Clark Olofssons mystiska roll – i Sverige största konstkupp: "En ball jävel"
I november 1993 inträffade Sveriges största konstkupp då åtta konstverk värderat till en halv miljard kronor stals från Moderna museet. Clark Olofsson hade även han ett finger med i efterspelet av Rififikuppen.
En kall höstnatt 1993 genomfördes Sveriges största konstkupp någonsin, den så kallade Rififikuppen mot Moderna museet, döpt efter en fransk gangsterfilm från 1955. Där fanns då en av Europas främsta konstsamlingar med med verk gjorda av allt från Andy Warhol till Pablo Picasso.
Ökända brottslingarna som släppts fria – så lever de i dag: ”Jobbar inom kyrkan"
Rififikuppen på Moderna museet
Söndagen den 7 november hade museet kvällsöppet eftersom det var poesiafton och de sista gästerna gick runt 19-tiden. Ett par timmar senare, omkring 02.00 gick ett falskt larm på Östasiatiska museet, ett par hundra meter bort. Vakten lurades då dit för att kontrollera vad som inträffat. Under tiden vakten var upptagen med falsklarmet smög två personer in på området, tog sig upp på taget och började bryta sig in. En tredje person höll vakt.
– Min roll var att köra bilen, att sitta och hålla vakt nere vid kajen vid bron. Man sitter knas, knasvakt, säger personen som höll vakt i SVT:s dokumentärserie "Sveriges största konstkupper".
Tjuvarna tog sig sedan in genom taket och stal fem målningar och en bronsstatyett gjorda av Pablo Picasso, samt två målningar av Georges Braque. Bytet gjorde kuppen till den största konststölden i svensk historia och värdet uppmättes till hissnande en halv miljard kronor.
Kändisarna som chockade världen – gifte sig med kriminella
Clark Olofssons roll i konstkuppen
När konstverken sedermera skulle säljas kom en av Sveriges mest mytomspunna brottslingar in i bilden, Clark Olofsson, som kanske är mest känd för sin medverkan i Norrmalmstorgsdramat 1973, något Nyheter24 tidigare skrivit om.
– På den tiden var jag som jag. Jag dök upp här och där. När det var problem så löste jag dem. När det blir kaos nånstans så dyker jag upp och så ordnar jag det. Så sliter jag åt mig en bunt så jag kan gå på krogen och festa, säger Olofsson i dokumentären.
Men vad hade han egentligen för roll i konstkuppen mot Moderna museet?
– Det är så här enkelt. De som stal tavlorna kände inte jag, men de i sin tur känner vad jag brukar kalla oljan i kriminalitetens maskineri. Och många av de där jävla oljegubbarna är jättepopulära, men är riktiga skitstövlar egentligen. Och en av de här skitstövlarna kontaktade mig.
Hans roll blev alltså att utnyttja sitt stora kontaktnät och försöka bidra till att konstverken kunde säljas. Men istället vände han sig till polisen i ett försök att istället tjäna en hacka på att returnera godset.
– Jag hade alla tavlorna och statyetter och skit. Så jag hade all kontroll på tavlorna ett tag. Min roll blev att jag skulle ordna så att tavlorna kom till nytta och åt rätt håll. Och helst pengar. Bland annat kontaktade jag han som var rikspolischef då, Tommy Lindström. Han är en ball jävel.
De två stämde träff där Clark Olofsson redogjorde sina villkor för att hjälpa polisen att hitta stöldgodset. I ersättning ville han ha 4,5 procent av värdet, motsvarande 13,5 miljoner kronor. Det fanns dock ett problem. Att köpa tillbaka stulet gods är häleri, något Lindström inte gick med på.
5 svenska fångar som lyckats rymma från fängelse
Ett konstverk saknas: "Finns en liten del kvar"
Kjell Hestrell, före detta säkerhetschef på Statens konstmuseer och Tommy Lindström, tidigare Rikspolischef, kontaktade polisen då man inte lyckades få tag i alla konstverk efter det att man gripit gärningsmännen. Efter att ha fått kalla handen lyckades dock Hestrell och Lindström på egen hand återbärga en av tavlorna. I och med det var nu allt åter på Moderna museet, utom en tavla. "Den vita duken" av Georges Braque är fortfarande, efter 30 år, på villovägar.
Lindström och Hestrell har dock inte gett upp hoppet om att hitta det sista stöldgodset.
– Jag tycker man ska ta tillbaka allt, då är det case closed. Det är inte det här nu, det finns en liten del kvar, säger Lindström i ”Sveriges största konstkupper”.
Enligt Olofsson tog han chansen när han inte fick ersättning av polisen och såg, enligt egen utsago, till att "Den vita duken" såldes.
