Det är recensionsdag, själv har hon bara läst två, men kritiken är övervägande strålande. Framgångarna med ”Eufori” fick henne visserligen att ”stiga i skyn” berättar hon, men det betyder inte att hon känt sig pressad i arbetet med den nya romanen.
— Som en författare ingår man ju inte i den dramaturgi som medielogiken uppehåller sig vid, själv är man ju bara i ett utvecklingsskede hela tiden, och i skrivandet.
Sorg
För sin Sylvia Plath-berättelse fick Elin Cullhed Augustpriset och ett både nationellt och internationellt genombrott. Men hon drabbades också av sorg. Hur levande Sylvia Plath än hade blivit i hennes roman kunde hon inte upphäva den amerikanska författarens självmord.
— För mig blev det en drabbande insikt att Sylvia Plath ändå dör på andra sidan min bok, hur mycket jag än hade engagerat mig är det det som händer och den insikten fick jag leva med själv i mitt liv och känna den smärtan.
”Gyttjan”
Kämpande unga kvinnor är hennes litterära tema. I ”Eurydikes natt” är Karin just på väg ut i ”sitt stora starka liv” när hon drabbas av katastrofen: en brutal och grov våldtäkt på den första gymnasiefest som hon överraskande blivit inbjuden till.
— Tidigare har jag varit väldigt fokuserad på att skriva fram den enorma kraften i motståndet, men i den nya boken ville jag ställa frågan ”hur är det där nere i mörkret då, i gyttjan?” Den här gången skrev jag ur ett annat tillstånd.
Elin Cullhed ville undersöka ”kärleksvillkoret” för en ung kvinna, berättar hon, och lyfta fram Eurydikes berättelse i en myt som annars uteslutande handlar om Orfeus. I romanen heter han Alfred och drabbas av en omvälvande förälskelse.
— Men någonstans är det viktigare för honom hur han blir man bland männen än hur han är sann i sin kärlek.
