Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Marcus Birro: Tack Göteborg – i helgen visade du varför vi älskar dig

Marcus Birro: "Jag är stolt över det mod, den beslutsamhet och den värdighet som staden Göteborg, polisen och invånarna visade hela vårt land".

Denna text är hämtad från bloggen Marcus Birro Blogg.

Marcus Birro hyllar Göteborgs agerande under nazisternas demonstration i helgen.

Marcus Birro.

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Jag väcks av ett syskon till de tusen regn som föll under mina 30 här i Göteborg. Jag är hemma. Ändå längtar jag hem.

Göteborg är min stad. Det har genom åren varit en något komplicerad kärlekshistoria och för det mesta har det varit jag som strulat. Jag är en av de där som har svårt att hantera kärlek. Jag skjuter den ifrån mig som en tallrik rutten fisk. Jag kanske inte tycker jag är värd den, jag vet inte... Det är som det är.

Det där regnet... Jag älskade att stå i det när jag bodde här. Jag älskade att ta högtidliga och självcentrerade promenader över Älvsborgsbron med Broder Daniel i lurarna. Jag brukade röra mig i Majorna, hamra kullerstenarna med rastlösa steg från krog till krog. 

Jag brukade fokusera blonda flickor med bruna ögon i gula regnjackor och ibland (men inte lika ofta) fokuserade de på mig ett dygn eller två.

Kort sagt. Jag var patetiskt ung i den här staden. Jag var också begynnande medelålders i den här staden. 

Göteborg är allt virke jag byggt mitt liv av. Jag har inte bott där sedan 2004 och jag vet att mycket har hänt sedan dess, både för Göteborg och hos mig, men det ändrar egentligen ingenting. Vi har vår uppväxt med oss. Vi har vårt ursprung med oss. Vi är dem vi är. 

Jag är i Göteborg för Bokmässan. I år har jag givit ut två böcker och jag talar om dem, möter människor (och kämpar mot en hysteriskt löjlig "mancold" och feber) och det är fint och angeläget. 

Särskilt de där mötena med människor. Jag har inget annat år blivit stoppad och vänligt hälsad på lika ofta som i år. Det är fantastiskt. Det väger onekligen upp det gnäll jag ibland hemfaller åt. 

Jag är väldigt lyckligt lottad. Jag är oändligt tacksam över att det jag skriver, den jag är, möter ett sådant oerhört gensvar. Jag är förundrad över all denna värme. Helt ärligt. Men jag försöker lära mig att inte skjuta den där tallriken ifrån mig...

Lördagen kommer med perfekt höstsol nedanför gardinerna på mitt hotellrum. Men stämningen är spänd. När jag kommer ut på staden strax före lunch kan man verkligen känna att det är något på gång. 

Det är poliser precis överallt. Och bussar. Och vakter. Och vad som ser ut som koordinerade körningar med de där bussarna. Ena stunden står dem på Drottningtorget, kliniskt parkerade intill varandra och som på en given signal så startar de alla, en och en, och kör iväg. De är fulla med poliser i västar och hjälmar. Det liknar en scen ur en Beck-film. 

Det är en vacker dag och folk rör sig ungefär som vanligt. Men man ser i folks ögon att de är fokuserade. Man ser hur människor saktat ner på tempot, att de ibland stannar upp och samtalar med varandra. Som om något fruktansvärt redan hade hänt. 

 Som i Kent-sången där Joakim Berg sjunger: "Och människor i de låsta tysta husen/Gläntar på gardinen och stirrar ut på gatan/Med ögon som är rädda, för allting som kan hända.../ Fast det redan hänt...".

Jag inbillar mig att jag hör trummor och taktfast marscherande, men det är nog bara i mitt huvud. Men jag tänker samtidigt att de där ljuden, den skräcken, den vedervärdiga påminnelsen om nazisternas fruktansvärda, oefterhärmliga brott, är en lika viktig signal för dem att sända ut som att fysiskt traska Göteborgs gator.

Jag tänker sedan på alla i den judiska befolkningen i vårt land. Och i Göteborg. Människor som överlevde Förintelsen, människor som har släktingar som gjorde det. 

Jag har själv familj på pappas sida som satt i koncentrationsläger. Jag kan endast föreställa mig den fruktansvärda fallucka som minnet av det som hände då måste vara för alla dessa människor.

Jag tycker mig ana en ny slags beslutsamhet hos polisen under de där timmarna. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är. Men det känns som om de har en klar bild över vad som kan hända, att de kommer göra allt de kan för att det inte ska hända. Och att de vet hur de ska göra det, inte minst.

Jag promenerar till Bokmässan och väl där kan vi höra tjutet från polisbilarna, från folk som skriker åt varandra och vi blir ombedda att stanna kvar inne på mässan tills det lugnat ner sig. 

Jag står där, vid ett av de höga fönstren som jag förr älskade att stå vid (då alltid med en hysteriskt färgglad drink) och bara njuta av utsikten. 

Nu är det tjocka led med människor, med poliser, med demonstranter och motdemonstranter. Men Göteborg vinner. I alla fall detta första slag. Eller?

Den uppmärksamhet som de unga, arga männen fått i flera veckors tid är nog en seger för dem. De vann. Vi stoppade deras synliga manifestation, med den där andra manifestationen. PR-kuppen, den vann nazisterna med 100-0.

Låt oss också vara relativt trygga i hur oändligt många fler vi är som tar den goda kampen mot hatet. Ibland kan man tro att styrkeförhållandet är relativt jämnt. Men vi är hundratusen gånger fler. Glöm det aldrig. 

Vi behöver inte hitbussade våldsverkare. Vi är tillräckligt många för att stå emot själva. Om vi vågar vara modiga. Och det tycker jag att vi vågade visa att vi var.

Jag smiter ut från Bokmässan en kort stund senare. Folk traskar runt, förvirrade över alla avspärrningar överallt men jag kan min hemstad. Jag kan mitt Göteborg. 

Jag var aldrig rädd. Det var som om alla de miljoner människor i vårt land som står upp för kärleken och mot nazismen omgav oss som gick där på gatorna.

Att ta striden mot nazisterna är varje tänkande och kännande människas ansvar. Jag tror vi behöver vara väldigt noggranna i den kampen. Om vi tillåter våldsverkare att ingå i den kampen har vi börjat spela på nazisternas egen planhalva. 

Då riskerar det nödvändiga motståndet mot nazisterna att tunnas ut, förvandlas till ett mörkt torn av hat. Vi har inte råd med det. 

Nazisterna förlorade det här slaget om Göteborg. Jag är stolt över det mod, den beslutsamhet och den värdighet som staden, polisen och invånarna visade sig själva, sin stad och hela vårt land.

Regnet drar in från alla håll i den här staden. Det finns ingen annan stad där det renar nerifrån, från sidan, från tusen håll och kanter.

Det finns heller ingen stad som jag älskar som den här.

Vill du också få ut din röst?

Håller du med?

Mer:

Birro: Ta i med hårdhandskarna mot de som ger sig på polisen