Emelie, 22: Hej Erik Hörstadius, har du en minut över?

Hej Erik Hörstadius. 

När du läser den här texten så ber jag dig ha ett öppet sinne. Jag ber dig försöka släppa ditt eget ego. Kliva ur den mansroll du är född in i. Bränna offerkoftan du byggt en koja av. Kasta in alla dina förlegade åsikter i den elden när du ändå är igång. Jag ber dig försöka förstå. 

Om du läser den här texten så vill jag att du tänker på dina döttrar en extra gång. På farbröders ölkladdiga händer på deras oskyldiga kroppar på ett svettigt dansgolv. 

Händer som aldrig givits tillåtelse att beträda deras kroppar, men som en dag, och jag är ledsen över att behöva säga det, kommer att ta den rätten. 

Händer som kommer att röra vid deras kroppar, för hur mycket vi än debatterar, skriker, protesterar och höjer rösten så kommer det alltid att finnas män som du som tystar ned oss. Vars trevande händer i en trång folkmassa innanför min kjol bara är på skoj. Det är ju bara lite "farbrorstafs".

Tvåhundra meter mellan mig och tunnelbanan saknar belysning. Tvåhundra meter som ökar puls, andning och steg, och jag håller ibland till och med andan och går så fort att det bränner i smalbenen för att fly mörkret så snabbt jag kan. 

När jag ser silhuetten av en människa framför mig så ser jag också potentiella flyktvägar. Framför mig ser jag bilder av en apatisk vän till mig under högstadiet som vaggar fram och tillbaka i sin säng en söndagsförmiddag 2009. 

Hennes blick är som förbytt. Under hennes promenad hem träffade hon en till synes trevlig kille. De satt ned på asfalten mot ett stängsel utanför en idrottsplats, rökte en cigarett. Han var vad du skulle kalla för "flirtig".

Den där flirtigheten vi måste värna om. Det härliga! Det lekfulla och romantiska. När jag ser att silhuetten jag mött i mörkret är en kvinna så kan jag andas ut. 

Lås oss kalla henne för Sara. Sara blev våldtagen den kvällen. Han drog ned hennes byxor och hon skrek för sitt liv, sedan förstörde han det. Hennes liv. Förövaren såg ut som vilken Kalles Kaviar-pojke som helst. 

Han blev aldrig gripen. Ibland så tänker jag på honom, på förövaren. Är det han som jag möter under de tvåhundra meterna på vägen hem klockan fyra på morgonen? Inte? Det låter osannolikt tycker du kanske. 

Vad är oddsen för att det skulle vara han? Det kan ju lika gärna vara en flirtig, härlig kille och vi gifter oss på Bali och får fyra vackra barn ihop. 

Eller så tränger han in i mig mot min vilja. Lägger händer på mig jag inte kan slå bort. Han är den flirtiga mannen du vill att jag inte förväxlar med våldtäktsmannen. Har jag råd att chansa, tycker du?

Lås oss kalla henne för Lina. Vi står på en bar i en stökigare del av Göteborg. Hon utbyter en blick med en till synes "flirtig" och trevlig kille, som du inte vill att vi skall förväxla med den "riktiga" våldtäktsmannen. Han går mot oss, tar ett fast grepp om hennes underliv och sedan försvinner han bland myllret av människor. 

Det var ju bara lite farbrorstafs, säger du. Förhoppningsvis behöver dina döttrar aldrig möta den här mannen, men statistiken säger annat. 

Låt oss kalla henne för Sofia. Sofia följer med en till synes helt vanlig kille hem från klubben. De har varit flirtiga och pratat i flera timmar, de har till och med hånglat på uteserveringen. 

Han är ursnygg, lång, har ett varmt skratt och en dyr kostym. Men de börjar bli väldigt fulla, och framför allt han, så de åker hem. Sofia blev utsatt för ett grovt övergrepp den kvällen. Han ville att hon skulle ge honom oralsex. Så han såg till att det hände. 

Till en början när hon sa nej och vände bort huvudet så skrattade han bara med sitt härliga, varma skratt och tjatade sådär lite gulligt och flirtigt. Det får man inte förväxla med ett övergrepp, tycker du. 

Sedan blev han allt mer våldsam och såg till att hon gav honom oralsex. Han slet i hennes hår, höll fast hennes huvud och hon grät så tårarna sprutade. Men låt oss inte glömma, han är ju bara den där fulla, flirtiga mannen som gör fel ibland. Det är sådant som händer. Alla gör fel ibland, säger du.

Inatt när jag gick hem mötte jag två män. Redan när jag ser deras ryggtavlor så får jag kaninpuls. Det är bara vi här nu, ingen skulle höra mig skrika. Jag står kvar på perrongen och ser deras ryggar försvinna i mörkret. Det är iskallt ute. 

När jag till slut tänker att nu måste de vara borta för länge sedan, så rundar jag hörnet och går nästan in i den ena mannen. Han är svartklädd och nästan dubbelt så lång som jag och han frågar om jag inte vill prata lite. 

Klockan är halv fem på morgonen. Kanske ville han bara vara lite flirtig, kanske ville han bara farbrorstafsa lite, kanske skulle vi gift oss på Bali. Statistiken visar dock på att det är större chans att han vill våldta mig, än att vi blir ett kärlekspar. Har jag råd att chansa, vad tycker du?

Statistiken visar även på att dina döttrar kommer att bli utsatta och den dagen så ber jag dig att ta deras händer och lyssna på varenda känsla, stötta varenda timma och aldrig någonsin förminska det faktum att vi kvinnor, tjejer, flickor behöver vara rädda. Vi måste vara rädda. Vi måste rädda oss själva. 

Du säger att vi måste behandla alla anklagelser som misstankar, och inte som faktiska brott. Men du vet lika väl som jag att det är större chans att jag blir fälld för att jag en gång i mitt liv laddade ner en skiva av Björn Rosenström, än att chefen som utnyttjade mig, killen som tog sig rätten till min kropp, mannen som hörde mitt nej men tog det som ett ja, skulle bli fällda för de brotten. 

Jag ber dig att fundera över varför det är så viktigt för dig att måna om farbrorstafs, flirtighet och att försvara mannen som "bara gjorde ett misstag" på fyllan. Det är på grund av sådana som du som jag är redo att använda mina nycklar som vapen. Det är på grund av sådana som du som våra skrik inte hörs och våra känslor inte tas på allvar.

Jag ber dig försöka se att du är en del av problemet. För när jag hör dina korkade ord välla ur din mun så ser jag Linas, Saras och Sofias söndergråtna ansikten framför mig som alla blivit utsatta för en man som inte tyckt att de gjort något fel.  

Det var bara på skoj. Det var bara lekfullt. Det var bara flirtigt. Det var bara en fyllegrej. Det var bara ett misstag. Det var bara alla mina vänner. Det var bara min lillasyster. Det var bara min mamma. Det var bara jag. Det var bara din dotter. Det var bara lite farbrorstafs.

Jag ber dig att ta vårt parti. Jag ber dig att skrika högt för vår skull. Jag ber dig att vara mannen som säger till när du ser att jag blir tafsad på i folkmassan, för jag tycker inte att det är härligt eller flirtigt. 

Jag vill inte. Jag är livrädd och jag är paralyserad och kan inte röra en muskel trots att varenda cell i min kropp får panik så står jag bara still och hoppas på att det skall gå över. 

Jag ber dig slåss för oss. Jag ber dig bli en man som jag inte behöver vara rädd för. För jag vill inte vara rädd. Jag är så trött på det. Jag är så matt. Men jag måste vara rädd. 

Jag har inte råd att chansa.

Emelie Olsson

Läs Erik Hörstadius svar på Emelies text här: Erik Hörstadius: Hej Emelie, tack för att du skriver till mig