Jag är som alla andra. Jag är bra på mycket och lite sämre på annat. Jag är framför allt urusel på att ta semester. Jag är faktiskt så usel på det att jag under mina 38 år aldrig lyckats ha fem veckors sammanhållen semester. Oftast pendlar jag mellan en vecka i juli och ingen alls. Och inte har jag någon att skylla på heller. Det är nämligen helt mitt eget fel. Jag är en passionerad själ som har extremt svårt att ta ledigt från något som är roligt och jag tycker att det är roligt att jobba.

Problemet med detta är att även passionerade själar som har roligt behöver koppla bort jobbet ibland. Därför har jag den här sommaren tagit mig själv ordentligt i nackskinnet och tvingat mig själv att vara nästan helt ledig i rekordlånga tre veckor. Det var inte helt lätt. Jag fick tvinga mig själv att bara öppna laptopen en gång om dagen för att se så att världen inte gått under.

Efter att varje morgon ha konstaterat att världen fanns kvar dök ett nytt problem upp. Vad gör man när man inte jobbar? Lite halvt villrådig började jag till slut att promenera. De första gångerna var hemska. Minsta lilla backe fick mig att kippa efter luft och mina tankar kretsade mest kring jobb.

Men efter en veckas ganska maniskt promenerande hände något. Plötsligt tänkte jag inte på backarna längre. Plötsligt kretsade tankarna kring annat än jobb. I samma takt som flåset blev bättre arbetade hjärnan bättre. Alla de där nya idéerna som jag gått och längtat efter att få började poppa upp en efter en. Efter att ha gått i tre timmar skrev jag på en kväll över tjugo sidor på en roman som det senaste halvåret stått stilla för att kreativiteten strejkat helt.

Sedan hände en sak till. Jag började längta efter att träna och efter att träna hårdare. Inte för att det är skönt att träna, för det är det inte. Det är fysiskt jobbigt. Det är varmt och svettigt. Det är fortfarande allt det där som alltid effektivt avskräckt mig från att träna någon längre tid. Det faktum att jag är lite för rund har aldrig varit anledning nog för mig att orka plåga mig själv igenom träningspass efter träningspass. Mitt självförtroende står inte och faller med några kilon hit eller dit. Det är förvisso bra, men inte när man försöker använda överskottskilon för att tvinga sig själv att träna.

Den här gången känns det helt annorlunda. Den här gången vet jag att jag kommer att lyckas och jag vet varför. Jag har nämligen hittat ett konkret syfte med min träning. Bilringar kan jag leva med. Huvudet, förmågan att tänka kreativt är en annan sak. DET är något jag inte kan leva utan. DET är något jag är beredd att gå genom helvetet och tillbaka för att behålla och förbättra. Så länge jag känner att träningen smörjer mina kreativa kugghjul, så kommer jag att fortsätta. Om det tar med sig några bilringar i farten så är det bra, men det är en bisak. Huvudet är … well … huvudsaken.

När jag flänger upp för någon alldeles särskilt fruktansvärd backe tänker jag inte längre på om jag ska överleva. Jag tänker: “Undrar vad jag ska komma på för spännande den här gången?”

Jag gissar att sensmoralen handlar om att alltid försöka tänka ett steg längre, att försöka se ett högre syfte med det man gör. Om jag går ner X antal kilo kommer jag att känna mig mer nöjd med att se bilder av mig själv, men det betyder inte tillräckligt mycket för mig för att jag ska kunna tvinga mig själv att träna. Om träningen däremot betyder att jag blir mer kreativ och att jag kan skriva färdigt alla de där böckerna och artiklarna jag har i mig, så bring it on. DET är något jag gärna svettas för.

Vad är ditt högre syfte? Vad är du beredd att arbeta riktigt hårt för? Alla har ett högre syfte i sitt liv. När du kommer på vad ditt är så kommer du att förvåna dig själv med hur mycket du är beredd att ge för att uppnå det.

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.