Weidmo Uvell: Ta bort kommunernas gräddfil till bostadsrätter

Nacka kommun köpte tre bostadsrättslägenheter i Saltsjöbaden till en syriansk polygamist med 16 barn nyligen och debatten går varm. 

Men problemet med att kommuner köper bostadsrätter är större än att skattebetalarnas pengar används för att buda emot samma skattebetalare i budgivningar och eldar på bostadsrallyt. Eller att en utsatt grupp får gräddfil när andra utsatta grupper, som fattigpensionärer eller ungdomar, inte får det. 

Vi har cirka en miljon bostadsrättslägenheter och 2015 fanns det cirka 24 000 bostadsrättsföreningar. För att få köpa en bostadsrätt krävs att du accepteras som medlem i den ekonomiska förening som äger huset. 

Juridiska personer får nekas men kommuner och landsting har undantag. "En kommun eller ett landsting som har förvärvat bostadsrätt till en bostadslägenhet får inte vägras inträde i föreningen. Lag (1992:505)". 

Och det här undantaget håller nu allt fler kommuner på att utnyttja för att husera personer som fått uppehållstillstånd. Enligt Boverkets årliga undersökning svarade 2016 hela 52 kommuner av 290 att de planerar att köpa bostadsrätter åt nyanlända. Mer än en fördubbling på ett enda år. 

En förening får inte neka en kommun att köpa en eller flera lägenheter i samma förening. Och det finns inga begränsningar i hur stor föreningen måste vara. Vad händer om en kommun plötsligt äger majoriteten av en liten bostadsrättsförenings lägenheter? 

Dessutom hyr kommuner ut sina lägenheter i andra hand, även där utan att behöva begära tillstånd och föreningens övriga medlemmar har inget att sätta emot. Alla andra medlemmar måste ansöka om att få hyra ut för att boendet faktiskt är kollektivt. Men inte kommuner. 

Fastigheterna sköts dessutom kollektivt, med städdagar, ibland trappstädning etcetera. Men föreningen har inga möjligheter att avgiftsbelägga de medlemmar som smiter ifrån sitt ansvar och sannolikheten att en kommun som ägare kommer se till att alla deras andrahandsgäster tar detta ansvar är mycket låg. 

Alltså kommer de bostadsrättsägare som bor i sina lägenheter få göra allt större jobb av det gemensamma jobbet i takt med att kommunerna äger fler lägenheter i landets föreningar. 

Vi har en grundlagsskyddad föreningsfrihet i Sverige. Den regleras i Regeringsformen. Föreningsfriheten får endast begränsas när det gäller sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur eller innebär förföljelse av en folkgrupp på grund av etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande (RF 2 kap 23§ (2)). 

Bostadsrättsföreningar, som är en ekonomisk förening, är inte undantagna. Hur kan tvånget att dessa föreningar måste acceptera kommuner och landsting som medlemmar och dessutom att just dessa medlemmar inte behöver ansöka om andrahandsuthyrning vara förenligt med föreningsfriheten? 

Vidare undrar jag hur detta undantag i lagen kan anses förenlig med skydd av äganderätten? Undantaget för kommuner och landsting i lagen borde avskaffas omedelbart. De som äger fastigheten måste få vara med och bestämma vilka som blir medlemmar i föreningen och därmed vilka som bor i huset. 

Allt annat är ett hån mot både föreningsfrihet och äganderätt. Att kommuner utan inskränkning kan tvinga sig in i föreningar och dessutom har egna regler är något som hör hemma i bananrepubliker, inte i Sverige 2017.

Rebecca Weidmo Uvell