Innan jag ens började springa hade jag hunnit med flera adrenalinpåslag. Först stressen att bara komma iväg i tid och sen nervositet för att gå in i buren! Jag var också sjukt nervös (!) över att inte klara utmaningen. Det lägsta jag hade sprungit ditills var 15 timmar och nu skulle jag springa 24!!! ?

De första 8 milen rullade obemärkt förbi. Benen kändes pigga och mitt humör var toppen. Varje varv langade Johan chokladbollar, kex och guldnoughat till mig. Den enda gången jag bryr mig om kalorier är i en situation som denna – jag behövde se till att få i mig så många kalorier som möjligt.

(Jag blir därför full i skratt när jag läser kommentarer om mig att jag sprang bara för att banta och att det är ätstört (japp, sånt har folk skriver!

Vid 10 mil var mitt härliga humör som bortblåst. Jag var trött, grinig och mådde illa. Mina tår glödde och varje steg var som att ha drämt in tårna i ett stolsben.

Runt 125 km stapplade jag in backstage bakom buren och la mig på golvet och  somnade direkt. Som tur var väckte Johan mig efter 5 minuter. Sen gav jag mig ut igen och 02.00 fick jag följe av en löpsugen person. Det var rent guld.Tillsammans betade vi av ytterligare ett gäng km. (Tack!)

Vid 130 km fick jag uppleva en ny nivå av trötthet som jag inte visste fanns. Jag övervägde starkt att lägga mig i ett buskage då jag inte orkade ta mig tillbaka men insåg att det troligtvis hade resulterat i att någon ringt 112. Måste. Fortsätta. Framåt.

Vid 150 km la jag mig på golvet och grät en stund innan Johan kickade ut mig på banan igen. ?

Sen vid 155 km grät jag igen medan jag lunkade fram.

Jag var inte ledsen. Bara trött och desperat. Sista 5 km kändes omöjliga. Men med hjälp av Johan som sprang sista 5 med mig så gick det.

Tack till alla er som stöttat min bössa som är uppe i 40 000 kr!! Och tack till Johan som crewade mig!

Jag gjorde det! Min första backyard!

(En backyard är ett varvslopp där ett varv är 6,7 kilometer. Du ska springa ett varv i timmen så länge du orkar. Här kan du läsa mer om loppet).

Målet var att springa 15 varv vilket är 100 km. Det längsta jag tidigare hade sprungit var 80 km.

Och jag klarade det! ? Men som med alla lopp var det mycket upp och ner.

Här är min race report

Jag tog mig ungefär 100 meter innan jag började få problem till följd av den dummaste orsaken någonsin.

Mitt val av trosor!

Svetten gjorde att elasticiteten i trosorna helt försvann med följden att de gled ner—konstant. (Så till er som såg mig gräva djupt innanför shortsen, här har ni anledningen). Efter 4 varv blev jag så less att jag, med hjälp av trostricket (ni som vet, ni vet), gjorde mig av med den förbaskade trosan. Resten av loppet körde jag commando. På varv 7 började min mage krångla. Med endast ett par tunna fladdriga shorts var varje liten fis en skräckupplevelse.

Men utöver detta troshaveri flöt timmarna förbi obemärkt.

Det kändes närstan som att jag var i trans. Jag tänkte inte på någonting särskilt. Och varje varv kändes som 3 minuter och inte närmare 50 som klockan visade. Jag och Johan (mitt crew tillika sambo) kom in i en rutin som vi upprepade varv efter varv. När jag kom in i mål efter avslutat varv stod Johan redo med dunjackan. Sen kastade jag mig i solstolen som vi tagit med för att hinna vila benen så länge som möjligt innan nästa varv.

Som alltid var mitt illamående närvarande. I ett desperat försök att göra mig av med det hävde jag i mig salt. Och det funkade! Åtminstone tillfälligt. (Här en wrap med extra salt).

Runt varv 10 började det känns i benen. Men jag körde på.

Jag insåg i efterhand att jag tillämpade samma metod som jag alltid gör när saker blir jobbiga; följ rutinen. Tänk inte. Bara gör. Som en maskin i en fabrik:

Precis vid kröken innan km 1-skylten tog jag av mig koftan. Vid km 2- skylten drack jag saft. Vid km 3-skylten föreställde jag mig att jag kastade ner 3 km i min påhittade kilometer-korg (och hörde ljudet från en enarmad bandit som ger högsta vinsten och såg blinkande lampor). Mellan km 4-skylten och km 5-skylten åt jag alltid något. Det var min mat-kilometer. Och så höll det på. Varv in och varv ut tills 15 varv var avklarade.

Och fy fan vad det sög att kliva av efter 15 varv.

Jag hade bestämt mig redan innan att oavsett vad skulle jag inte springa längre än 15 varv. (I början av november ska jag köra Kullamannen 100 miles och måste hinna repa mig innan dess). Jag trodde att jag skulle känna mig stolt och lättad efter sista varvet. Men istället så skämdes jag över att ”ge upp”. Det var en helt ny upplevelse! Men nu i efterhand är jag ändå glad och nöjd över mina 15 varv.

Jag längtar redan till nästa backyard!

Loppet heter Kullamannen och är ett 100 miles (160 km) långt  lopp i Skåne. Den 4 november kl 18:00 går starten.

Det börjar med över 12 timmars mörkerlöpning. Och det lär väl också vara spöregn med tanke på årstiden.

Det var hur enkelt som helst att signa upp när det var över ett år kvar! Då låg det lååångt i framtiden. Nu är det mindre än tre(!) månader kvar och jag börjar få smått panik… ?

Hur skjutton ska jag klara av att springa så långt? I terräng dessutom!

Ja du, det är en jättebra fråga.

Det längsta jag sprungit hittills är 50 miles (vilket är 8 mil). Och då var jag döende den sista milen in i mål. Nu ska jag springa den dubbla distansen i ett svep.

Enda sedan Robinson har jag försökt hitta sätt att återskapa spänningen och äventyret jag upplevde under inspelningen. Men det är svårt. Och därför blir mina val av lopp extremare för varje gång. Den mentala utmaningen av att sova på backen och endast äta kokosnötter i 6 veckor har visat sig vara svårslagen.

Utöver Kullamannen ska jag den 3 september, herregud det är mindre än två veckor kvar, springa en backyard ultra.

Det är ett varvslopp. Varje timme går starten och det gäller att hinna runt banan på 6,7 km innan nästa start går. Hinner man inte tillbaka är man ute ur leken. Varv efter varv kör man tills det bara är en person kvar som springer ett ensamt varv och vinner. Jag har inga särskilda förhoppningar med tanke på mitt knä som bråkar med mig. Eller vänta här nu… Det har jag visst. Hej, vinnerskallen!

Och föresten, är ni nyfikna på hur jag tränar inför en såna här grejer kan ni följa mig på Strava.

Det behöver inte alltid gå så fort! Tvärtom. Genom regelbunden lågintensiva löpning, som är behagliga och där du springer med låg puls, tränar du en rad viktiga egenskaper.