Ebbot: Tiden är i kapp – vi är superaktuella
The Soundtrack of Our Lives är tillbaka. Efter tio års paus gör bandet tre konserter, en av dem på Way Out West. Och känslan är bra. Tiden har hunnit ikapp oss lite nu, känner jag. Texter, allting, hela uttrycket. På nåt sätt känns det superaktuellt, säger Ebbot Lundberg.
Way Out West grundades 2007 och arrangeras i Slottsskogen i Göteborg. Parallellt arrangeras klubbkonceptet Stay Out West med spelningar i olika delar i Göteborg. Årets upplaga pågår mellan den 10 och den 12 augusti.
Förutom The Soundtrack of Our Lives uppträder bland andra Håkan Hellström, Wizkid, Blur, Tove Lo, Boygenius, Devo, Arlo Parks, Christine and the Queens, Viagra Boys och Sam Fender.
I början av 2000-talet turnerade The Soundtrack of Our Lives tillsammans med Oasis.
Plattan "Behind the music" blev nominerad för en Grammy 2003 som bästa alternativa album, men priset gick till Coldplay.
På den nivån var Göteborgsbandet. De uppträdde också i amerikanska pratshower, hos både David Letterman och Jay Leno.
Men i slutet av 2012 lade gruppen av, efter 18 år tillsammans.
Ebbot Lundberg pekar på två faktorer bakom återföreningen i sommar.
— Jag sade för längesen att när alla har fyllt 50, då kan vi börja snacka om det. Och det har vi gjort nu, säger sångaren.
En sista önskan
Det andra skälet är en önskan från Bruce Emms, en omtyckt lokal profil med musikaffär i Göteborg, som gick bort i fjol.
— På dödsbädden var det hans sista önskan att vi skulle återförenas, sista gången jag pratade med honom. Det tände väl nån slags gnista, säger Ebbot Lundberg.
Bandet tog en helg tillsammans på spa, som ett test.
— Det kändes väldigt fint att hänga igen, och det var väl avgörande, säger Martin Hederos, som spelar klaviatur.
Alla sex har sysslat med musik i någon form efter bandets upplösning.
— Ingen behövde varvas i gång. Alla var på det direkt, säger Hederos.
"Kan bli 150 år"
Publiken kommer att känna igen Ebbot Lundbergs speciella stil på scenen, som hängt med sedan bandet startade.
— Jag tänkte redan från början att ”om jag har skägg och kaftan, då kan jag bli 150 år”. Det var så enkelt. Slippa byta jeans. Slippa bry sig… Gå omkring i pyjamas hela livet, säger Ebbot och låter nöjd.
Sångaren konstaterar också att han inte är den som går på gym och tränar.
— Det är lättja, kanske. Nån måste ju få ha den rollen också, tycker Ebbot.
I sin egen pressrelease inför Way Out West beskrivs gruppen på scen som "ett humörband vars kapacitet kunde skifta från kväll till kväll".
Som ett jazzband?
— Vi är mer som ett jazzband på det sättet. Hur vi mådde den dan, hur ljudet var, säger Martin Hederos, som har spelat just jazz de senaste åren.
— Ofta hade vi en ganska trög startsträcka. Eller det kanske bara var jag som hade det… Jag brukar inte sjunga upp, säger Ebbot Lundberg.
Med Lundberg som frontfigur kunde lite vad som helst hända
— Det var en del av vardagen, det var alltid spännande. Det är kul, säger trummisen Fredrik Sandsten.
Det blir inga nya låtar när bandet spelar på Way Out West. De har redan gott om material att välja bland.
— Vi hade alltid ett problem med att vi hade för mycket låtar, minns Martin Hederos.
Lyssnar på varandra
Om soundet har blivit annorlunda sedan 2012 så är det "till det bättre", enligt Ebbot.
— Jag tror att man kan backa lite mer än man gjorde innan. Live kanske man brötade på lite och stod i sin egen bubbla. Nu tar vi intryck av varandra på ett annat sätt, säger Ian Person, som är en av bandets gitarrister.
— Det är både mer tillbakalutat och mer aggressivt på samma gång, beskriver Hederos.
Framtiden, efter sommarens spelningar, vill de inte prata om. Det kändes bäst att ta sig an uppgiften så.
Men det förflutna ger goda vibbar.
— Det var sjukt roligt, på det stora hela. Vi var jävligt sugna på att komma nån vart, rent musikaliskt för oss själva. Det blev en fantastisk resa, säger Ian Person.
