Söndag 1 Aug
Stockholm

"Det nationella är oss allt mer likgiltigt"

KRÖNIKA. Nyheter24:s Stig-Björn Ljunggren om att gå från produktionsgemenskap till konsumtionsgemenskap. Ett samhälle i ständig förändring.

Kommentera
Kopiera länk
Dela
Denna text är en krönika med åsikter som är skribentens egna och inte Nyheter24:s.
Läs mer
Stig-Björn Ljunggren

53-årige statsvetaren Stig-Björn Ljunggren har gått från att vara en snäv politisk kommentator till att bli samhällsskildrare för den breda massan. Han har framfört sina reflektioner om svensk politik i otaliga tidningar och tv-soffor.

Den nationella samhörigheten finns inte längre. Det är sällan vi samlas kring lägerelden för att lyssna till någon hövding tala för oss alla. Riksdagen och regeringen och politiken spelar inte första fiolen. Berättelsen om Oss, det svenska folket, fungerar inte som gravitationscentrum. Föreställningen om att vi har en gemensam historia och framtid är inte lika stark.

”Sverige” är kanske ett mobiliserande anrop när något landslag nosar på guld. Och så håller vi förstås ihop med andra landsmän när vi är utomlands. Men det nationella är oss allt mer likgiltigt. Varför blev det på detta viset?

Vi har, för att låna en beskrivning av sociologen Zygmunt Bauman, gått från att vara trädgårdsmästare till att åter bli jägare. Vi gör ständigt nya expeditioner i syfte att hitta bättre boplatser. Vi har inte en jordplätt som vi odlar i generation efter generation.

Staten behövs, som understöd i våra projekt, men inte som vägvisare.

För det andra har den ökade individualismen underminerat föreställningen om ett gemensamt öde. Det är inte bara nationen och folket som fått stryka på foten, utan också institutioner som familjen och folkrörelserna.

Vi har gått från att vara en produktionsgemenskap, där hela folket är i arbete för att pusha exportindustrin till nya rekord, för att istället formera oss som en konsumtionsgemenskap, där vi alla shoppar, men i syfte att visa andra vilka vi är genom att skilja ut oss.

Vi vill vara såväl originella som tillhöriga. Men inte nationen, utan grupper som vi själva väljer. På tillfällig basis. Detta kallas för ”fragmentisering” av några, eller ”tribalisering” av andra.

Tanken att statsministern, tillsammans med de andra folkvalda, skulle styra riket som en kapten styr skutan förefaller löjeväckande. Staten är för stor för individerna. Men samtidigt har staten blivit för liten, eftersom globaliseringen inte tillåter nationella enheter att agera självständigt. Reaktionen på detta har varit desperata försök från politikerna att åter ställa kyrkan mitt i byn. Eller hitta nya berättelser som kan organisera befolkningen kring någon slags lägereld.

Men det har mest blivit skräp.

De underliggande krafterna är alltför starka för att låta sig styras av politiska påbud. En som inte givit upp är Dan Andersson som i DN skrev om detta häromdagen. Andersson menar att Sverige ”behöver en stark stat och utveckla en tydlig kulturell identitet för alla som är skrivna i Sverige”. Så att vi får en gemensam bild av vad som händer och varför. Observera uttrycket ”skrivna i Sverige”. Medborgarskapet är idag juridiskt, inte etniskt.

Han skriver också:

”Att skapa starka och emotionellt tillfredställande gemenskaper i samhällen med ökande diversifiering är en stor utmaning.”

Ett steg på vägen, enligt Andersson, är att partierna samlas kring uppdraget att få fram en gemensam plattform för att skapa nationell verklighetssyn. Och visst, utvecklingen visar att många längtar efter detta, att åter ha en lägereld att samlas kring.

Även Sverigedemokraterna jagar efter den försvunna berättelsen. De vill återupprätta den gamla fina nationella gemenskapen som fanns på 1900-talet.

Frågan är vad det är för skillnad mellan ambitionerna, egentligen? Detta projekt, att hitta en gemenskap framåt eller bakåt, förtjänar i vart fall ett ”lycka till!”

Säger vi som inte tror på den stora ödesgemenskapen.

Kommentera
Kopiera länk
Dela