Tisdag 26 Okt
Stockholm

Krönika: Två veckors njutning över

Australian Open är slut efter två veckors fenomenal underhållning.

Kommentera
Kopiera länk
Dela
Läs mer

Det var ett tomrum som fyllde mig när jag vaknade i morse. Efter två veckors dreglande framför tennisen på Eurosport var det plötsligt slut. Men tomrummet var inte bara jobbigt och svart. Det infann sig även en känsla av lycka och ro. Som om jag faktiskt inte önskade mig mer av denna fantastiska turnering, det jag hade bjudits på hade redan gett mig allt jag begärde, allt jag behövde för att gå vidare utan ångest.

Anledningen till att jag älskar Grand Slam-turneringarna beror inte bara på tennisen som levereras. Stämningen kring hela arrangemanget, vetskapen om att precis varenda spelare värd namnet är där och pubilkens närvaro. För mig är det mycket som gör en Grand Slam till vad det är. Jag älskar varenda sekund av det. Att vara så nördig att man sätter väckarklockan för att kunna se så mycket som möjligt. Att sitta under tidigt skede av turneringen och följa precis varenda match. Att titta igenom lottningen och räkna på tänkbara möten i åttondelsfinalerna och kvartsfinalerna. Att via teven vara närvarande i Rod Laver Arena i Melbourne – platsen där det oändligt vackra skådespelet Australian Open har sitt näste. Vad behövs mer för att älska en Grand Slam?

Men om vi skulle ta och fokusera lite på det vi faktiskt fick se i Melbourne.

Jelena Dokic återvände från helvetet, som hon beskrev det, och överträffade alla förväntningar. Hela Australien tog sin förlorade dotter till sig och bar henne fram till kvartsfinal där för många egna misstag fällde henne mot Dinara Safina. Men det är onekligen en tjej som kommit tillbaka för att stanna. Utan hennes vilda farsa, som i flera intervjuer gråtit ut och tyckt synd om sig själv, kan hon mycket väl nå längre än så här.

Serena Williams är ett fenomen. Hon kommer alltid att pricka in storformen när det kommer till Grand Slams. Och med Maria Sharapova skadad, Ana Ivanovic utan tro på sig själv och Jelena Jankovic ojämn som... Jelena Jankovic fanns det egentligen inget annat hot än syrran Venus – som åkte ut i andra omgången. Även om ryska maffian med Dinara Safina, Elena Dementieva och Vera Zvonareva såg superstarka ut kändes det som att vägen till seger var en öppen E4 för Serena Williams. Damtennisen har utvecklats och är fantastisk underhållande, men man kan knappast kalla den oviss. Under hela 2000-talet är det endast två segrare som kan sägas ha varit oväntade i Grand Slam-sammanhang (Myskina i Paris 2004 och Kuznetsova i US Open 2004).

På herrsidan snackades det om en kamp mellan "the big four". Novak Djokovic kändes dock redan från början som en förlorare, och jag har en känsla av att serben inte kommer att nå några högre höjder i år. Han är den enda bland de fyra, och många andra i toppen, som inte har utvecklat sitt spel nämnvärt. Andy Murray är fortfarande för orutinerad i Grand Slam-sammanhang, och när Nadal och Federer kommer till platser som Melbourne och höjer sin fokus till 100 procent är Murray fortfarande en storlek för liten.

En tvåveckorsnjutning kallade jag turneringen för. Semifinalen mellan Nadal och Verdasco måste i så fall ha varit någon form av orgasm. En fem timmar och 14 minuter lång resa till himlen. Tillsammans med fjolårets final i Wimbledon var det den bästa match jag någonsin sett. Verdasco, som är lite av en Nadalkopia, hamnar i och med framgången i Melbourne på världsrankingens topp-10 lista. Tyvärr tror jag att semifinalplatsen var en engångsföreteelse för spanjoren. Han slog ut Murray i åttondelen och Tsonga i kvarten, och även om Verdasco spelade bländande tennis mot dessa två är jag högst tveksam till att han kan upprepa det. På grus, absolut, men inte på hardcourt.

Roger Federer grät som ett barn efter finalförlusten. Jag förstår honom. Att hyllas så som han blev av publiken måste kännas rejält ända in i benmärgen. Dock tror jag tårarna inte bara berodde på det. Jag tror schweizaren är uppriktigt rädd för att verkligen inte komma tillbaka till förstaplatsen igen. Med en 22-årig Nadal som spelar som om varje boll vore den sista i livet, och flera "upcoming players" (Murray, del Potro, Tsonga exempelvis) i hasorna fasar nog Federer för att de 15 Grand Slam-titlarna, som krävs för att slå Pete Samras rekord, glider i från honom.

Den fjortonde, vilket gör att han tangerar Sampras, tar han i Wimbledon i juni.

------

För övrigt. Hur lika är inte Dinara Safina och brorsan Marat?

------

Mats Wilander och Barbara Schett är lysande som ankare i Eurosport. Precis som kommentatorerna Maria Strandlund-Tomsvik, Birger Folke och Rolf Norberg.

------

Vad tror ni om mina möjligheter att bevaka en Grand Slam på plats för Nyheter24?

------

Se när Federer bryter ihop i tårar vid prisutdelningen

Skrivet av:

Kommentera
Kopiera länk
Dela