Jag väljer att vara ensam varje julafton – för mitt barns skull

Mitt älskade barn. När jag skriver det här ligger du och sover fridfullt. Förmodligen somnade du med förväntansfullt fjärilspirr i magen.

Om några timmar är det julafton. Och adventsljusstakarna ligger fortfarande någonstans längst in i förrådet, i år igen.

För fem år sedan gjorde jag slut med julen för första gången. Jag har firat jul utan mitt barn sedan dess.

Den officiella förklaringen är att jag gärna slipper allt vad konsumtionshets och stress heter. Den egentliga förklaringen är att jag faktiskt älskar julen, men helt enkelt inte mår så psykiskt bra just då. Som så många andra.

Kraven och förväntningarna ärvs och eskalerar, generation efter generation. Min egen mamma var också ensamstående under större delen av min uppväxt. Vi fick oftast tamponger och strumpor i julklapp, mycket mer än så hade vi inte råd med.

Ett år var mamma så stressad att hon fick åka ambulans till sjukhuset med tarmvred, dagen innan julafton. Att se sin mamma åka iväg med ilfart så fruktansvärt plågad av smärtor, den ångesten ska inget barn behöva förknippa med julen.

Julhelgen är också sedan 2013 en årlig påminnelse om brutala upplevelser som är allt annat än mysiga och fridfulla, vilket jag har skrivit om här tidigare.

Jag blir inte en så bra mamma som jag önskar att jag kunde vara över julen, helt enkelt. Det blir för övermäktigt.

Vid första advent frågade jag om min 8-åring var besviken över att jag inte hade satt upp något julpynt alls hemma.

– Nej då, mamma. Det enda jag vill är att du tar fram den lilla julgranen dagen innan julafton. Den ska vi alltid ha. Och adventskalendern.

Ja, så långt sträcker sig alltså våra jultraditioner här hemma. En tiokronors adventskalender med dammig choklad från ÖoB. Och en gammal knähög plastgran, klädd i barnets pysslade alster från alla år i förskolan.

Runt lunchtid på julafton varje år åker mitt barn iväg till sitt andra hem, för ett julfirande enligt konstens alla regler. Idyllisk jul i äkta Carl Larsson-anda.

Julklappar i överflöd, pynt och jultomte. En hel drös kusiner som stojar runt höga på socker och lyckorus. Som det ska få vara. Och det känns vemodigt ur självisk aspekt, men bra i hjärtat ändå.

Senare under eftermiddagen går jag ner en sväng till Nina från Rumänien. Hon sitter utanför mataffären i centrum och fryser. Dag ut och dag in, år efter år. Vi kramas och kindpussas, fäller en gemensam tår över saknaden efter våra barn.

Och jag skäms över att jag gråter när jag vet att både jag och min unge faktiskt har det oförskämt bra. Hennes barn finns i ett annat land, långt borta från både sin mamma och julklappar.

Julhelgen får gärna vara över så snart som möjligt för min del. Det gör mig så lättad att veta att mitt barn har den bästa av jular varje år med sin pappa, när jag själv inte räcker till hela vägen genom julen.

En sorgsen mamma utan sitt barn på julafton gör sig inte så bra på Instagram, vilket smickrande och förrädiskt filter jag än väljer.

Och även om vi föräldrar utan barn ofta lyser med vår frånvaro i sociala medier, så vet jag att jag inte är ensam om att längta tills julen är över.

God Jul till er alla så länge, var ni än är och hur ni än mår. Ta hand om varandra, och er själva.

Amanda Leander är reporter på Nyheter24. Här kan du läsa ett urval av hennes tidigare krönikor:

● Här är 5 anledningar att absolut inte vaccinera ditt barn

● Jag älskar dig pappa – ditt elaka, självupptagna och begåvade as

● Hur har du mage att skratta bort frågan om skolmaten, Fridolin?

● En av mitt barns viktigaste föräldrar är bonusmamman