Gud vad mina ”grattis” har klingat falskt genom åren. Och det har fått mig att känna mig som världens sämsta människa.

Vad är jag för person som inte ens blir glad när vänner och bekanta proklamerar att de väntat barn. Jag har velat glädjas! Tro mig! Men i ärlighetens namn har jag inte känt någonting. Förutom möjligtvis en diffus känsla av ”jaha, då var den vänskapen över”.

Min erfarenhet av vänner som får barn är nämligen att de försvinner. Det finns ingen tid att ses. Och när man ses finns det inget att prata om. Och det är inte konstigt! Jag lägger ingen skuld på dem för det. Jag fattar grejen, det är tufft med barn och så vidare.

Nu tänker du säkert att jag är avundsjuk. Gud vet att jag har lätt för att bli avis, men för en gång skulle rör det sig faktiskt inte om det. Jag har aldrig känt något sug efter att skaffa barn.

Med handen på hjärtat tror jag att min avsaknad av glädjerop, åtminstone genuina sådana, beror på en rädsla.

En rädsla att bli utanför. Att vara den sista i bekantskapskretsen som inte är en ”riktig” kvinna och som inte ingår i den hemliga sammanslutningen av mammor. De vet minsann något som jag inte vet…

Eller kanske en rädsla för att de ska se ner på mig? (Jo erkänn ?, ni ser pyttelite ner på oss som inte har barn). Jag minns när jag lite skämtsamt skrev på Instagram om att jag kunde relatera till föräldrar som reser med barn efter att jag krånglat in både mig och min hund i toalettbåset på Gotlandsfärjan. Nä nu gick jag för långt!  Mammor svärmade till inkorgen för att berätta för mig att jag ”MINSANN INTE VISSTE ETT SKIT OM HUR DET VAR ATT VARA MAMMA”. Hur vågade jag ens påstå det?!

Och där har vi det. Kärnan. Min vän som tidigare var som jag, en ofullständig kvinna, tas upp i en gemenskap där jag omöjligen kan få plats. Hur många hundar eller katter jag än köper. Det är egentligen inte så komplicerat nu när jag tänker på det. Ingen vill väl bli lämnad kvar i kylan.

(Och ja, såklart finns det undantag då jag blivit glad på riktigt, men det är få gånger).

Det känns overkligt att jag faktiskt har varit med i Robinson nu när jag ser bilderna på mig själv.

Men jo!

Jag har sprungit runt på en strand i Dominikanska republiken framför filmkameror och antagligen luktat som en gympasal från 70 talet, med tanke på hur mycket jag svettades och hur lite jag duschade.

Det var en bisarr upplevelse som kan sammanfattas såhär; det var det bästa och det värsta jag varit med om. Och det finns ingen tvivel om att det här har varit en livsomvälvande upplevelse som gjort att jag lever mitt liv annorlunda idag.

Glöm inte att signa upp på min maillista! Då kommer du inte att missar några smaskiga detaljer, behind the scenes och andra spännande grejer.?

Häromdagen fick jag ett meddelande på instagram som träffade mig rakt i hjärtat. En följare berättade om hur hon läst en upprörande artikel i tidningen och sedan rusat till min insta för att se vad jag hade att säga om saken.

Att folk tycker det jag säger är värdefullt och att jag kan ge insikter och perspektiv, gör mig otroligt glad. Och jag inser att det är ju det jag brinner för! Att diskutera svåra ämnen. Jag har därför bestämt mig för att det är just det jag ska fokusera på. Ta upp det svåra och vrida och vända på det. Jag tänker inte längre vara rädd för att ”säga fel” eller göra någon upprörd. Och jag vill inte att du heller ska vara det, skriv vad du tänker. Vi behöver inte hålla med varandra. Det är ju diskussionen som är spännande!

Tidigare har jag skrivit mycket om min egna psykiska ohälsa.

Jag har känt förväntningar på att jag ska fortsätta göra det. Men jag har insett att genom att tvångsmässigt lyfta fram min egna psykiska ohälsa håller jag den också vid liv och identifierar mig med den. Jag ger den en större plats i mitt liv än vad den förtjänar. Men med det sagt kan jag inte och vill inte undvika att skriva om psykisk ohälsa helt, det utgör trots allt en del av mig och min historia. Däremot kommer jag anta ett annat perspektiv och skriva mer om psykisk hälsa och om att ta sig ifrån sin sjukdom.

Nu när jag har tagit kontroll över mitt liv och vad jag vill behöver jag också ta kontroll över mina kanaler.

Och det är just därför jag har valt att starta den här bloggen. När man skriver om obekväma ämnen tar man alltid risken att Instagram att stänga ner en. Jag vill ha mitt egna rum att härskar över.

Jag är så glad att du är här. Välkommen!