Den 8 april i år meddelade Åklagarmyndigheten att en man hade anhållits misstänkt för dubbelmordet på Tor Öberg och Gerd Wiklund, som hittades döda på en gård i Brattås utanför Härnösand i juni 2005.
Mannen kunde identifieras med hjälp av dna-släktforskning på ett spår som en misstänkt gärningsman hade lämnat på brottsplatsen.
— Vi var nöjda. Det är skönt att se att den process vi har satt upp fungerar, och att vi har kommit fram till en person som i alla fall har avsatt spåret, säger Siri Aili Fagerholm, verksamhetsexpert på Nationellt forensiskt centrum (NFC) som ansvarar för metoden inom polisen.
Mannen som nu sitter häktad förnekar brott och har enligt sin försvarare lämnat en förklaring till varför hans dna fanns på brottsplatsen.
Första efter nya lagen
Fallet är det första som lett till ett gripande med hjälp av metoden sedan den blev tillåten sommaren 2025. Den har tidigare använts i ett pilotprojekt för att lösa dubbelmordet i Linköping 2004, men Integritetsskyddsmyndigheten kom senare fram till att lagen behövde ändras för att metoden skulle kunna användas.
Släktforskarna på NFC jobbar med flera ärenden parallellt. Men kraven för att metoden ska få användas är höga och det måste finnas bra dna-spår.
Polisregionerna får nominera fall att prova dna-släktforskning på. I slutänden är det upp till åklagare att fatta beslut, men NFC ger bedömningar om ärenden som kommer in utifrån sina kriterier, framför allt kvalitet och kvantitet på dna-spåret.
När ett ärende får nej blir det givetvis en besvikelse för utredarna, säger Siri Aili Fagerholm.
— Men det kan vara så att vi om 10-15 år ger en annan bedömning, eftersom tekniken utvecklas väldigt snabbt.
Metoden får bara användas på utredningar om mord eller grov våldtäkt, och ett antal våldtäktsärenden har nekats eftersom de inte rubriceras som grova, säger hon.
Identifiera avlidna
Dna-släktforskningen används inte heller i nuläget för att identifiera avlidna personer, vilket har gjorts i USA med stor framgång. Där ser dock Polismyndigheten över möjligheterna att göra det, säger Siri Aili Fagerholm.
— Metoden passar minst lika bra för identifieringsärenden, och jag ser det som naturligt att vi skulle använda den för det.
Ofta finns det bakomliggande brott även i dessa ärenden, säger hon.
— Hittar man inte vem offret är så är det så klart mycket svårare att hitta gärningspersonen.
