KRÖNIKA: Diskodängornas tid är förbi

- 15/03/2009, 16:58 -

Aaron Eklöf om varför Malena Ernman inte kommer att göra bort sig i Moskva.

Ända sedan Loa Falkmans mastodontflopp med Symfonin har operan häcklats. Men att opera skulle ta sig in i schlagerns finrum igen var oundvikligt.

Låtskrivaren Fredrik Kempe försökte med sin Chesshyllning Finally. Men vad Kempe inte lyckats med som artist har han tagit igen som låtskrivare då han vunnit två år på raken - med fjolårets Hero och nu med La Voix.

De som trodde att Malena Ernmans operanummer var ett skämtnummer i klass med Rigo eller en vink till de generationer som inte gillar schlager, som Next3, har inte förstått någonting.

Malena Ernman har framställts som operasångerskan som tog upp schlagermicken för att "det är kul". Möjligt att schlager blivit en afrodisiak för Svensson, en OLW-afton med familjen, men det här är ingen folkbildande kulturgärning.

Ernman är en showgirl med ett brett register där rollen som valkyria står sida vid sida med Sally Bowles i Caberet och Fröken Julie. Mångsidigheten visade hon under Idrottsgalan där hon visade fler kroppsliga bedrifter än någon av pristagarna.

Men framför allt har hon varit sopranen i 1700-talets stora underhållningsmedium.

Denna repertoar gick hem med Kempes känsla för melodier. För den här gången körde Kempe fullt ut med en hommage till Mozarts Trollflöjten under sticket och en refräng som skriker Rossini. Trots den genomabsurda talsången på engelska var det ett tonartshöjande crescendo som fick alla plattskärmar att smälta i teveavgiftbetalarnas hem.

Det här är det starkaste Sverige skickar till Eurovision - kanske någonsin. För diskodängornas tid är förbi, och El Divo är det nya Abba, något som Sverige hållit sig fast vid som om det fortfarande vore bilindustrins stora dagar. Det här är en låt som kommer att tas med öppna armar i Eurovison.

En "schlager"som gör sig förståelig för både kitschälskande makedonier och kulturkonservativa malteser.

La Voix skriker av Europa, och talar samma språk som Beethovens nia eller Champions League-hymnen. Framförd av en skönsjungande svenska, men inte i silverklänning eller med en sorgfull ballad, utan en livlig operett med urringning därtill. Malena Ernman var nattens drottning.

Se La Voix med Malena Ernman nedan.

Skrivet av: