Eric Rosén: "Populism bakom Breiviks tillräknelighet?"
KRÖNIKA. Om man är frisk eller sjuk och premisserna på vilka man döms kan och kommer att ändras delvis beroende känslomässiga argument. Sådan är civilisationen.
Först var terroristen och massmördaren Anders Behring Breivik otillräknelig. Nu är han tillräknelig. Från den ena bedömningen till den andra har diskussionen varit bitvis hätsk offer, forskare, experter och tyckare emellan. Och frågan är vad den kommer att bli nu.
Känslomässigt är det naturligtvis tacksamt att veta att han till fullo hålls ansvarig för det han gjort och inte anses ha agerat i ett så rubbat tillstånd att han inte är tillräknelig. Det är helt enkelt skönt att han kommer att få sitta i fängelse väldigt väldigt länge.
Men frågan är vad bedömningen av Anders Behring Breivik lär oss om rättssystemet? För sällan har det väl varit så uppenbart att man kan ompröva sjukdomsbegreppet baserat på att det är impopulärt.
Omprövningen lär förstås påverka också framtida fall. Även om detta handlar om i första hand Norge finns beröringspunkter också med svenska fall. När Mattias Flink den 11 juni 1994 sköt ihjäl sju människor och skadade tre gjorde han det i ett tillstånd som fram tills dess betraktades som allvarligt psykiskt stört. Men politiken i rättsprocessen ledde till att detta ändrades och Flinks psykotiska tillstånd betydde inte längre att han skulle dömas till vård, eftersom det var självframkallat med alkohol. En bedömning som ligger fast sedan dess.
På ett liknande sätt anses Anders Behring Breivik alltså nu tillräknelig trots att han tidigare inte var det (då ansågs han lida av paranoid schizofreni och uppgavs se sig själv ”som en tänkbar framtida norsk regent”) och vad vi lär oss av det är väl att den allmänna rättsuppfattningen – konventionerna, moralen och känslorna – i allra högsta grad fortfarande spelar roll för hur hanterar lagar och påföljder. Även om det finns tydliga kriterier för hur diagnoser ställs och hur bedömningar görs finns också ett visst svängrum och tolkningsfrihet. Därför är diskussionerna om rätt och fel fortfarande mycket viktigare än vi kanske tror emellanåt.
Rättsutövarna ska naturligtvis inte vara populistiska. Ens psykiska hälsa ka inte bedömas utifrån hur arg allmänheten är på gärningsmannen. Men att saker och ting ändras och att premisserna är föränderliga behöver inte vara dåligt. Däremot påminner det oss om hur viktigt det är att det vi kallar civilisation innehåller mer än bara att förhålla sig till den bestämmelse som föreligger just nu.
