Ali Mohamad Kazim såg ingen annan utväg än att hoppa från sexvåningsbalkongen när gränspolisen stormade in för att hämta honom.
– Jag ville hellre dö än tas med till flyget, berättar han för Sydsvenskan.
Ali överlevde hoppet med flera frakturer och en sårskada i bakhuvudet. Han berättar att han hoppade för att han blev vettskrämd när polisen stormade in i den lägenhet där han höll sig gömd. Först försökte han låsa in sig i ett rum och därefter försökte han bilda en strypsnara av en antennsladd, men hann inte förrän polisen var på väg att ta fast honom. Så han hoppade.
– Jag ville strypa mig själv. Om de skickar hem mig kommer jag att dö och min kropp försvinna. Dör jag här kan jag i alla fall begravas, säger han till Sydsvenskan.
Enligt Ali och hans vän var polisens agerande hotfullt; "de betedde sig som om de skulle gripa en mördare". Han menar att situationen fått en annorlunda utväg om poliserna betett sig annorlunda. Men hos polisen har man en annan version. I det pressmeddelande som skickades ut om händelsen skrev man att Ali i stället för att ha hoppat skulle ha klättrat ner till marken på ett stuprör. Det finns dock inget stuprör på byggnaden.
– Jag vet inte varför den uppgiften kom ut. Det var väl ett snöre eller något liknande, säger Petra Stenkula, chef för gränspolisen, till Sydsvenskan.
Ingripandet mot Ali har anmälts till internutredningen och själv kommer han att försöka stoppa utvisningen genom att ansöka om verkställighetshinder.
600 barn har försvunnit
Ali Mohamed Kazim är långt ifrån ensam om att hellre försöka ta sitt liv än att tvingas återvända till hemlandet. Veckan efter Alis självmordsförsök försökte en annan man ta livet av både sig själv och sin familj, efter att ha fått besked om en väntande utvisning.
Samtidigt kommer rapporter om att 600 barn som fått avslag på sin asylsökan försvunnit sedan 2007. Hittills i år har redan 75 minderåriga försvunnit.
En av dem är 17-årige Gana (som egentligen heter något annat). Efter att han fått avslag på sin asylansökan valde han att lämna boendet för ensamkommande ungdomar för att slippa lämna Sverige. Utan vare sig kontakter eller pengar väntade ett liv på gatan i Stockholm.
– Jag åkte tunnelbana tills den slutade gå. Den slutar gå klockan ett, två någonting. Sen väntade jag tills den gick igen, det brukade vara vid fyratiden. Då gick jag in och sov på tåget. Jag sov till klockan åtta varje dag, för jag tänkte att det kanske kommer biljettkontrollanter efter åtta, säger han till SR Ekot.
Trots att både polisen och Migrationsverket känner till de "avvikande" barnen anstränger man sig inte för att försöka hitta dem.
– Hade vi haft någon adress att söka på, hade vi fått in nåt tips, så hade vi naturligtvis kunnat söka på någon adress, men vi har ingenting att gå på, säger Peter Norén, kriminalinspektör på gränspolisen i Malmö, till SR Ekot.
