Jag fick inte delta i #MeToo – för att jag är Sverigedemokrat

När jag i torsdags fick reda på att det skulle arrangeras en manifestation kring #MeToo i Uppsala tog jag mod till mig och kontaktade arrangören via Facebook för att få vara med och berätta vad jag varit med om, min historia.

Det var inget lätt beslut för mig att ta och det tror jag inte det är för någon av de människor som blivit utsatta för sexuella ofredanden och övergrepp. För det blir väldigt personligt och man tvingas mentalt uppleva övergreppen igen.

Därför blev jag väldigt glad över det positiva och varma bemötande jag fick från arrangören, som jag uppfattade välkomnade mig med öppna armar. Jag kände ett stort stöd för att våga delta i manifestationen.

Jag började genast skriva en berättelse, ungefär som jag tänkte berätta där på Stora torget. Då får jag ett meddelande från arrangören som ber om ursäkt för att hon inte tidigare visste om att jag var Sverigedemokrat, och eftersom jag var det så kunde jag inte längre tala på torget.

Jag blev först lite chockad och undrade vad hon menade? Vad hade partisympatier och politik med manifestationen att göra? 

Handlade inte #MeToo om att ge alla människor som blivit utsatta för ofredande och övergrepp en möjlighet att berätta som sin historia för att på så vis synliggöra detta samhällsproblem?

Det svar jag fick var återigen att eftersom jag var Sverigedemokrat så fick jag inte tala. Hon vidareutvecklade detta med att, som hon påstod, eftersom Sverigedemokraterna är ett rasistiskt och antifeministiskt parti så får inte jag delta. 

Hon menade också att det kunde finnas människor som deltog i manifestationen som skulle bli skrämda av att en Sverigedemokrat talade.

Chocken som först infann sig byttes sedan ut till en enorm besvikelse och sedan även irritation. Jag ställde mig frågor om och om igen: Var inte #MeToo en opolitisk manifestation? Kom inte hashtaggen till för att synliggöra de sexuella övergreppen som dagligen sker i samhället? 

Hur kan man utesluta alla de människor som sympatiserar med ett visst parti från att få vara med och berätta om sina erfarenheter? Kunde man inte låta denna dag och manifestation stå över partipolitiken för att ta politiken vid ett senare tillfälle?

Jag valde på grund av detta att ändå gå ut och berätta min historia. Jag spelade in en egen video som jag delade dels på min Facebook-sida, dels på YouTube. Det gensvar jag fått har varit överväldigande.

Jag har känt ett mycket stort stöd och människor från alla politiska läger har hört av sig, inklusive Feministiskt initiativ och Vänsterpartiet, och de allra flesta har beklagat att jag inte fick vara med på manifestationen och uttryckt sig väldigt stöttande. 

Det har värmt och jag vill framföra min allra djupaste tacksamhet till alla dem som hört av sig!

I framtiden hoppas jag dock att alla, oavsett politisk tillhörighet, ska kunna få dela med sig av sina erfarenheter. Jag trodde nämligen att detta var ett problem som rörde oss alla?

Jessica Holmeberg