Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Marcus Birro: Killar, känn ingen skuld – känn ansvar

- 26/10/2017, 09:43 -

Denna text är hämtad från bloggen Marcus Birro Blogg.

Marcus Birro reflekterar kring #MeToo och männens roll i debatten.
1 av 3

Marcus Birro reflekterar kring #MeToo och männens roll i debatten.

Privat/TT

2 av 3

TT NYHETSBYRÅN

Marcus Birro.
3 av 3

Marcus Birro.

Privat

Marcus Birro: "Jag vägrar ta på mig den kollektiva skulden. Men det betyder inte att jag inte har ett ansvar."

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

När journalisten Joakim Lamotte tog jobbet och presenterade fakta om att misstänkta våldtäkter mot barn inte utreds, trots att polisen har namn och adress på den misstänkta förövaren, blev det ett herrans liv.

Dock riktades den mesta ilskan inte mot polisen eller systemet eller förövarna eller på den ordning som gör att de här vidrigheterna kan fortgå, utan mot... Joakim Lamotte.

Hans brott? Något oklart och diffust i sammanhanget. Men han passar inte in i den hårt slutna krets som anser sig ha rätten att kämpa mot orättvisor. 

Han är vit. Han är heterosexuell. Han tar plats. Han är högljudd. Han är framförallt man. Det är inte bra alls. Det är svårt att vara man och bli förbannad på våldtäkter mot barn. 

Drevet mot honom var avskyvärt. Hela Sverige talade under en vecka om det fruktansvärda i att misstänkta våldtäkter mot barn inte utreds och på sociala medier var väldigt många feminister enbart förbannade på Lamotte...

Den hårt drivna tyckareliten driver in sina anhängare i sina slutna led. Inte ens om du gör deras jobb tusen gånger bättre än de själva kommer de skona dig. Det är en slags omvänd rasism. Det är ytterst obehagligt.

Det är framförallt så fruktansvärt onödigt. Alla krafter behövs i kampen mot det sexualiserade våldet, mot övergrepp och trakasserier. 

Den kampen är för viktig för att några rabiata hatare ska få avgöra vem som ska få vara med i den kampen och vem som inte ska få vara med. Kampen mot det sexualiserade våldet behöver alla krafter den kan få.

Att utsatta kvinnor äntligen vågar berätta om sin utsatthet är ett av årets viktigaste och värdigaste manifestationer. Nu är det viktigt att vi som människor behåller den eld som brinner. För att göra det krävs att vi möts i samförstånd och tolerans. 

Det är fortfarande också intressant att kunna konstatera att män är den ENDA gruppen i samhället som ska acceptera kollektiv skuldbeläggning. 

"Var är männen?", frågar sig en känd kvinnlig debattör. "Nu måste varje man ta sitt ansvar", säger en annan. "Ingen vit heterosexuell man har rätt att säga ett enda jävla dugg om detta", konstaterar den tredje och får plötsligt medhåll av de två övriga...

Försök byta ut ordet "man" i den senast tidens debatt till vilken annan grupp som helst och du kommer bli jagad med påkar nerför varenda medial bygata i hela den virtuella världen…

Men med det sagt. Jag tror ju på kollektiv ansvar i den här frågan. Notera gärna distinktionen här. Jag vägrar ta på mig den kollektiva skulden. Jag är man men trakasserar inte kvinnor. Men det betyder inte att jag inte har ett ansvar. För det har jag. Och det tar jag.

Vad kampanjen gör med oss vanliga, hyggliga, lite halvtaffliga män, är att den vänder blicken inåt mot oss själva. Det tror jag är extremt nyttigt. 

Män är för det mesta fantastiska människor. Men vi är totalt värdelösa på att handskas med vårt eget inre liv. Vi är värdelösa på att handskas med all den ilska, all den gråt, all den förvirring, allt det vemod, all den otillräcklighet som kommer med att vara människa. Vi vet inte vad vi ska göra med det där hemliga språket i våra hjärtan. 

Vi försöker bygga förklaringsmodeller men de rasar som snömos. Vi super istället, eller drogar, eller spelar innebandy eller sitter bredbenta i bastun och pratar om våra barn istället för att vara med dem. 

Vi vägrar läsa tjocka böcker om kärlek och betraktar Travguiden som tillräcklig litteratur för att hålla vår ande spänstig. Vi förtvinar helt enkelt. Vi vet inte vilka vi är. 

Jag skrev en text för någon vecka sedan om att vi skulle behöva en ny mansroll. Det tror jag fortfarande. Men jag tror att en sådan förändring måste komma från männen själva. Den stora revolutionen startar alltid på insidan av en enda människa. 

Rannsakan är viktigt. Hur bemöter jag kvinnor? Hur ser jag på dem när jag möter dem i vardagen? Vem vill jag vara i förhållande till min flickvän, min fru, min före detta, mina arbetskamrater? 

Vilken man och människa vill jag vara när jag är ensam, när jag tror att ingen ser? Vem har egentligen makten över våra hjärtan? Vad värdesätter jag i livet? Stålar, ego, status, relationer?

Låter det flummigt? Det hoppas jag verkligen att det gör.

De flesta män är alldeles för handgripliga. Att dricka en starkbärs och bygga en bokhylla på en kvart slår att läsa en diktsamling varje dag i veckan. Jag tror det borde vara tvärtom.

Sedan finns det också grader i helvetet. En misstänkt våldtäkt är inte samma sak som ett plumpt fylleskämt vid en bardisk. Den man som någon gång tappat blicken från ögonen till byst kommer inte ställa sig i ett motionsspår med en kökskniv. 

En man som tappade det och strippade på en sommarfest är inte ett monster. Däremot män med makt, särskilt sådana som utger sig för att vara goda feminister och som hycklat i spalter och på plattformar år efter år, ska ställas på estraden i all sin pinsamma nakenhet. Det hyckleriet saknar motstycke i det här landet.

Det är den utsatte som har tolkningsföreträde. 

Så hur går vi vidare från detta? Jag tror på dialog, slängda brädor över alla typer av vattendrag, också de dammar och sjöar där vattnet stått stilla så länge eftersom ingen vågat vada över till andra sidan.

Lägg undan all småsint ilska och PK-noja. Låt oss mötas som människor och på allvar ifrågasätta de strukturer och föreställningar om manligt och kvinnligt som det är så enkelt att falla in i.

Men kom utan vapen. Kom med tolerans och värme och utsträckta händer. Och välkomna alla som vill vara med. Och låt oss lyssna mer än vi talar.

Marcus Birro

Vill du också få ut din röst?