Vi föräldrar tröstar barnen – men just nu behöver vi alla få vara små

Just den där dagen, fredagen den 7:e april, så var jag hemma sjuk. Jag sov genom allt och vaknade av att telefonen ringde. Min storasyster ställde frågan som ekade hos alla som befann sig i Stockholmsområdet den dagen:

"Är du okej?"

Jag förstod ingenting.

Vid den tiden skulle jag egentligen ha befunnit mig precis där på Drottninggatan, på väg hem från jobbet för att hämta mitt barn i skolan. Istället stod jag och skakade på parkeringen vid mitt hus, i väntan på att barnet skulle bli hemskjutsat av pappan.

Jag försökte förbereda mig mentalt på samtalet vi skulle ha tillsammans med vårt barn om det som just hade hänt, men som vi då visste så lite om.

Jag ville bara fly, från allt. I panik försökte jag ringa min mamma, men fick inte tag i henne förrän senare.

Mamma kallade mig "lilla Loppan" när jag var liten. Och det var det jag behövde vara där och då. Hennes lilla barn, hennes lilla Loppan.

Just där och då orkade jag inte vara förälder. Orkade inte vara stark och förnuftig, parera rädslan och oron. Jag förväntades vara den som stod för omsorg då, när allt jag behövde var omsorg själv.

Det finns inga manualer. Det finns inget sätt att förbereda sig. Hur skulle jag förklara det här för mitt barn? Att just där vid korvkiosken där vi har köpt mellis i så många år, där flydde folk nyss för sina liv. Där togs fyra liv. Ett barns liv.

I byn där jag bodde som barn fanns inte ens ett rödljus att hålla koll på eller en rulltrappa att stå på "rätt" sida i. Mitt barn däremot är född och uppvuxen i Stockholm, drillad att inte stå på det vita fältet på tunnelbaneplattformen. Det sitter i ryggmärgen, som hos alla andra barn här.

Vi har tränat hela våren på att åttaåringen ska få förtroendet att gå själv sista biten till skolan, över tre obevakade övergångsställen i intensiv morgontrafik. Det är precis så mycket som mitt hjärta har klarat av att utsätta mitt älskade barn för i form av risker.

Men aldrig har jag tänkt på att förbereda barnet på en skenande lastbil. På vansinnesdåd eller terrorattacker. Inte här, inte så nära oss. Jag måste våga släppa taget igen, måste träna på att bygga upp självständigheten.

Den spontana känslan nu är att aldrig släppa utom synhåll. Aldrig, aldrig släppa taget. Vi samsover som vanligt, men kanske närmare än någonsin. Med fingrarna tätt sammanflätade, som om till och med sömnen i sig utgör ett hot.

Tre dagar har gått nu. Stockholm har enats som stad. Vi finns här för varandra, även totala främlingar. Vi som kanske inte har våra föräldrar nära och kan ges utrymme att vara små. Vi stannar upp och ser varandra, bryr oss på riktigt.

På väg till jobbet idag efter en lång helg på redaktionen, så åkte jag med bussen förbi Hötorget och Drottninggatan. Vid varje gathörn fanns blombuketter och tända ljus. Mitt i allt patrullerade tre poliser med automatvapen. En måndagsmorgon på väg till jobbet.

Då brast det. Då blev vi alla obönhörligt små för en stund. Snyftningar hördes från flera ställen i bussen och det enda jag ville var att få vara barn igen och bli omhändertagen. Och samtidigt få hålla om mitt barn och aldrig släppa taget.

Vi behöver varandra nu, vi behöver få vara sårbara. Sörja, känna chock och rädsla. Men också försöka återgå till någon slags vardag, sakta men säkert.

– – –

Staden som somnar på kvällen är en annan än den som vaknade på morgonen.

Något har byggts och något har rivits. Någon har fötts och någon har dött.

Förändringen pågår oavbrutet och det som en gång fanns ska aldrig komma tillbaka.

(Ur "I en förvandlad stad" av Per Anders Fogelström )

Amanda Leander är reporter på Nyheter24. Här kan du läsa ett urval av hennes tidigare krönikor:

● Väljer du bort vaccin? Håll ditt livsfarliga barn borta från förskolan

● Mitt bästa relationsråd: Blocka varandra på sociala medier

● Jag älskar dig pappa – ditt elaka, självupptagna och begåvade as

● En av mitt barns viktigaste föräldrar är bonusmamman

● Alla tjatar om att din kropp duger som den är – så länge den inte ser ut så här