Jag har de senaste dagarna funderat en del på ordet ”särintresse”. Jag har kommit fram till att det är ett ord som jag i de flesta fall tycker illa om.

Det finns naturligtvis vissa saker som med rätta kan betraktas som särintressen. Det är saker av typen: ”Modellflygning förändrade mitt liv. Jag kräver därför att modellflygning blir ett kärnämne i grundskolan.” Jag har nu inget emot modellflygning, men om vi talar om att potentiellt göra det till ett kärnämne i grundskolan, så är det nog att betrakta som ett med rätta marginaliserat särintresse.

Mitt problem med ordet ”särintresse” är att det ofta dyker upp när det handlar om människor och deras grundläggande rättigheter. När någon lyfter fram till exempel äldres, hbt-personers, människor med utländsk bakgrund eller arbetslösas situation, så är det lätt att tänka: ”Men jag är ju en svensk heteroperson i medelåldern som har ett jobb, varför ska jag bry mig om de där särintressena?” Ordet ”särintresse” tycks ha kommit att betyda något i stil med: ”Det där är något jag inte enkelt och snabbt kan relatera till i mitt eget liv, så därför måste det vara ett särintresse.”

När det gäller alla människors rätt till samma rättigheter så finns det dock inga ”särintressen”. Det ligger nämligen i allra högsta grad i allas intresse att vi inte exkluderar människor ur samhällsgemenskapen genom att göra skillnad på folk och folk i lag och/eller handling. Det är ett gemensamt intresse och att negligera det är att sätta krokben för sig själv.

Ordet ”särintresse” får det att låta som om det handlar om att ge en viss grupp någon sorts specialförmåner som andra inte har. Att åtnjuta samma rättigheter som alla andra är inte en specialförmån. Det är en grundläggande rättighet.

I samma ögonblick som man börjar tala om ”särintressen” när det gäller grundläggande rättigheter, så säger man egentligen bara att man faktiskt inte alls tycker att alla människor ska ha samma rättigheter, utan att man mest bryr sig om de där rättigheterna för dem som har den goda smaken att vara ungefär som man är själv.

Men, tänker ni kanske, räcker det inte att säga att ”alla” ska ha lika rättigheter. Det innefattar ju ”alla”. Teoretiskt gör det naturligtvis det, men tror ni att människor som i hela sina liv av olika anledningar ofta blivit påminda om att de inte hör till ”alla” helt plötsligt känner sig inkluderade i det? Min gissning är att de inte gör det.

Jag vill därför slå ett slag för det stora allmänintresset i att sluta vifta bort folk som inte är exakt som man är själv är som representanter för ”särintressen”.

För ett tag sedan väcktes en 62-årig sjukpensionär och hans fru av sex poliser som kom och gjorde en husrannsakan. Det stackars paret fick inte ens borsta tänderna innan de bryskt sattes i varsin polisbil och fördes till polishuset för förhör. Det är inte svårt att föreställa sig hur traumatiskt det måste ha varit för paret att vakna upp på det sättet.

Så vad hade då paret gjort? Jag tror att de flesta föreställer sig att det krävs ett tämligen grovt brott för att föranleda en sådan behandling av människor. Tyvärr är det inte så. Husrannsakan gjordes för att man misstänkte att paret ägnat sig åt något bra som ungefär två miljoner svenskar gör skapligt regelbundet, nämligen fildelning.

Det måste verkligen finnas viktigare saker för polisen att göra än att skrämma slag på äldre par som delar med sig av kultur. Hetsjakten på kulturdelare är ett rent och skärt slöseri med polisens knappa resurser.

I går dömdes den 62-årige sjukpensionären till villkorlig dom och 40 dagsböter. Dessutom fick han ett annat straff, som jag inte ens tror att man räknar som ett straff. Göteborgs Tingsrätt beslutade nämligen att den dator han använt för att dela kultur skulle förverkas. Man tog ingen som helst hänsyn till det faktum att paret säkerligen har en hel del filer på datorn som överhuvudtaget inte har med åtalet att göra.

Det finns ingen praktisk anledning att förverka hela datorn. Det går alldeles utmärkt att radera de filer som berörs av åtalet och sedan lämna tillbaka datorn, men man valde ändå att förverka datorn med hela dess innehåll. Jag vet inte vad som gått förlorat i den processen, men jag är tämligen övertygad om att det var en hel del.

I min dator huserar bland annat mina foton foton, tre halvfärdiga böcker, ett utkast till en ny version av min hemmablogg, massor av personliga mejl och en himla massa annat som betyder mycket för mig. Vad har du i din dator? Det kan vara värt att fundera på det med tanke på att rättsväsendet har noll och ingen respekt för det du har på din dator. Att förverka datorn för att den använts för kulturdelning är som att skrota någons bil för att man haffat dem när de kört fem kilometer i timmen för fort. Det är helt enkelt vare sig proportionerligt eller rimligt.

Förutom de affektionsvärden som potentiellt gått förlorade, så bör man också ha i åtanke att en ny dator faktiskt är en ganska stor investering för två sjukpensionärer med liten inkomst. Datorer har visserligen blivit billigare, men 6000-7000 är mycket pengar när man kanske bara har runt 8000 att röra sig med i månaden. Det är dessutom en utgift som är svår att undvika i en tid där man behöver en dator för att till exempel kunna betala sina räkningar.

Det börjar bli helt uppenbart vad Reinfeldt menade när han sa att man inte skulle jaga en hel ungdomsgeneration. Han menade naturligtvis att man inte ska fokusera på just ungdomar, utan istället slå till hårt och fort mot alla helt oavsett hur gamla de är.

I dag har väldigt många människor en smartphone. Jag har en smartphone och använder den friskt här hemma i Sverige, men bara här.

Jag besöker då och då Bryssel och där ringer jag sparsamt och skickar några sms. Resten av alla fancy funktioner använder jag inte. Eftersom jag inte alls hittar i Bryssel hade det varit guld att till exempel kunna använda Google Maps där, men det går helt enkelt inte.

Rent tekniskt går det naturligtvis, men ekonomiskt går det inte. Det är rent ut sagt skitdyrt att använda sin smartphone utomlands. Det beror på att roamingpriserna är fullkomligt hutlösa.

EU-kommissionen vill sätta ett pristak på ca 8000 kr per GB gränsöverskridande dataöverföring. Det är bra att man vill införa ett pristak, men 8000 kr för en GB är fortfarande väldigt mycket pengar för i princip alla. 1 GB är i dag inte så mycket. 8000 kr är det.

Därför arbetar Piratpartiets EU-parlamentariker Christian Engström nu hårt för att försöka sänka pristaket ytterligare till ca 200 kr per GB. Det är betydligt mycket rimligare. Man ska helt enkelt inte behöva riskera att bli ruinerad av att använda sin smartphone utomlands.

Ett pristak på ca 200 kr lämnar dessutom fortfarande ett gott utrymme för teleoperatörerna att tjäna pengar, eftersom det kostar mindre än sju kronor för dem att producera en GB dataöverföring. Det är naturligtvis viktigt att de kan hålla i gång sin business. Det är däremot helt orimligt att lägga ett pristak som ligger mer än tusen gånger högre än den faktiska kostnaden att producera dataöverföringen.

Läs gärna Engströms debattartikel i SvD och Dagens Industris artikel .

Det finns många duktiga poliser i Sverige. De har ett ofta svårt och tufft jobb att utföra och gör det med den äran. Dessvärre har de en del kolleger som inte sköter sina jobb lika bra.

I dagens Aftonbladet kan man läsa om polisforskaren Stefan Holgerssons studie som visar upp en dyster bild av polisarbetet. Hans undersökningar visar att det finns poliser som satt i system att anklaga oskyldiga för att få upp statistiken och på så sätt främja sin karriär. Ett exempel beskrivs så här:

”Torsdag eftermiddag i november 2010. Polisen gör husrannsakan hos en 25-årig man i en förort till Stockholm.
Han misstänks för ett fall av försäljning av narkotikaklassade svampar, ett överlåtelsebrott som sannolikt innebär fängelse om han fälls. Men patrullen konstaterar: ”Det påträffas ingenting som styrker narkotikabrott i överlåtelsesyfte”.

Sedan händer något märkligt. Veckan därpå går en annan polis in och ändrar i datasystemet – plötsligt är 25-åringen misstänk för sammanlagt sju överlåtelsebrott. Dessa misstankar läggs sedan ner och når aldrig åklagaren.”

Oavsett om dessa anklagelser leder till åtal och fällande dom kommer de att finnas kvar i polisens system. Det innebär att de kommer att finnas med och utgöra en grund för eventuella framtida beslut om tvångsmedel, som till exempel telefonavlyssning. Det är djupt bekymrande.

Jag blir ännu mer bekymrad när en rotelchef i det aktuella distriktet håller med om att det är oacceptabelt, men ändå har en viss förståelse för att det sker: ”För det är ett väldigt hårt tryck på oss att uppnå våra mål.”

Om polisen slutar att bry sig om bevisning och istället hemfaller åt att registrera hittepåbrott ligger vi alla pyrt till. Vem vet vem det drabbar härnäst? Ingen av oss vill vara en av dem som ofrivilligt är med och pushar en mindre lämpad polis framåt i karriären. Ingen oskyldig ska behöva bära på det extra skuldbagaget.

Jag anser dessutom att det är graverande att en rotelchef visar någon form av förståelse för det inträffade. Det skickar ut helt fel signaler. Det är inte direkt avskräckande för de poliser som ägnar sig åt sådant mygel. Det är dessutom ett slag i ansiktet på de duktiga poliser som inte hittar på brott.

Alltihop kokar ner till en fråga om vilken sorts poliser vi vill ha i samhället. Vill vi ha oärliga poliser som hittar på brott för att befordras snabbare eller vill vi ha ärliga poliser som reder ut riktiga brott? Jag vet vilken typ jag vill ha.

Det sägs att biskop Hans Brask överlevde Stockholms blodbad för att han 1517 pillat fast en liten lapp med texten ”Härtill var jag nödd och tvungen” under sigillet han fäst vid riksdagens beslut att avsätta ärkebiskop Gustav Trolle.

Det är nu inte alls säkert att det där är sant, men jag ser mitt politiska engagemang lite på samma sätt. Härtill är jag nödd och tvungen. Jag hade egentligen inga planer på att jobba med politik, men eftersom världen ser ut hade jag inget val. Jag är inte en person som nöjer sig med att stå vid sidan om och klaga på att saker och ting inte fungerar. Jag vill försöka fixa dem.

Jag jobbade tidigare inom bokförlagssvängen. Jag har varit bokförlagschef, översättare, redaktör och det mesta däremellan. Jag är (inget imperfekt där inte) dessutom författare. Det gjorde min övergång till politiken både akut och knölig.

Den var akut för att jag ser att delar av kultursvängen håller på att montera ner sig själv av ren rädsla och okunskap inför den nya tekniken och alla dess möjligheter. Någon var tvungen att göra något positivt åt det fort. Jag såg att piraterna gjorde det. Dessvärre gjorde de det ofta på ett sätt som effektivt stötte bort de enskilda kulturskaparna istället för att försöka få med dessa viktiga personer på tåget. Kulturen behövde piraterna akut. Lika akut behövde piraterna kulturknuttar som kunde agera brobyggare. Jag såg att det fanns ett hål att fylla och att jag passade det hålet som en smäck.

Den var knölig för att politiker ur ett kulturknutteperspektiv mest är folk i kostym som lägger alldeles för lite krut på den ack så viktiga kulturen. Det är inte ett alldeles litet steg att plötsligt inse att man helt plötsligt håller på att bli en av ”dem”. Hemska tanke. Jag brottas lite med det där varje dag. Som tur är tillhör jag ett parti som ännu inte assimilerats in helt i de politiska finrummen. Det är skönt. Det ger mig en frihet som jag vårdar ömt genom att aktivt inte försöka kopiera hur alla andra politiker är. Det kostar inget att kopiera. Det finns inget värde i att vara en kopia. Det kostar att vara ett original, men i en värld fylld av kopior är det originalen som kammar hem vinsten i slutänden. Vilket säger mig att det kanske inte är så stor skillnad mellan kultur och politik trots allt.

Så, nu är jag alltså politiker. Det känns ganska märkligt. Det känns framför allt märkligt när jag då och då bemöts som om jag vore en av de där broilerpolitikerna som aldrig haft ett vanligt jobb och som därmed vet ganska lite om hur vanligt folk, de som inte är politiker, har det. Jag känner ganska ofta ett behov av att utbrista: ”Jag är inte en av dem!” Men till vilken nytta? Det säger ju alla, även broilerpolitikerna. De säger det intressant nog mest av alla.

Nej, det finns bara ett sätt att bemöta sådant där och det är inte genom att käfta emot de där gångerna man anklagas för att vara något man inte är. Det är genom att i handling visa att man menar det man säger, genom att leva som man lär.

Det finns ett utbrett och väl grundat politikerförakt. Det är ju faktiskt inte så konstigt att folk föraktar politiker när de konstant säger en sak och gör en helt annan. Folk är brända. Varför ska de lite på företrädare som mest verkar företräda sig själva? Folk är inte dumma.

Som politiker har jag faktiskt ingen rätt att kräva respekt av folk förrän jag visat i handling att jag verkligen menar vad jag säger. Den sortens ärlighet tar tid och känns ibland tröstlös, men jag tror att det är den enda vägen. Att försöka försvara sig med ord gentemot folk som gång på gång blivit svikna av ord är lönlöst. Jag litar inte heller på vad politiker säger längre. Jag litar på vad jag ser att de gör.

Varje gång en politiker ljuger eller vägrar erkänna misstag utan bortförklaringar och svepskäl undermineras demokratin. Varje gång en politiker står vid sitt ord eller öppet och rakt vågar erkänna ett misstag stärks demokratin. Det är inte svårare än så. Hur många politiker tror ni tänker på det när de står och slingrar sig om sin senaste helomvändning?

Jag kommer nog aldrig att vänja mig vid att kallas politiker. Det känns konstigt. Jag vill att det ska kännas konstigt. För att förlika mig med mitt öde jobbar jag hårt på att bli den sortens politiker som jag tycker att de andra borde vara. Jag vill vara ett original som lever som hon lär.

Kontentan av denna bloggpost är alltså: Talk is cheap. Strunta i vad politiker säger. Se till vad de gör istället. Det gäller även mig.

Det gick riktigt bra för de tyska piraterna i delstatsvalet i Berlin i går. De fick 9% av rösterna. Stort grattis till dem!

Här hemma har Cybernormer presenterat en stor undersökning som de gjort genom att be de som besöker Pirate Bay att besvara en enkät. Jag har inte hunnit läsa hela undersökningen än, men av det jag kan utläsa ur vad som står i DN om den, så finns det inga jätteöverraskningar i den. Det är dock lite trist att få svart på vitt att det i huvudsak är män som fildelar. Det är aldrig bra när grupper är alltför homogena. Mångfald är bäst.

Nåväl, det verkar dock mest vara en fråga om val av teknik. Kvinnor delar kultur de med, de gör det bara på andra sätt, via mobiler, usb-minnen, etc. Det är ganska intressant eftersom det belyser det faktum att det finns en ganska osund fixering vid just fildelning när man försöker sätta dit fildelare. Folk kulturdelar friskt överallt på många olika vis. Det har de alltid gjort och det kommer de alltid att göra.

Dessutom är undersökningen egentligen inte en undersökning av fildelare per se. Den är vad jag förstår en undersökning av de fildelare som besöker Pirate Bay. Det är nödvändigtvis inte exakt samma sak. Jag vet många som fildelar som aldrig sätter sin fot hos Pirate Bay för att sajten fortfarande har en mindre charmig retrodesign. Eller frånvaro av design, om man frågar vissa.

Jag noterar att nyheten om Piratenparteis framgångar och Cybernormers undersökning ackompanjeras av ett uppskruvat tonläge från upphovsrättsindustrins olika representanter. I dag är både STIM och Kulturskaparna lite mer småpurkna än vanligt.

På ytan kommenterar de Cybernormers undersökning, men jag anar att Piratenparteis framgångar också spökar där i bakgrunden.

Mattias Franzén på STIM skriver:

”Stenkolsdammiga ord som upphovsrättsindustrin är effektiva om man vill demonisera en bransch som till sin allra största del består av enskilda personer – kompositörer, musiker, författare, regissörer och så vidare – som alla kämpar hårt för att nå ut med sin konst, för att ha roligt och – i idealfallet – för att kunna leva på sitt yrke. Jag tror väldigt få av dessa konstnärer ser sig som en del av en upphovsrättsindustri.”

Jag tror inte heller att dessa enskilda kulturskapare känner sig som en del av upphovsrättsindustrin. Jag tror att de blivit överkörda av den för många gånger för att känna att de är en del av den. Det är inte svårt att hitta författare, musiker och andra kulturskapare som kan berätta ganska gräsliga historier om hur de blivit blåsta på årslöner av allmänt giriga eller dåligt skötta bolag. Jag pratade med en så sent som i förra veckan.

Det är en myt att den enskilde kulturskaparens villkor var bättre innan de där otäcka piraterna äntrade scenen. Faktum är att vad den enskilde kulturskaparen anbelangar, så har det aldrig funnits en bättre tid än nu. Ja, om man bortser från att upphovsrättsindustrin startat någon sorts märkligt krig mot fansen, så klart. Det är ju inte direkt något som gynnar möjligheterna för enskilda kulturskapare att kunna leva på sitt arbete.

Det var kulturskaparna med litet k. Det finns ett Kulturskaparna med stort K också. Det är inte, namnet till trots, en organisation som företräder kulturskapare. Nej, Kulturskaparna företräder ett tiotal organisationer som i sin tur företräder kulturskapare. De där enskilda kulturskaparna längst ner i kedjan var det dock ingen som frågade något om. Rätt som det hade deras företrädare bildat lobbyorganisation rakt över deras huvuden. Det är synd, för de där enskilda kulturskaparna behöver någon som talar för dem, utan att sitta i knät på den upphovsrättsindustri som ganska ofta behandlar dem som skit.

I dag tar sig Kulturskaparnas Alfons Karabuda sin vana trogen tillfället i akt att försöka trycka till oss en smula. Vi är en ”piratklick” som ägnar oss åt ”gratisätarideologi” och så avslutar han med en liten gliring om vårt dåliga riksdagsvalsresultat. Det känns nog lite oroligt i maggropen att upptäcka att liket lever och att femton livs levande pirater nu tar plats i parlamentet i Berlin och jag antar att det påverkar

Om STIM och Kulturskaparna hade lyssnat en smula på det jag säger på den här bloggen och på andra ställen, så hade det inte behövt komma som en sådan chock för dem att ryktet om piratrörelsens död är grovt överdrivet. Jag har ju hela tiden sagt att piratrörelsen är alive and kicking. Oh well…

Jag påpekar ofta att upphovsrättsindustrin borde blicka lite framåt istället för att alltid blicka bakåt. I dag måste jag tyvärr göra det igen.

Jag prenumererar på bokbranschens tidskrift Svensk Bokhandel. Det är en rest sedan jag jobbade som bokförlagschef. Jag har vant mig vid att få min lilla bokbranschsuppdatering i brevlådan med jämna mellanrum. Varje gång jag läser den påminns jag om varför jag måste ägna mig åt det jag gör ett tag till. Det finns delar av bokbranschen som verkligen måste baxas in i samtiden. Förläggareföreningen är en av dem.

Förläggareföreningen har tydligen lagt fram ett förslag på hur e-böcker ska få lånas ut på biblioteken. Jag rekommenderar att ni sätter er innan ni läser vidare. Har ni ett säkerhetsbälte bör ni nog sätta på det med.

Förläggareföreningen föreslår att man delvis ska likställa digitala böcker och pappersböcker. Man vill bland annat att:

”…biblioteken köper en utlåningslicens för varje titel. Varje licens motsvarar ett exemplar av boken och kan bara lånas ut till en person i taget.

Till detta läggs en begränsning, antingen så att licensen bara gäller för utlåning under en viss tid, eller för ett visst antal utlån. Därefter måste den förnyas.”

Fast, det här är inte alls att likställa digitala böcker med pappersböcker. När ett bibliotek köper en pappersbok är det en engångskostnad. De kan låna ut den hur många gånger som helst i hundratals år om de vill. Förlagen kommer inte och hämtar tillbaka den efter X antal utlån eller efter en viss tid. Varför skulle de kunna göra det med en e-bok?

Det låter kanske bra att säga att man vill likställa digitala böcker med pappersböcker, men gör då det. Låt biblioteken låna ut dem hur mycket de vill hur länge de vill och låt biblioteksersättning utgå för varje lån. DET är att likställa dem. Att sätta de begränsningar som Förläggareföreningen föreslår är inte att likställa dem, det är att försöka suga ut våra ack så viktiga folkbibliotek som redan har det extremt knapert.

Förutom att jag inte tycker att bibliotek ska behöva hyra böcker av förlagen genom licenser, så skulle det i praktiken vara omöjligt för många bibliotek att betala ut både biblioteksersättning och licenspengar till förlagen. Det finns helt enkelt inte pengar. Personligen ser jag mycket hellre att pengarna läggs på biblioteksersättningen, eftersom den trots sina brister och ojämna fördelning trots allt kommer en del författare och översättare till livs. Licenspengarna skulle gå rakt ner i förlagens fickor.

Det är ingen hemlighet att många förlag gjort en poäng av att försöka köra över sina författare vad det gäller just e-boksavtalen. Theodor Kallifatides beskrev det e-boksavtal som Bonnier tvingade på sina författare som ”att bli påsatt”. Han har en poäng, speciellt med tanke på att avtalet ”förhandlades” fram enligt principen: ”Skriv på eller lämna Bonniers”. Sådant kan man kosta på sig när man är Bonniers.

Kontentan är att jag inte alls är förvånad över Förläggarföreningens tilltag. De kommer säkerligen att ånga på stenhårt på den linjen. Jag hoppas att det finns förlag som ser det befängda i det hela. Jag hoppas att det finns författare som orkar stå emot. Jag hoppas det finns politiker som vågar säga stopp så att våra skattepengar inte ska gå åt till att betala ohemula licenser till bokförlagen. Biblioteken har en mycket viktig roll att fylla även i det digitala samhället. Det är sorgligt att Förläggareföreningen glömt bort samhällsnyttan i sina kalkyler.

(SvB-artikeln verkar inte ligga ute på nätet, men den finns på sidan 7 i numret som kom ut den 9/9.)

I går förlängdes skyddstiden för inspelad musik inom EU från 50 till 70 år. Det finns en del stora bolag som kommer att tjäna på detta, men det här är ett bakslag för både kulturskaparna och för kulturkonsumenterna som jag gärna hade varit utan.

Våra pirater i Bryssel har jobbat hårt för att förhindra förlängningen, men EU är EU och där gör man lite vad som helst för att saker och ting ska kunna klubbas igenom no matter what.

Jag pratade som hastigast med Nyheter 24 om förlängningen. Vid den artikeln finns dessutom en liten gul ruta med Henrik Alexanderssons förslag om hur man skulle kunna reformera upphovsrätten. Kanske är det ett sätt att få slut på den här fåniga copyfighten och faktiskt ta ett steg framåt istället för att stå och stampa på samma ställe eller att försöka springa bakåt.

Om ni inte redan känner till Henrik Alexandersson, så bloggar han dels här på Nyheter 24 och jobbar även som assistent åt Piratpartiets parlamentariker i Bryssel. Han bloggade i går om ett det förslag som dök upp i den gula rutan. Det är väl värt en genomläsning.

Själv skulle jag vilja slå ett slag för operasångaren Rickard Söderbergs intressanta frågor till Annie Lööf, som hon inte svarat på, men som jag tog mig friheten att svara på. Läs dessutom det intressanta kommentarsfältet hos Rickard. Tycker det finns gott om insikt där, både från Rickards håll och från pirathåll. Jag lovar att ge mig in där jag med, jag måste bara jobba undan lite annat först.

I går bloggade jag om min syn på de tio år som gått sedan 11/9: ”Vi hanterar tyvärr inte andras illvilja väl”.

Bloggposten handlar om att vi människor kan hantera rena olyckor, men när man blandar andras riktade illvilja i smeten, så är det som om vi helt tappar fattningen. Det är som om vår egen mänsklighet helt enkelt inte förmår att hantera andras omänsklighet. Det blir en kortslutning, som inte sällan slutar med att vi skadar oss själva ännu mer.

Den första kommentaren jag fick in kom från Ragnfast som skrev så här:

”Vi lever i ett samhälle där vi blivit främlingar för oss själva, där många av oss saknar den grundtrygghet som medvetenheten om det egna ursprunget och historien ger. Vi har blivit främlingar för oss själva, främlingar bland andra främlingar. Hur ska man kunna hålla ett sånt samhälle öppet och demokratiskt? Och hur ska man kunna omfamna det främmande, om man kanske inte ens tycker om sig själv…”

Jag tycker att den här kommentaren är helt fantastisk. Sug på den ni som säger att det aldrig skrivs bra saker i kommentarsfält. I mina kommentarsfält skrivs det en massa bra och det här var alldeles outstanding bra och förtjänar en alldeles egen bloggpost.

Jag tror att Ragnfast har helt rätt och det samhället behöver allra mest är kanske inte en skattehöjning eller sänkning på någon procent. Det samhället behöver är en rejäl attitydförändring från makthavarnas sida.

Ragnfast skriver att vi blivit ”främlingar för oss själva”. Det blir väldigt lätt så när politikerna anser att människor är ett hot, istället för att se dem som en möjlighet.

Ragnfast skriver vidare att ”många av oss saknar den grundtrygghet som medvetenheten om det egna ursprunget och historien ger.” Jag har ofta tänkt att mycket av den främlingsfientlighet som man ser i samhället beror på att det finns en ganska utspridd historielöshet i samhället. Många verkar tro att samhället alltid sett ut som det såg ut för 10-20 år sedan. I själva verket är det bara 150 år sedan som massor av svenskar av olika skäl emigrerade till USA. Människor har alltid flyttat på sig, blandat sig med varandra. Det är bra och det är det som skapat det samhälle vi har idag. Har man det historiska perspektivet på det hela så kanske man inte behöver känna sig så otrygg i sin egen identitet och sitt eget ursprung utan förmår omfamna det nya på ett bättre sätt.

De där 2,6 miljarderna som Jan Björklund vill lägga på att få svenska skolelever bättre på matte nog hade gjort en större samhällsnytta om man lagt dem på bättre och mer historieundervisning. Missförstå mig inte. Det är bra att kunna räkna, men det är direkt samhällsfarligt att skapa en utbredd historielöshet. Inget är nytt under solen. De misstag vi begår idag har begåtts tidigare. Genom att känna historien kan vi undvika en del av dem och kanske bli lite mer ödmjuka inför vår egen och andras tid här på jorden.

Ragnfast ställer också två viktiga frågor: ”Hur ska man kunna hålla ett sånt samhälle öppet och demokratiskt? Och hur ska man kunna omfamna det främmande, om man kanske inte ens tycker om sig själv?”

Det är bra frågor. Det är mycket svårt att hålla ett samhälle öppet och demokratiskt när politikerna ser medborgarna som ett hot och när mediaeliten ser dem som en obildad pöbel som gör bäst i att hålla tyst. Om det är den bild av sig själv som man hela tiden får slängd i ansiktet samtidigt som man inte har den historiska klangbottnen att luta sig tillbaka mot, så kommer man oundvikligen att känna sig exkluderad och utsatt. Jag tror att det där är grunden till många av de problem vi ser i samhället. Det blir tyvärr så lätt att se nya företeelser som hot istället för möjligheter när man känner sig exkluderad, utsatt och ryckt ur sitt sammanhang.

Vilket för mig tillbaka till politikerna och mediaeliten. Kan det vara så att de i viss mån också känner sig just exkluderade, utsatta och ryckta ur sitt sammanhang i och med att den nya tekniken givit alla andra den röst som de tidigare var ensamma om att ha? Kanske uppfattar de att vi har ett betydligt hårdare punggrepp på dem än vad vi tror att vi har. Det kan ju låta kul, men en terrorbalans mellan människor och makthavare är inte bra för någon.

Är det månne det som sätter igång den negativa spiralen av övervakningslagar, främlingsfientlighet, utanförskap, etc? Jag vet inte. Vad tror ni? Kommentarsfältet tillhör alla er trevliga och sakliga typer.

Världen förändrades inte när American Airlines Flight 11 flög in i World Trade Centers norra torn. I sjutton korta minuter hade vi alla fortfarande lyxen att våga tro att alltihop var en fruktansvärd olycka.

Världen förändrades sekunden före United Airlines Flight 175 flög in i det södra tornet, när vi insåg att planet inte skulle väja. Eldmolnet som slukade planet när det träffade skyskrapan var bara en tung och sorglig bekräftelse på vad vi alla redan visste. Det var ingen olycka. Det skulle för alltid finnas ett före och ett efter detta ögonblick. Inget skulle någonsin bli sig likt.

Olyckor är fruktansvärda, men de händer och vi hanterar dem. Det är som om vi plockar fram någon sorts mänsklig urstyrka som vi inte visste att vi hade. Vi tar oss igenom det akuta läget och förmår så småningom att gå vidare trots att vi vet att risken för nya olyckor alltid hänger över oss.

När vi drabbas av medvetna illgärningar är det som om själva vetskapen att någon valt att göra oss så illa suger den inneboende styrkan ur oss. Vi trasslar in oss i tankar om vedergällning och kontroll. Vi står kvar på samma plats och gräver ett allt djupare hål åt oss själva. Vi blir besatta av tanken på att det som hänt aldrig ska få ske igen, trots att vi vet att terrorismen är en av mänsklighetens mest efterhängsna följeslagare.

Under de tio år som gått sedan attackerna mot World Trade Center har vi blivit itutade att vem som helst av oss kan vara en terrorist. Vi förväntas betrakta våra medmänniskor med ständig misstanke. Vi får finna oss i att själva bli utsatta för samma skärskådning. Alla, även du eller jag, kan vara samhällets fiende nummer ett.

Det är inte den omedelbara chocken och skadan vi människor inte kan hantera. Det tycks vara själva vetskapen om att andra människor vill oss illa som blir för mycket att bära. Vår mänsklighet verkar inte vara programmerad att förstå andras omänsklighet. Det är för främmande, för hemskt. Dessvärre innebär det också att vår mänsklighet hämmar vår förmåga att hantera andras omänsklighet och det får allvarliga konsekvenser.

De som gör sig skyldiga till terrorbrott ska straffas, men vi hemfaller ofta till att straffa allt och alla. Vi straffar till och med oss själva. Vi inbillar oss att vi gör världen säkrare. I själva verket spelar vi terroristerna i händerna och gör den bara ännu mer otrygg.

Det sår som brutalt revs upp vid Ground Zero ärrade samhällskroppen, men den kommer att läka. Det är den blinda skräckens metastaser som oroar mig. De äter sig genom samhällskroppen i form av begränsade friheter, kontroll och övervakning. De har slagit rot på många platser i världen. De har med regeringens goda minne slagit rot i Sverige.

Det finns dock ljus i mörkret. När Anders Behring Breivik i somras slog till mot kärnan i det norska samhället visade den norska regeringen tydligt att man lärt sig av det som skett de senaste tio åren. Det meningslösa våldet möttes av öppenhet och omtanke. Denna positiva attitydförändring är den enda långsiktiga lösningen på problemen med terrorism.

Vill vi ha ett öppet och demokratiskt samhälle måste vi förmå oss själva att stå upp för det även när skräcken slår klorna i oss och ryggmärgsreflexen är att hämnas och överbeskydda. Vi måste våga lita på varandra, även om det finns de som missbrukar tilliten. Vi måste våga vara öppna även om det finns de som missbrukar öppenheten. Vi måste våga tro på de människor och det samhälle vi säger oss vilja skydda.