Det har bloggats dåligt från min sida den senaste tiden, vilket alltså inte ska förväxlas med att jag varit ledig. Nej, nej, nej, gudbevars. Vi sitter här alla dagar.

Senaste dagarna har jag och chefredaktör Aaron bland annat ägnat åt att sammanfatta nyhetsåret i 99 bilder. Jag är väldigt nöjd med bildspelet, för jag tycker det berättar något om året som gått, saker jag minns och saker jag glömt.

Kan bara rekommendera er att kika här.

Personligen vet jag vad som engagerat mig mest i år och det är valet. På alla sätt. Privat, som journalist, som redaktör, som “medborgare” och som samhällsintresserad. Som antirasist.

Medialt blev det mycket opinionsmätningar och en del annat trams också, till viss del för att partierna blivit så märkligt slätstrukna, vilket i sin tur delvis är mediernas fel. Sedan det blev otänkbart att en minister någon gång kört för fort eller skitit i tevelicensen har politikerna blivit allt blekare. De starka karaktärerna är de som är kvar från tiden innan. Gudrun Schyman och Carl Bildt, tydligaste exemplen. Göran Hägglund och Fredrik Reinfeldt lika tydliga exempel på den nya politikern, en färglös ofarlig typ som är som folk är mest, inte förhäver sig och inte har några laster eller manér. Typ.

Den nya politikerns politik är inte heller den brinnande ideologin eller engagemanget mot orättvisa/skattetryck/förtryck/whathaveyou. Den nya politikerns politik är “en trovärdig berättelse”, “svaret på ett antal frågor” eller en kompromissens politiker som efter valet avgår med beskedet att hon drivit en politik hon inte tror på, att hon kompromissat sig fram till ett recept som inte smakade.

Trots detta har vi varit väldigt många som rasat, skrikit, hatat, älskat och brunnit politik det senaste året. Ideologier och stora frågor om inriktning avhandlas bland gräsrötter eller random folk, makthavarna håller sig för goda för att tycka eller tro, de administrerar och tar ansvar i stället. Vilket gör att samtalet på bland annat nätet men också på krogarna och klubbarna varit vitalare och mer politiskt än någonsin. Det är på gott och ont, som det blir, men det är i alla fall engagerande för nån, och det är nåt, alltid nåt.

Ulf Nilsons rasistiska krönika kritiserades intensivt under gårdagen och ETC-redaktören Andreas Gustavsson uttryckte bra vad ganska många kände inför Expressens val att publicera texten.

Ulf Nilson försvarade sig i dag med en liten text som gör att det framgår än tydligare att karln är en idiot.

Men det intressanta här är Expressens agerande, tycker jag.
Tf ansvarig utgivare Per-Anders Broberg (Thomas Mattsson har semester) tycker inte att det är något problem att publicera krönikor med en i praktiken rasbiologisk anstrykning (vad är pursvensk om inte rasdefinierande?).

“En krönikör har stor personlig frihet att – inom ramen för tryckfrihetsförordningen – skriva personligt och engagerande, en krönikör ska väcka känslor” skriver Broberg. Han fortsätter längre ner:
“Vad gäller tisdagskrönikan kan jag konstatera att jag som utgivare inte behöver dela Ulf Nilsons åsikter – det gör jag inte.
Ulf Nilsons åsikter behöver inte vara Expressens – det är de inte.
Men som utgivare kan jag ändå publicera Ulf Nilsons krönika – och det gjorde jag.”

Tittar man på var hans gräns gått tidigare vad gäller krönikörerna ser det annorlunda ut.

När Natalia Kazmierska skrev syrligt om Fritidsresor, Lottie Knutson och chartersex bad Broberg förbehållslöst om ursäkt och hänvisade till faktafel och att Knutson kunde känna sig kränkt.

Min tolkning av det är att Ulf Nilson av Expressen anses ha på fötterna med de påståenden han gör i krönikan (han säger själv att det är fakta han kommer med). Dessutom anser Broberg inte att det kan uppfattas som kränkande.

Good to know.

Att Morgan Johansson och delar av socialdemokraterna nu svänger och vill låta Säpo signalspana samt strunta i att riva upp FRA-lagen (om s nu nånsin återfår makten) är anmärkningsvärt.
Dels visar det vad vi kanske redan visste eller trodde – att en hel del av socialdemokraternas riksdagsledamöter bara drev FRA-upprivningsfrågan för att den var tacksam som populistisk polemisering mot alliansen. Bodström med flera (Morgan Johansson) är ju stora fans av övervakningssamhället som sådant.

Sen visar den också en annan grej som är intressant: Det att man (Morgan Johansson) tycker att man på ett trovärdigt sätt kan ändra sig så totalt baserat på det som hänt. Som att lagar och regler och samhällssystem ska känslostyras och baseras på reaktionsiver eller vrede. Vad säger det, Morgan Johansson, om dina analyser i övrigt? Kan allt ställas på ända i alla frågor baserat på att enskilda händelser?

Och sist men inte minst visar den på att sverigedemokraterna är långt ifrån ensamma om att försöka utnyttja självmordsbombningen för sina egna syften. Morgan Johansson tycker såklart inte att det är mindre hemskt än någon annan att bombdådet inträffat. Men han tackar samtidigt för att han får chansen att skjutsa sossarna i sin riktning och driva på den interna debatten i “Partiet”.

Smakfullt.

I Svenska Dagbladets ledarblogg uttrycker Sanna Rayman viss frustration över att hennes twitterflöde efter självmordsbomben i centrala Stockholm försöker demonstrera ett “påtagligt ointresse” över vad som faktiskt hänt. Att “kommentariet” försöker vända ut och in på sig självt och överträffa sig självt i att relativisera och rikta ljuset åt annat håll.

I en del avseenden har hon uppenbarligen rätt. Jag följde hennes ragetwittrande mot relativiseringsstormarna under söndagskvällen och jag håller med om en del. Jag försökte själv uttrycka mig ganska lite på det sättet efter bombdådet. För man måste ta människors rädsla på allvar. Och även jag tycker att det är skitläskigt med bomber, oavsett vem som spränger dem är det skitläskigt och det är ännu skitläskigare när det sker så oriktat, i och med att man lätt kan se sig själv i en potentiell roll som drabbad just därför.

Men Sanna Rayman ställer också ett antal frågor som jag undrar varför hon inte svarar på. För det är inte så svårt.

“Det uppstår en tävlan i att vara blasé och jag förstår inte varför?” och “vad är det som gör att alla de människor som på allvar sysslar med att sätta agendan är så påtagligt ointresserade av vad som har hänt?” och “en märklig reflexreaktion som går ut på att man måste vara så blasé som möjligt och hitta krångliga sätt att avfärda hela denna brottslighets existens. Varför?”

Svaret är ju mycket enkelt. Av rädsla. Och det vet Sanna Rayman.

Rädsla inte bara för att rasisterna i riksdagen ska försöka utnyttja det inträffade för att få igenom sin dunkla politik, eller för att folk i allmänhet ska få en ännu mer orättvist fördomsfull bild av muslimer.

Det är också rädslan för det som är terrorismens verkliga genomslag i västvärlden: Sämre, rättsosäkrare, orättvisare och mer integritetskränkande lagar. Ett slutnare samhälle. Överord om vi mot dem, och med oss eller mot oss. Det är avlyssningar, registreringar, nakenscanners och inskränkningar i vardagen. Det är ett allt mer rädslostyrt samhälle.

Och då mår diskussionen nog bra av att relativiseras, att det påminns om perspektiven, att man lyfter blicken, även om man ibland gör det in absurdum. För detta är terrorns verkliga effekter och det är dem vi ska begränsa och bekämpa.

Och Sanna Rayman konstaterar också att vi inte relativiserar risken att bli överfallsvåldtagen eller skjuten av lasermän i Malmö.

Well. Problemet är i så fall att vi inte gör det, inte att vi vägrar dra världs- och vardagsförändrande slutsatser av det som nu hänt.

Ja, jag är rädd för bomber i centrala Stockholm. Men jag är så in i helvete mer rädd för fallande istappar och det med all rätt.

Chefredaktör Aaron Israelson skriver bra om julruschbombaren och namnpubliceringsfrågan, bland annat.

Jag noterar i stället några andra saker:

Stockholm är inte så skakat som man tror. I centrala staden fortsätter vi som vanligt att julshoppa eller gå på apoteket eller äta kycklingkebab (undertecknad). Vi agerar som om inget hänt och i vår vardag är det alldeles utmärkt. Vi ska inte bli rädda och börja kolla snett på varandra.

På presskonferensen är Fredrik Reinfeldt mycket noga med att inte peka ut någon grupp eller dra några förhastade slutsatser. På det sättet gör han ett mognare och klokare intryck än många andra länders ledare när liknande saker inträffat.

Samtidigt återkommer han gång på gång till att det inte är okej att gå runt på stan med stora mängder sprängämnen på sig. Som att folk inte visste. Ett plattcitat i linje med Anton Abeles uttalande om att personer under 18 år inte borde få begå brott och vara med i kriminella gäng.

Detta är en enskild företeelse och ska ses som en sådan. Lika lite som att vi fick ett nazistiskt inbördeskrig när extremhögergranskaren Peter Karlsson (pesudonym) attackerades i ett bombdåd 1999 ska vi förutsätta att det nu kommer att hagla al-Qaidabombare över Stockholm.

Det som hänt är utan tvekan obehagligt och skrämmande. Men det är inte vår nya vardag.

I dagarna kommer en regeringsbeställd rapport om “våldsbejakande islamistisk extremism” från Säpo. Efter gårdagens händelser finns det tyvärr risk att den rapporten framställs mer alarmistisk än i ljuset av en bombfri helg. Och att sverigedemokraterna kommer försöka plocka rasistpoäng vet vi redan. Det gäller att resten av samhället står emot.

I dag ordnade vi finalen i en resetävling vi arrangerat. Finalisterna skulle hitta en massa saker på olika ställen på Stockholms gator. Vår reseredaktör bistod med en av ledtrådarna, och hon var därför utklädd till “hemlös tiggare”, ungefär.

Hon satt där i mindre än tre timmar och låtsades vara hemlös med en filt på sig. Och det som bara skulle utgöra en parentesledtråd i en tävling berättade plötsligt något mer för oss.

På den korta tid hon satt där (i åtta minusgrader) sa hon ingenting till någon. Ändå blev hon spottad på av en person. Skälld på för att hon inte har något jobb av en annan. Och fick noll kronor av samtliga förbipasserande.

Det säger någonting, och inget vackert, om oss. Hur fan är det möjligt? Vem känner ett brinnande behov av att spotta på hemlösa när de passerar?

(Jag menar inte att det är så rasande synd om vår medarbetare utan att det berättar något om de hemlösas vardag, så klart, men det fattade ni.)

När man såg bilderna som Djurrättsalliansen smygtog hos ett stort antal svenska grisbönder förra året vände det sig i magen. Man hade befarat att de skulle ha en rätt vidrig tillvaro, men det man fick se var långt värre än åtminstone jag hade föreställt mig.

Debatt följde och förundersökningar inleddes och löften från bönder om att det som syntes på bilderna aldrig förekommit eller åtminstone aldrig mer skulle förekomma drällde snabbt in.

Några fällande domar och förändringar av lagar och omfattande åtgärdspaket blev det dock aldrig.

Nu har Djurrättsalliansen återbesökt en av de gårdar som polisen började utreda. Men något åtal blev det aldrig.
Djurrättsalliansens nya bilder visar att det knappast blev någon skillnad i hanteringen av gris heller. De enda förändringar som tycks ha gjorts är hänglås på dörren och varning för hunden-skyltar.

I övrigt ser det likadant ut. Grisar ligger döda. Grisar saknar svans. Grisat går omkring med enorma bölder på kroppen. Det är smutsigt så in i helvete. Det är vidrigt.

Debatten behöver tas igen. Uppenbarligen.

Jag älskar att äta gris. Men jag känner mig jävligt dum som skriver det efter att ha sett de här bilderna. Och den vanvård som finns måste upphöra för att man ens som fläskälskare ska kunna köpa griskött framöver.

Reglering är nödvändig. Hårdare krav, noggrannare granskning och närmare till svartlistning av gårdar och företag vore en början.

Någon jordbruksminister har vi inte längre. Eskil Erlandssons nya titel är landsbygdsminister. Frågan är om det nya namnet kan få honom att bli mer effektiv. För det har inte hänt mycket bra vad gäller djurskyddet de senaste åren.

Det är anmärkningsvärt, nästan som ett skämt, när USA meddelar (igår) att de står som värd för World Press Freedom Day 2011.

En av de viktiga anledningarna till att USA vill stå som värd är den amerikanska regeringens oro över “the determination of some governments to censor and silence individuals, and to restrict the free flow of information”.

Ja, jag behöver inte översätta. Och nej, ni behöver sannolikt inte mig för att fatta hur absurt, komiskt och oerhört skrämmande tragiskt detta blir i ljuset av de aktioner som vidtagits för att stoppa Wikileaks, finansieringen av Wikileaks och kraven från framstående amerikanska politiker och opinionsbildare om att Julian Assange ska lönnmördas.

Att de har mage liksom.

Jag snor en snutt av en lista som sverigedemokraternas sekreterarstjärna Alexandra Brunell.

Såhär låter hennes absurda:
“SENASTE
1. Telefonsamtalet du gjorde: Louise Erixon
2. Telefonsamtalet du fick: Erik Almqvist
3. Utestället du varit på: Just Cavalli
4. Roliga grejen som hänt: Pyntade precis kansliet med gran och adventsljusstakar
5. Personen du smsade: Tjejen jag thaiboxas med
6. Personen du tänkte på: Min väninna i Milano
7. Du skrev till på Facebook: ”Jimmie Åkesson” under kategorin ”Personer som inspirerar mig”
8. Du kommenterade: En gammal bild från en Alpernaresa 2007.
9. Du tillbringade natten med: Min pojkvän
10. Du kramade: Erik Almqvist”

Min variant innehåller färre kopplingar till Erik Almqvist och Jimmie Åkesson:

SENASTE
1. Telefonsamtalet du gjorde: Min kompis Jonny
2. Telefonsamtalet du fick: Samma Jonny, faktiskt.
3. Utestället du varit på: Kåken.
4. Roliga grejen som hänt: Att Men of a certain age S02 just har börjat.
5. Personen du smsade: Sebastian
6. Personen du tänkte på: Min mamma faktiskt.
7. Du skrev till på Facebook: Länkade till en bra bloggpost Lena Sommestad (s) skrivit.
8. Du kommenterade: Likeade en bild på Hannes trasiga Clarks.
9. Du tillbringade natten med: Oerhört ensam.
10. Du kramade: Kanske My eller Jonny, minns inte vem som var sist.

Måste ge Alexandra att hennes lista var mer spännande och intressant. Det blir nog första gången jag säger så om något sd-relaterat.