Nu tänker jag ta upp en riktigt svår fråga. När blir man en politisk slampa? När blir de politiska poängerna helt enkelt för billiga?

Jag har funderat en hel del på den frågan genom åren och kanske framför allt sedan terrordåden i Norge. Folk anklagar varandra till höger och vänster (bokstavligen) för att försöka krama billiga politiska poänger ur tragedin. Även vi som inte är höger eller vänster utan befinner oss i ett högervänsterneutralt piratlila får höra det då och då.

Jag är aktiv i den här debatten, senast på SvD Brännpunkt med ett svar till Fredrik Reinfeldt: ”Reinfeldt har förlorat tron på styrkan i öppenhet och demokrati”. Jag är det för att jag tror att det är viktigt att inte bli rädd för att våga diskutera även det allra svåraste och de politiska implikationer en sådan händelse kan få, men jag tänker inte sticka under stol med att det är en väldigt svår balansgång.

När sådana här stora och svåra saker sker känner många människor ett behov av att tala om det. Man försöker förstå det ofattbara utifrån sina egna erfarenheter och tolkningsmodeller. Vi som arbetar med politik är som folk är mest och vi plockar naturligtvis fram våra erfarenheter och tolkningsmodeller för att förstå.

Att jobba med politik handlar dessutom om att identifiera och lösa problem för att få samhället att fungera bättre och bli trevligare att leva i. Det lägger ännu ett lager på dessa försök att förstå det som inträffat. Vi vill hitta sätt att lösa de bakomliggande problemen som leder till extremism av det här slaget. Vi kan helt enkelt inte hejda oss från att försöka lösa problemet.

Allt detta tar sig uttryck i debattartiklar, repliker, bloggposter, twitter och insändare. Alla de texter som nu produceras är på något sätt de demokratiska kvarnarna som mal för att skapa det bästa möjliga samhället att leva i.

Jag har full förståelse för att det ibland kan se ut som ett evigt norpande av billiga politiska poäng från alla håll, men jag tror faktiskt att de flesta inlägg i debatten är uppriktiga försök att förstå och hitta vägar att bygga ett trevligare samhälle. Visst innebär det att politiska poäng till viss del plockas, men det behöver inte betyda att det görs på de drabbades bekostnad.

Jag tycker mig tvärt om se en stor respekt för de drabbades situation i de allra flesta inlägg i just den här debatten. Jag ser en viss risk i att anklagelsen om att försöka ta för billiga politiska poänger i sig kan vara ett sätt att ta en billig politisk poäng. Det blir en ond cirkel, som jag tror vi alla gör gott i att försöka undvika genom att inte bara förutsätta att våra motståndare är okänsliga tölpar med brist på empati.

Men, det finns naturligtvis undantag, tillfällen när de politiska poängerna helt enkelt bara för billiga. Jag vet ungefär var min gräns går, men jag tror att den är ganska individuell. Därför skulle jag vilja veta var din gräns går.

När blir man en politisk slampa? När blir de politiska poängerna helt enkelt för billiga?

Ända sedan FRA-debatten har jag diskuterat takt och ton i kommentarsfälten med människor runt omkring mig och då och då på min blogg. Jag har kanske framför allt fört många, långa och givande diskussioner med Emma Marie Andersson och Jan Lindgren om detta.

Det är ett svårt kapitel och jag kan inte påstå att vi kommit fram till någon form av universallösning som i ett slag förbättrar stämningen i kommentarsfälten runt om på nätet, men diskussionen i sig är inte förgäves. Den har resulterat i en del bloggposter om ämnet, bland annat: ”Ta en mikrosemester och chilla en smula.” Den har dessutom till viss del förändrat hur jag beter mig på nätet.

Jag är rapp i käften. Ett tangentbord är inget hinder för mig, snarare tvärt om. Jag kan leverera drapor där jag ber folk dra åt helvete på ett sätt som får dem att se fram emot resan om jag vill. Jag kan göra det och jag har gjort det. Det ger en viss kick att göra det, men kicken är kortvarig och följs av en betydligt mycket mindre angenäm eftertanke. Därför är det numera sällan jag levererar drapor av det slaget. Det är ett direkt resultat av mina samtal med Emma och Janne. Jag har lärt mig vikten av att det oftast är bäst att vila på hanen vid tangentbordet. Det är säkert mycket trevligare för alla.

Jag är gammal. Mina samtal med Emma och Janne har dessutom lärt mig att jag är en hopplös prussiluska vad det gäller vett och etikett i och utanför kommentarsfält. Det jag uppfattar som extremt stötande är nödvändigtvis inte alls avsett att vara så stötande. Dels kan text vara ett kantigt verktyg, dels finns det kultur- och generationsskillnader som gör sig påminda. Jag som kommer från den ganska mossigt korrekta kultursvängen höll i början på att falla baklänges när jag kulturkrockade med teknikerjargong jag inte stött på tidigare. Det tar ett tag att inse att alla inte uttrycker sig som man själv och att det inte betyder att de är onda.

Sedan har vi de där riktiga trollen. De där som tror att det enda syftet med kommentarsfält är att kräkas ur sig så mycket galla de bara kan. Vad gör man med dem? Den gamla devisen: ”Mata inte trollen” fungerar ganska bra. Men framför allt, låt dem aldrig lura dig att sänka dig till deras nivå. Skapa aktivt den miljö du vill ha omkring dig och sprid den så mycket du kan genom att föregå med gott exempel. Sprider folk osanningar och diverse olika inskränkta dumheter kan man alltid sprida sanningen utan att smeta ner den med invektiv om den som försökte sprida rökridåerna. Invektiv har en förmåga att klibba fast mer vid den som säger den än vid dem de är riktade mot.

Både min hemmablogg och den här bloggen är tämligen fria från troll. Det beror inte på tur. Det beror på att jag aktivt jobbar med att skapa en miljö som jag trivs att vara i. Det finns naturligtvis människor som tycker intensivt illa om det jag gör, men även dem går det oftast att prata med om man tar det lugnt. Jag kan inte nog understryka värdet av att uppträda trevligt mot alla, även mot dem som kanske egentligen inte förtjänat det. Det skapar i förlängningen en betydligt mycket trevligare miljö för alla.

Jag vet att många tidningar upplever att de har problem med sina kommentarsfält och ett snabbt besök i kommentarsfälten hos de större tidningarna kan ju onekligen få en att vilja ge upp hoppet om mänskligheten, men man ska aldrig ge upp. Istället tror jag att de borde fundera på vilken ton de själva uppmuntrar till med ändlösa rader av mer eller mindre spekulativa krigsrubriker. Det hjälper inte att skriva förnumstiga pk-artiklar om det hemska näthatet när man själv är mästare på att hälla bensin på elden. De måste ta sin del av ansvaret, inte sticka huvudet i sanden och peka finger.

Ingen av oss kan ta på oss ansvaret för vad andra människor gör, men var och en kan ta ansvar för sin del av den miljö vi tillsammans skapar i kommentarsfälten på nätet, vid fikabordet på jobbet och i korridorerna på rasterna. Det är inte alltid lätt att sansa sig, att komma ihåg att folk inte alltid menar så illa som det låter och att döda trollen med vänlighet. Det är därför jag har kloka människor omkring mig som påminner mig om att man alltid måste välja sina strider och att de flesta kommentarsfältsstrider faktiskt inte alls är värda att ta. Samtal och diskussion är en sak, men när det förvandlas till skyttegravskrig kan man lika gärna lämna striden och gå och ägna sig åt något roligare och mer produktivt.

Numera känner jag inget större behov av att skrika varje gång någon säger något korkat i ett kommentarsfält. Jag har lärt mig att leva med att någon alltid har fel på nätet och vet ni vad? Det är ganska befriande. Det ger mig tid att sprida mina värderingar på betydligt mycket trevligare och effektivare sätt.

(Serien kommer från XKCD, som inte har något emot att man sprider den så länge man ger dem cred och länk.)

Jag avslutar med en samvetsfråga: Vad gör du när någon har fel på nätet?

Det har varit en omtumlande helg. Jag har, som alla andra, följt händelseutvecklingen i Norge. Terrorn är så ohyggligt att det är svårt att greppa och förstå allt som hänt.

Förutom alla tankar som gått till de som drabbats av bombdådet i Oslo och massakern på Utøya har jag främst tänkt på bambu.

Det kanske låter lite märkligt, men bambu har en fantastisk egenskap som människor som väljer våld saknar. Bambu är rak och stark, men samtidigt smidig och böjlig så att den inte bryts.

Jag har starka åsikter om det mesta. Jag har valt att tillbringa stora delar av min vakna tid med att arbeta för den politik jag tror på. Det är en stor personlig investering. Jag står rak och stark för det jag tror på.

Men lika viktigt som det är att stå upp för det man tror på, lika viktigt är det att veta när man ska böja sig. Jag må ha starka åsikter, men det finns en sak som jag alltid kommer att böja mig för. Det demokratiska systemet.

Jag må tycka att de politiska åsikter just jag arbetar för är det bästa sedan skivat smör, men det ger mig inte rätt att göra mig till domare och bödel över dem som inte håller med mig. Vårt demokratiska system är inte perfekt, men det är sannerligen inte så trasigt att våld är en lösning på något. Våld är alltid ett gigantiskt nederlag både för den enskilde och för samhället i stort. Vi får aldrig bli så rigida i vår tro att vi hellre knäcks än böjer oss för det demokratiska systemet.

Anders Behring Breivik valde att vara så rigid i sin extrema tro att han hellre än att böja sig för det demokratiska systemet och knäcktes som en tändsticka. Extremism gör en spröd. Breivik kanske inte har insett att han är knäckt än, men för oss som de senaste dagarna sett hur den norska regeringen och de norska folket hanterat hans illgärning står det klart. Han är knäckt. Hans korståg är slut. Han kommer aldrig att nå sitt skruvade mål. Han underskattade sin motståndare.

Jag har inget annat än beundran för hur den norska regeringen hanterat de senaste dagarnas händelser. Stoltenberg har agerat som en äkta landsfader. Han har tagit hand om folk, informerat och visat vägen på ett sätt som jag inte sett tidigare i en liknande situation.

Det som ligger närmast till hands att jämföra med är Geoprge W. Bushs hantering av 9/11 och well … Hanteringen går inte ens att jämföra. Bush gjorde det mesta fel. Han talade om hämnd och födde hat. Stoltenberg har gjort allt rätt. Han talar om medmänsklighet och föder öppenhet och demokrati.

Hela Norge tycks ha anammat bambuprincipen. Man lät sig inte knäckas av vare sig tryckvågen eller av skotten. Man böjde sig och när dammet nu lägger sig reser man sig upp och står åter raka i ryggen och kämpar för det man tror på.

Jag hoppas innerligt att Norges hantering av detta kommer att bli det nya föredömet vad det gäller hantering av terrordåd. Bushs hetsiga agerande har fått agera måttstock alldeles för länge.

Till sist vill jag tipsa om den här bloggposten av Joshen: ”Fienden ibland oss”. Jag tror att det finns all anledning för oss som jobbar i åsiktsbranschen att vara på det klara med att det kan finnas psykiskt instabila människor som kan gå för långt även inom de egna leden. Kanske kan man förhindra att någon skadar sig själv eller andra genom se dem och att sträcka ut en hand och ge dem ett tryggt sammanhang att vara i.

Deprimerande nog är det just detta som Utøya representerade för de ungdomar som var där: trygghet. Om någon någon gång sträckte ut en hand till Breivik, så var det redan för sent, både för honom och de oskyldiga han mördade.

Det blev en mycket sorglig dag i dag. Norge har drabbats av två ofattbara tragedier. Ingen verkar veta om de hänger ihop än, men för de som drabbats spelar det nog mindre roll. Skräcken kom alldeles för nära i dag, men det är då vi måste ha kraft och våga stå upp för det vi tror på.

Jag har skrivit om det på min andra blogg: ”Nu prövas makthavarnas vilja att skydda det öppna samhället.”

Jag har även skrivit om det på SVT Debatt: ”Vi måste våga stå upp för det öppna samhället – annars vinner terroristerna.”

Jag vill också be er att läsa min bloggkollega här på Nyheter24, Axel Bengtssons blogginlägg om dagens händelser. Efter att ha läst runt i mitt eget och andras kommentarsfält kan jag inte nog betona hur viktigt hans budskap är.

Vem eller vilka som än utfört dåden i Norge, så får vi aldrig någonsin börja peka finger och ge kollektiv skuld. Den eller de som planerat och utfört dessa dåd är ensamt skyldiga. Låt ingen oskyldig bära deras skuld.

Sedan jag började ägna mig åt politik har jag blivit mer och mer medveten om att allt tycks handla om pengar. Ju lättare något är att kvantifiera i procent, kronor och ören, desto lättare är det att få folk att lyssna. Folk vill ha högre siffror i plånboken och betala mindre siffror i skatt.

Denna pengafixering är oerhört frustrerande när man jobbar med politiska frågor som inte lätt omsätts i kronor och ören. Vilken prislapp sätter man på yttrandefriheten? Hur mycket får demokratin kosta? Vad är du beredd att betala för ditt privatliv?

Pengafixeringen gör det svårt att lyfta frågor som handlar om betydligt större saker än pengar. Därför fastnade jag i dag vid en intressant diskussion på twitter. @kreanud, @qeruiem och @hanscjohansson lyfte tanken om att man kanske skulle börja tala om integritet på samma sätt som man talar om skatt. Det är faktiskt en riktigt bra idé. Valutan är inte kronor och ören. Valutan är din integritet, ditt privatliv. Låt oss tala om din integritetsskatt.

Hur mycket skulle du vara beredd att betala i integritetsskatt? Jag tror att vi alla är beredda att betala en viss procent. Jag kan leva med att man har kameror uppmonterade på banken. Jag är okej med att man gör en husrannsakan hemma hos mig om det finns goda skäl att misstänka att jag begått ett allvarligt brott. Jag har inga problem med att man kollar så att jag inte tar med mig ett hagelgevär innan jag kliver ombord på ett flygplan. Det är en rimlig integritetskostnad som jag kan tänka mig att betala för att få ett lite trevligare samhälle. Det måste finnas rimliga möjligheter att undersöka vad de som är misstänkta för grova brotts egentligen haft för sig och jag delar inte gärna plan med gud vet vem som har ett avsågat hagelgevär i handbagaget. Vi kan säga att dessa intrång i min personliga integritet utgör en för mig ganska rimlig integritetsskatt på någon eller några få procent. Så långt är allt väl.

Mitt problem just nu är att dagens makthavare inte vill ta ut den en rimlig integritetsskatten på någon eller några få procent. De vill ha mycket mer. Man sneglar imponerat på Oxford Streets tusentals övervakningskameror som de facto löser mycket färre brott än en lagom slö patrullerande polis och som inte gör någon annan än kameraförsäljarna glada. I stort sett allt jag skickar och tar emot via nätet går genom FRA:s filter. Jag kan ju ha något fuffens ihop med främmande makt. Polisen sparkar in dörren hos folk för små skitsaker som misstänkt kulturdelning. Polisen syr på rutin in folk för att de tycker att de ser lite ”muntorra” ut. Jag kommer ibland på mig själv att undra om jag ser muntorr ut. Jag hoppas inte det. Jag och mitt handbagage kontrolleras noga innan jag kliver på flyget. Bistra vakter ser till att jag inte tar med mig en billig burk Cola genom säkerhetskontrollen när jag istället borde köpa en svindyr Cola på andra sidan av säkerhetskontrollen. Jag kan inte ens sätta mig på tåget för en helt oskyldig inrikesresa mellan Stockholm och Göteborg utan att jag tvingas legitimera mig för att inte riskera att slängas av i Skövde trots att jag är en högst beskedlig tågpassagerare. Ändamålsglidningarna står som spön i backen. Journalistförbundet protesterar för döva öron när meddelarskyddet försvinner.

Listan på märkliga och obefogade integritetsintrång som dagligen begås kan redan i dag göras hur lång som helst. Hur mycket tror du att du betalar i integritetsskatt i dag? Höfta lite. Mellan tummen och pekfingret? 75%? 80%? 85%?

Oavsett vad du betalar i dag, så bör du veta att skattehöjningar är på väg i en rasande fart. Om datalagringsdirektivet implementeras nästa år är det inte bara dina nätförehavanden som får statens nyfikna uppmärksamhet. Om du har en mobiltelefon (och det har väl i princip alla i dessa dagar) kommer man dessutom att spara information om var du befinner dig, vem du talar med och hur länge. Exakt hur den informationen kommer att användas och av vem är i nuläget oklart. Av erfarenhet vet vi dock att man inte sparar information för skoj skull. Man sparar information för att använda den även om man från början inte har användningsområdena helt klara för sig. Om EU-kommissionen får som den vill kommer dessutom alla dina bankförehavanden att analyseras enligt “European Terrorist Finance Tracking System”.

Intressant nog vill EU dessutom tumma på offentlighetsprincipen. Ditt liv på nätet ska analyseras. Ditt köttliv ska analyseras. Ditt ekonomiska liv ska analyseras. Samtidigt ska man dra för gardinerna för vad makthavarna håller på med. Budskapet är tydligt. Makthavarna vill veta vad du gör. Du ska inte fråga vad makthavarna har för sig.

Grattis. Du betalar snart 100% integritetsstraffskatt. Om du inte är bekväm med det föreslår jag att du protesterar. Högljutt. Varken din frihet eller demokratin tål ett sådant skattetryck någon längre tid. När man skinnat dig på din integritet och ditt privatliv kommer kronor och ören inte att kunna köpa dem tillbaka.

Det är en myt att stora saker ackompanjeras med pukor och trumpet. De smyger sig liksom på en som en tjuv om natten. Sommarstiltjen är dock en chimär. Det händer stora saker under ytan.

På bara ett par veckor har både den personliga integriteten och offentlighetsprincipen angripits utan att media brytt sig om att göra någon större affär av saken. Jag vet inte exakt när det skedde, men någon gång nådde vi tydligen en brytpunkt där vi började bry oss mer om helgvädret än om våra fundamentala demokratiska rättigheter.

EU-kommissionen jobbar just nu för fullt för att få igenom “European Terrorist Finance Tracking System”. Det låter fint. Det låter faktiskt som om det är terroristers banktransaktioner man ska spåra. I själva verket handlar det om att övervaka och analysera allas banktransaktioner. Man skulle alltså lika gärna kunna döpa eländet till “European Senior Citizen Finance Tracking System” eller “European Nuclear Family Finance Tracking System” eller kanske ännu värre, “European Dissident Finance Tracking System”. Men om man gjorde det skulle ju människor som du och jag förstå vad det handlar om och det går ju inte för sig. Oss ska man helst harmonisera till oigenkänlighet så att vi håller tyst.

Media har i stort sett ignorerat detta nya bank-FRA. När Piratpartiets europaparlamentariker Christian Engström lyfte frågan slogs han genast tillbaka av EU-kommissionär Cecilia Malmström, som anklagade honom för att vara en lögnare. Att Engström var den ende i den duellen som levererade någon form av handfasta fakta med väl underbyggda referenser spelar tydligen ingen roll. Det är inte tacksamt att vara den som påpekar att kejsaren är naken.

Samtidigt har EU med den svenska regeringens goda minne varit inne och tullat på offentlighetsprincipen. Journalistförbundet är naturligtvis inte glada, men vad gör väl det? Journalisternas arbetsgivare tycks vara nöjda med att reducera ner dem alla till helgvädersrapportörer. Journalistförbundet kämpar tappert för att hålla fanan högt, men de har förvånansvärt svårt att glöra sig hörda. det är oroväckande. Betyder det att inte ens deras egna medlemmar längre är intresserade av att stå upp för de principer och lagar som är grundläggande för deras yrkesutövande. Är det så att de helt enkelt känner sig ganska nöjda med att vara helgvädersrapportörer utan något större samhällsansvar? I dagens politiska klimat är det kanske en mer tacksam uppgift att rapportera helgväder än att vara den som påpekar att kejsaren är naken. Kanske har de slagit huvudet i EU:s mäktiga tegelvägg en gång för mycket och givit upp?

I Sinéad O’Connors låt ”The Emperor’s New Clothes” finns en textrad som kommit att betyda mycket för mig sedan jag började engagera mig politiskt: ”They laugh `cause they know they’re untouchable, not because what I said was wrong.”

Varje gång (vilket är ofta) någon försöker tysta mig genom att påstå att jag ljuger, att jag är dum, att jag är en liten skit som borde veta min plats och så vidare, så tänker jag på den där textraden. Den påminner mig om att förlöjligande bara är ännu en strategi för att få tyst på de som påpekar att makten står med byxorna nere.

Gång på gång har det jag och mina vänner förutspått tyvärr slagit in. Allt från ändamålsglidning av FRA-lagen, jakt på en hel ungdomsgeneration till slentrianövervakning av oss vanliga hederliga medborgare i form av datalagringsdirektiv, Bank-FRA och gud vet vad. Det vi sa skulle hända händer nu. Vi är inte lallande idioter som inte fattar och som inte vet vad vi säger. Vi förstår och vi vet exakt vad vi säger. Vi vet dessutom varför vi säger det. Vi säger det för att någon måste våga göra det.

De moln som nu hopar sig på himlen är inte ett vanligt sommarregn som kommer att passera på en kvart. Det är en ny istid i antågande. Vi kanske inte kommer att kunna stoppa den nu, men den som skrattar sist skrattar bäst. Alla måste skörda det de sår. En dag kommer alla nakna kejsare att frysa arslet av sig ute i kylan, medan vi tillsammans värmer upp samhället inifrån med visioner om en bättre och ljusare framtid.

Jag är en mycket dålig pirat. Jag laddar nästan aldrig hem någonting. I höstas dog den enda datorn jag hade ett nedladdningsprogram för torrents på och jag har inte orkat installera det på någon annan dator än. Det är inget nytt. Jag har aldrig fildelat speciellt mycket.

En del lyfter på ögonbrynen när jag berättar det här. En del tror mig inte, men det är helt sant. Jag blev inte pirat för att kunna fildela ifred. Jag blev pirat för att jag bryr mig om kultur, frihet och framtid.

Jag kommer från kultursvängen. Jag har varit bokförlagschef. Jag har fått en roman publicerad av Wahlström & Widstrand och jag har fler romaner på gång. Jag älskar kultur. Därför blir jag orolig och rädd när jag ser en industri som vägrar inse att verkligheten har förändrats och att de måste förändras med den. Jag blir orolig när nya, unga kulturskapare låses in i ett gammalt system som kommer att kollapsa. Jag blir orolig när den unga generationens kulturälskare föses ner i en mainstreamfåra och slås på fingrarna när de försöker kravla sig upp för att söka kulturell bredd. Jag blir orolig för att framtiden ska se tillbaka på vår tid och tro att Erik Amarillo och andra dagsländor var den enda kultur vi hade att lägga till vårt gemensamma kulturarv. Jag oroar mig för kulturens välbefinnande och fortlevnad.

Jag tror på yttrande- och åsiktsfrihet. Jag tror att de är grundbultar för en väl fungerande demokrati. Om man vill jaga fildelare på ett effektivt sätt måste någon veta exakt vilka ettor och nollor vi alla skickar och tar emot. När någon vet det kan vi vinka farväl till dessa båda grundbultar. Vem har verklig yttrande- och åsiktsfrihet om man förlorar möjligheten att vara anonym? Hur många vågar vara i opposition? Hur många vågar stå upp för det mer kontroversiella? Svaret är: Inte tillräckligt många för att kunna upprätthålla en väl fungerande demokrati och frihet.

Jag bekymrar mig om framtiden. Statsministern lovade en gång att man inte skulle jaga en hel ungdomsgeneration. Det var då. När det nu sker lyfter han inte ett finger för att hindra att det. Penningstarka multinationella företag anställer advokater vars uppgift det är att till vilket pris som helst kväsa människors naturliga behov av att dela med sig av det de tycker om.

Den generation som Reinfeldt sade sig vilja skydda riskerar att bli en förlorad generation om upphovsrättsindustrin får som den vill. I Sverige ligger man i startblocken. I andra länder är man redan i full färd med att jaga fildelare på bred front. Tusentals ungdomar tvingas börja vuxenlivet med ohemula skulder för att de gjort något som i grund och botten är en förutsättning för ett rikt och frodigt kulturlandskap, för att de delat med sig. Dessutom är man beredd att offra allas yttrande- och åsiktsfrihet för att stopp dem.

Allt detta gör mig upprörd. Jag blir upprörd som kulturälskare, som kulturskapare, som medmänniska. Det är så egoistiskt att vägra lyfta blicken från sin egen navel. Politikern i mig blir mer än upprörd. Den blir heligt förbannad, kavlar upp ärmarna och hugger tag i arbetet med att förbättra systemet. Jag förmår helt enkelt inte stå vid sidan av och se på när man monterar ner allt det jag byggt mitt liv kring.

Debatten om nedladdning har aldrig handlat om att få saker gratis. Den handlar om saker man aldrig får gratis. Den handlar om frihet, demokrati och hoppet om en bättre framtid. Den kampen tar aldrig slut. Det är saker man måste vinna om och om igen.

Vad det gäller min egen bristande fildelning, så skäms jag en smula över att jag behandlar kulturen så styvmoderligt och egoistiskt. Därför lovar jag bot och bättring Kulturen mår bäst om den delas.

Under Almedalsveckan har jag funderat en hel del på det där med att vara politiskt korrekt. Det är komplicerat. Alla tycks ha olika förväntningar på hur en politiker ska vara och vad de ska säga på vilket sätt.

Min personliga uppfattning är att politiker måste få vara sig själva. Det går inte att vara något man inte är och det blir ofta fel om man försöker. Jag har ett färskt exempel på att det gäller att vara sig själv trogen.

När jag var i Almedalen deltog jag i God Morgon Almedalen där jag fick en fråga om catsuitbilden i min första bloggpost här på Nyheter 24.

Detta är bilden som upprört en del. Någon mejlade mig och tyckte det var oseriöst. För mig symboliserar den råstyrka där man traditionellt inte förväntar sig att hitta den och det borde jag naturligtvis ha svarat. Istället valde jag att försöka frisera mitt svar lite. (Klippet finns här ca 44 minuter in.)

Jag sa: ”Jag kan ju tycka att en kvinna i catsuit med stora … vapen… att det kan vara kontroversiellt… Det är lite… Jag tycker att det är kul. Man ju få ha lite schysta förebilder.”

Medan jag sa det där pågick det en liten politiskt korrekt diskussion i mitt huvud om huruvida det gick för sig att säga ”stora vapen” i positiva ordalag. Efter själva inspelningen fick jag veta att de flesta andra tydligen suttit med hjärtat i halsgropen och trott att jag tänkte säga ”stora bröst”, men i sista stund ändrat mig.

Som om jag nu skulle ha vågat säga något sådant sittandes bredvid Feministiskt Initiativs trevliga språkrör Stina Svensson och med lika trevliga Veronica Svärd alldeles utanför bild. Jag må ha två trumfkort i att vara både kvinna och flata, men det finns ju gränser för vilka friheter det ger mig. En så flagrant objektifiering skulle nog inte ens jag komma undan med.

Jag försökte vara lite pk, men föll på eget grepp och lyckades på det hela taget bara att göra det hela ännu mindre pk. Så kan det gå om man låter sig påverkas för mycket av andras föreställningar om hur man borde vara.

Politik är ofta ganska allvarligt och inte vidare putslustigt. Just därför tror jag att politiker måste våga släppa loss mellan varven. Politiker måste kosta på sig att vara lite personliga. De måste kosta på sig att ha lite humor och självdistans. Det är inte detsamma som att vara oseriös. Det är, i min mening, att vara en människa och jag vill ha mänskliga politiker.

Vad tycker ni? Hur tycker ni att politiker ska vara? Håller ni med mig eller bör politiker vara väldresserade Stepfordfruar som säger politiskt korrekta saker på löpande band? Jag inser att det är en något ledande fråga, men låt inte det hindra er. Jag vill veta vad ni tycker.

Inom politiken stirrar man sig ofta så blind på olikheter att man inte förmår att se eventuella likheter. Det är synd. Därför blir jag mycket glad när det ibland händer att man hittar varma solfläckar av samförstånd hos människor som man trodde att man inte hade något gemensamt med. Det händer inte ofta, men i tisdags hände det faktiskt flera gånger.

Dagen började bra med lite twitterförbrödring med Kulturskaparna: ”Morrn! I dag står trevligt mingel hos @kulturskaparna på programmet. Bäst att inte lämna drinken obevakad där. #munskänksökes”

Det var en liten chansning eftersom vi haft lite twitterdueller, så när jag fick svaret: ”@annatroberg Ah, det är därför du tar med dig @_Mab_ på minglet! #munskänk.” så blev jag riktigt glad.

Den där lilla twitterkonversationen hade det tydligen skämtats om en del när Kulturskaparna förberedde sitt mingel senare på dagen. Man hade nogsamt hållit snittarna i kylen för att ingen skulle bli sjuk, vilket vi fnissade lite åt tillsammans på själva minglet. Jag gillar sånt. Det går alldeles utmärkt att ha humor fast man sysslar med politik. Jag tror nämligen att humor för oss människor samman och därför är det väldigt bra om man då och då kan släppa på prestigen och kosta på sig ett gott skratt tillsammans med sina meningsmotståndare. Skratt bygger broar.

Men redan innan minglet, på det seminarium om upphovsrätt och yttrandefrihet som Kulturskaparna ordnade fick jag den där känslan av att vi nog inte är så olika i alla fall. Jag tror inte att det finns en självklar positiv koppling mellan yttrandefrihet och upphovsrätt.

Jag vet dock att det finns en negativ koppling. Om man är obeveklig och vill sätta ditt alla som bryter mot upphovsrätten, så måste någon oundvikligen ha kontroll över exakt vad alla gör på nätet. Det är ett gigantiskt hot mot yttrandefriheten, eftersom människor blir rädda för att säga saker när de vet att det alltid finns någon som tjuvlyssnar.

Det är därför Piratpartiet till exempel driver anonymiserande Tor-servrar som bland annat hjälper demokratikämpar i Iran. Vi vill använda vår kunskap till att hjälpa människor att försvara sin yttrandefrihet och vi gör det så ofta och mycket vi kan med våra ganska knappa resurser.

Vad det gäller just Iran, så var det för övrigt mycket intressant att på seminariet få förmånen att lyssna på den iranska rapperskan Ghogha berätta om den svåra situationen för kreatörer i Iran, men även om den blomstrande remixkulturen inom hiphopen, som även den letat sig fram till Iran. Remixkultur är, för mig, kulturens sätt att protestera mot en alltför dogmatisk upphovsrättslagstiftning. Kultur är bångstyrig. Den låter sig inte begränsas. Den sparkar och skriker och kommer att ta de uttryck den måste, oavsett vilka begränsningar lagen och makten försöker påtvinga den.

I den frågan går Piratpartiets och Kulturskaparnas intressen isär. Vi sätter yttrandefriheten främst, Kulturskaparna vill försöka hålla både yttrandefrihetsbollen och upphovsrättsbollen i luften samtidigt. Jag tror inte att det går.

Vad jag däremot kan se att vi har gemensamt är ett stort intresse för kultur och för att kulturen ska få blomstra vidare. Jag har tyvärr inte haft möjlighet att gå på alla seminarium som Kulturskaparna ordnat eller på alla andra seminarium om kultur och upphovsrätt, men av det jag sett och hört av andra, så har dessa seminarium i huvudsak befolkats av företrädare för Piratpartiet och Kulturskaparna. Det säger mig att Piratpartiet är Kulturskaparnas bästa vän i svensk politik. Vi är de enda som har ett genuint intresse för att lyfta fram de här frågorna och föra en debatt om dem.

Det värsta som kan hända en politisk fråga är att ingen bryr sig om den, att ingen vill ta i den och debattera den. Det värsta som kan hända är inte att Piratpartiet vill diskutera den och inte delar ens åsikt. Det är lite som med fildelning faktiskt. Det värsta som kan hända en kreatör är inte att folk gillar vad de gör och delar med sig till sina vänner. Det värsta som kan hända är att ingen vet att de finns och överhuvudtaget inte bryr sig alls.

Jag måste erkänna att man ibland känner sig som en katt bland hermelinerna när man besöker Kulturskaparnas och andra liknande organisationers seminarium och mingel. Det finns de som gör mycket tydligt att de helst skulle ha sett att vi inte alls kom dit eller fanns överhuvudtaget, men det är verkligen inte alla. Det är många som är genuint intresserade av vad vi tycker och gör även om de inte håller med oss om allt. Det är i diskussioner med dem, som jag ofta hittar de där varma solfläckarna av samförstånd.

Årets stora samförstånd var naturligtvis Svenskt Näringslivs utspel om att man borde arbeta för att avskräcka studenter från att ”slöstudera flummiga” humaniora ämnen. Jag har hittills inte hittat en enda pirat eller Kulturskapare (varesig med stort eller litet K) som inte har fått förhöjt blodtryck av det utspelet. Själv fick jag mycket förhöjt blodtryck och skrev de här bloggposten om det. Tänk hur kul det skulle vara om Piratpartiet och Kulturskaparna hade kunnat göra ett gemensamt utspel mot det. Det skulle sänkt utspelet för all framtid om vi visade att till och med vi kan enas om att det suger. Jag är game om Kulturskaparna är det.

Det finns mycket som skiljer Piratpartiets och Kulturskaparnas åsikter åt, men att vi alla älskar kultur och vill dess bästa betvivlar jag inte. Vi har bara olika lösningar på de kulturpolitiska frågorna. Därför är det viktigt att vi fortsätter vår öppna dialog. Själv lägger jag framför allt en mycket intressant och trevlig diskussion som jag hade med Dramatikerförbundets Susin Lindblom om digitalisering av teater på minnet och tar den med mig härifrån Almedalen.

Jag hoppas att Kulturskaparna och andra liknande organisationer vågar placera mig eller någon annan pirat i sina paneldebatter under nästa Almedalsvecka. Debatter där alla på det stora hela håller med varandra är helt enkelt inte lika fruktbara som när många olika röster får komma till tals. Kulturen behöver och förtjänar många olika förkämpar. Ju fler röster som höjs och stöts och blöts mot varandra, desto bättre kommer lösningarna att bli.

Det är tråkigt att något med mig tycks locka fram en av Kulturskaparnas talespersoners, Alfons Karabuda, värsta sidor. Det är något med mig som helt enkelt inte funkar för honom. Han har till och med startat en blogg som i huvudsak tycks handla om allt negativt han kan snurra ihop om mig och Piratpartiet. Det är nästan lite smickrande att han lägger sådan energi på det. Hans indignation och ilska är så stor att den till och med tycks påverka hans annars så välstämda och musikaliskt begåvade öron, eftersom han fått för sig att jag ”knattrade” på mitt tangentbord under hela seminariet. Om han inte hade låtit sina fördomar om pirater förstärka ljudet, så hade han märkt att jag faktiskt bara är en ganska stillsam 37-årig tant vars uppfostran förbjuder henne att sitta och ”knattra” under ett seminarium.

Jag tänker inte begå samma misstag som Karabuda gör. Jag tänker inte demonisera honom. Jag hoppas att han ska komma över sin piratfobi, ta ett par djupa andetag och komma in i matchen igen. Vi kan få ut en hel del av varandra även om vi inte alltid har samma åsikt. För min del är Karabuda välkommen in i matchen så snart han känner att han kan och vill. Jag tror att han i grund och botten är en hygglig kille som vill väl. Vi sitter, trots allt i samma båt.

Jag tänker inte heller dra alla representanter för Kulturskaparna eller liknande organisationer över samma kam och förutsätta att de uppfyller någon sorts demoniserad bild av fienden, för jag vet att det inte är så. Jag tänker göra allt jag kan för att hålla igång en öppen och givande diskussion om hur vi ska skapa de bästa möjliga förutsättningarna för framtidens kreatörer och kulturkonsumenter. Det är helt enkelt något som är för viktigt för mig för att låta lite eventuellt bristande personkemi sätta käppar i hjulet.

Efter att ha gått runt ett tag i Almedalen har vi idag konstaterat att det är ganska lätt att gissa vilket parti någon tillhör. Det syns på kläderna och kanske framför allt på skorna. Det går också att se vilka som jobbar med PR. Det syns på glasögonen.

Efter mycket begrundande och introspektion har vi dock kommit fram till att det egentligen inte finns något speciellt som gör att vi pirater sticker ut. Vi ser ut och beter oss som folk gör mest. Vi sticker inte ut som ömma tummar.

Vi är så glada över att inte ha fallit i stereotypfällan att vi gjort en liten film om det hela.