliga behoven av samhörighet och gemenskap som de europeiska samhällena i allmänhet, och det svenska i synnerhet, där IS lyckas rekrytera flest per capita i hela västvärlden, inte lyckas fylla. 

Här har såväl civilsamhället som det politiska etablissemanget en hel del att tänka över. Hur skapar vi ett inkluderande samhälle med sammanhang inom vilka individer frodas istället för att hemfalla åt destruktivitet? Här är frågorna fler än svaren, men dessa måste likväl adresseras politiskt.

Sverige bör bistå i kampen mot IS. Det är faktiskt nog nu. När en organisation eller stat bedriver ett passivt krig mot en större del av världen finns moralisk legitimitet att agera militärt. Västvärlden bör lyssna på de inhemska folken i Mellanösterns rop på hjälp. 

Det är heller inte längre endast en fråga om solidaritet att agera. Det är lika mycket att agera i enlighet med det säkerhetspolitiska egenintresset. I ett läge där en NATO-ledd operation sätter boots on the ground i Mellanöstern i syfte att förinta IS bör Sverige på ett eller annat sätt bistå.

Kampen mot terrorn är onekligen komplex, men nu är det dags att svenska politiker visar handlingskraft. Fungerar inte en beprövad åtgärd kan den alltid förpassas och omprövas, det är trots allt på så sätt en sund och förnuftsbaserad politik bäst bedrivs.

Pontus Almquist,
Andre vice ordförande LUF Storstockholm