Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Maja, 15: Män – varför kan jag inte bara få vara ung och ha kul?

- 16/10/2017, 12:46
Maja Matsdotter har tröttnat på att det är tjejer som måste vara försiktiga när det är männen som är problemet.
1 av 3

Maja Matsdotter har tröttnat på att det är tjejer som måste vara försiktiga när det är männen som är problemet.

Privat/TT

2 av 3

Anders Wiklund / TT

Maja Matsdotter.
3 av 3

Maja Matsdotter.

Privat

Maja Matsdotter: "Jag vill bara ha kul, men det är ett faktum att svetten rinner nedför så många ungdomars nackar när en man är inom synhåll."

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Att ständigt få kommentarer om att vara försiktig och se upp när jag går ute på kvällen, eller att jag "visar för mycket av mig själv", är något jag inte står ut med. Men när man får höra det om och om igen så vänjer man sig. 

Jag är van vid att vuxna bredvid mig på tunnelbanan sneglar på mitt val av kläder och tipsar mig om att stänga jackan eller dra ner kjolen över knäna. Det är väl lite sjukt, eller hur? 

Att jag ständigt får förslag från vuxna människor att skyla min kropp eller gå hem så fort som möjligt för att undvika problem och fara. Problemet ligger ju inte hos mig, det vet jag mycket väl innerst inne. 

Problemet är inte den tajta tröjan och de åtsittande jeansen. Problemet är inte att jag är ute efter midnatt. Problemet är vad som händer när jag är det och vad jag tvingas riskera.

Vi vill alla leva livet och ha så roligt som möjligt. Dock har inte alla möjlighet att göra det då det finns för mycket risker. Men alla strävar efter lycka. Det tror jag i alla fall, och mitt eviga mål är att må bra. 

Jag vill gråta, skrika och skratta. Allt som får mig att må bra och jämnar ut kemiska obalanser i hjärnan föredrar jag framför motsatsen. Men de saker som gör mig glad verkar göra andra oroliga. 

Mitt liv utspelas i stora drag på kvällen. Jag tänker sällan igenom mina beslut och hamnar då ofta i så kallade "riskzoner". Alltså platser där jag kan råka ut för saker som anses dåliga. 

När jag råkar ut för hemska incidenter, som exempelvis trakasserier, vågar jag sällan erkänna det för dem i min omgivning, för varje gång jag har berättat om något som hänt har jag fått uppmaningar om vad jag ska ändra på för att inte hamna i samma läge igen. Varje gång. 

Visst, såklart jag kan påverka vad som händer mig och hur andra beter sig mot mig genom att begränsa mig själv. Men grejen är den att jag trivs med hur jag lever när jag inte begränsar mig. 

Jag vill inte missa timmar av fest för att något kan hända mig, jag vill inte ha på mig en jacka och svettas ihjäl för att minimera risken att någon tafsar på mig mot min vilja. Varför ska jag behöva anpassa mig för att andra inte ska göra dumma val?

Hur mycket jag än täcker min kropp och undviker allt sorts småprat som snubbar kan uppfatta som flörtande så landar det ändå alltid i slutsatsen att vad som händer mig är mitt fel och att jag borde vetat bättre. 

Min verklighetsuppfattning förblir att personer i mitt liv alltid ger många förslag om att jag borde skita i alla blickar och anklagelser, istället för att lägga skiten på förövarna, som betett sig allt annat än okej. 

Något jag har lärt mig under mina femton år är att ingen snubbe tydligen förtjänar skulden för sexuella trakasserier eller våld mot kvinnor, det är endast kvinnor som blir skuldbelagda över någonting vi själva inte kan kontrollera. 

Jag får ofta kritik för min attityd gällande min rätt att klä mig som jag vill och bestämma över min egna kropp. Påståenden kring att jag "ber" om att råka ut för övergrepp och att få kränkningar, när skulden borde ligga hos han som trodde sig bestämma över min kropp. 

Men samhället pekar på mig som om jag är den som har gjort fel. Energin går till att skuldbelägga offren istället för att hindra att situationen ska upprepas.

Men jag tänker fortsätta ta kritiken och lära andra om rätten till sin kropp tills jag inte har en anledning att oroa mig över mina systrar när de är ute bland andra. Jag har ingen skyldighet att älta detta för att skapa förändring, men uppenbarligen behövs det, för vi är långt ifrån mål. 

Jag får knyta skorna dagligen, alternativt ta dem i handen, för att snabbare kunna springa på kvällen när jag är ensam ute. Knyta nycklarna runt handen och slå in numret på mobilen för att vara redo ifall det som händer så många andra händer just mig ikväll. 

Vi måste se till att inte däcka, eller ens röra oss nära alkohol, för att ingen ska känna sig tvungen att försöka någonting med oss, för de kan uppenbarligen inte få någon tjej att frivilligt hänga med dem. 

Vi tvingas öva in att säga nej på rätt sätt så att det inte ska tolkas som att vi var med på det ändå, att vi skulle varit ännu tydligare med vad vi inte ville, för att det tydligen finns många olika sätt att tolka ett "nej" på.

Är det inte ett godkännande är det enligt mig som kvinna inte tillåtet. Varför komplicera allt för oss? Lagen är sällan på vår sida och flera av samhällets orättvisor trycker ner oss tjejer. 

Människor tjatar ofta om att tjejer bör stötta varandra vilket självklart är ett mål, men genom att män föreslår att tjejer ska stötta tjejer så undviker de själva att ta ansvaret för förtrycket mot den kvinnliga kroppen och oss ickemän. 

Situationer som dessa är sällan charmiga eller positiva, utan endast fyllda med obehag och skamkänslor. Den ständiga rädslan jag känner på platser där män vistas önskar jag inte någon, men det är ett faktum att svetten rinner nedför så många ungdomars nackar när en man är inom synhåll. 

Sluta skuldbelägga oss tjejer och börja backa oss istället.

Maja Matsdotter