I dag får tidningen Metro bekräftat vad vi och många andra tidigare haft uppgifter om – att Lars Vilks tros ha varit målet för de misstänkta män som greps natten till den 11 september, 10 år efter attentatet i USA, mot bland annat World trade center. En av männen är redan försatt på fri fot samtidigt som de tre andra kvarstår i häkte.

Men vad som då kallades förberedelse till terrorbrott och föranledde panik, pådrag och utrymda lokaler, allvarsam tvärtystnad från Säpo och oroliga spekulationer om islamistiska hot visar sig allt mer se ut som traditionell brottslighet sedd genom ett etnicitets- och religionsfärgat filter.

Det handlar alltså om ett antal relativt unga men sedan många år kraftigt kriminellt belastade män. Slagsmål och knarkbrott, hot och bråk på behandlingshem och anstalter. Men djupt oprofessionella och till synes helt utan den agenda som föranleder terrorprefixet.

De hade köpt en fickkniv. De hade skrivit opassande saker på ett programblad från konsthallen. De hade varit där och frågat efter Lars Vilks. Det rör sig om ett antal unga arga män som bör lagföras för det brott de begått. De bör inte, och kan med rimlighet inte, sättas in i en internationell terroragenda om inte det faktum att de har härstamning i muslimska länder är faktor nog för Säpo.

Det är ju knappast första gången något liknande händer heller. Det grips folk, inte minst i Göteborg, mest hela tiden med vaga terrorspekulationer som motiv till insatsen. De tycks dock aldrig i slutändan ha sysslat med något som kan beskrivas som terrorism eller planer på detta. Däremot har de det gemensamt att de, vare sig de varit skyldiga till brott över huvud taget eller gripits helt ogrundat, är muslimska män.

Och i Sverige kan en muslimsk man som grips allt mer lättvindigt kallas terrorist. Snart är det terrorbrott när en man som rånar Pressbyrån på dagskassan råkar vara född i Somalia. Frågan är hur det påverkar oss i övrigt.

I dag läser vi i ETC att journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson var i Etiopien med syftet att granska svenska oljebolaget Lundin Petroleum för Magasinet Filters räkning. Nu sitter de fängslade för terrorism. Därmed börjar vad som först såg ut att vara en katastrof ”bara” på de sätt vi redan visst nu också övergå i en total trovärdighetskris för vår tyngsta regeringspolitiker.

Utrikesminister Carl Bildt (m), vars uppdrag det är att med alla möjliga diplomatiska medel kämpa för Schibbye och Perssons räkning, är ju nämligen nästan huvudanledningen till varför historien om Lundin Petroleum är så intressant. Bildt satt som bekant i företagets styrelse fram till 2006.

I det brev Schibbye nu fått fram till sina tidigare klasskamrater på journalistutbildningen på Stockholms universitet skriver han, enligt ETC: ”För att förstå vad vi försökte uppnå, läs Kerstin Lundells bok som publicerades av Ordfront förra året”.

En bok som enligt Ann Charlott Altstadt på ett övertygande sätt argumenterar för ”att ansvariga inom Lundin Petroleum och därmed vår utrikesminister Carl Bildt – styrelseledamot 2000–2006, aktieägare till februari 2007 – borde bli föremål för en brottsutredning.”

Mannen mitt i den granskning de båda journalisterna, med risk för sin frihet och sina liv, försökte göra är alltså samme man som nu är en de mest centrala personerna för att säkerställa att de behandlas korrekt, rättssäkert och förhoppningsvis också släpps eller utlämnas till Sverige.

Vad Bildt själv sagt? Vilken lans han dragit? På vilket sätt han engagerat sig? Inte så mycket, vad det verkar.
- Det här är ju ett område vi har avrått från att resa till, för det är ett farligt område, har han sagt. Som om de borde vetat bättre.

Inte så mycket mer.

Journalisten Leo Lagercrantz redogör tydligt för detta i en debattartikel skriven innan Schibbye och Perssons syfte blev bekräftat.

Och nu följer den stora utmaningen för journalistiken här på hemmaplan – att få vettiga svar från vår utrikesminister och statsminister kring huruvida Bildt ens kan kan låtsas förhålla sig till det här på ett sätt där hans trovärdighet är ohotad.

För om Schibbye och Persson släpps kanske de återkommer med uppgifter som är gravt försvårande för Bildt och frågan om den intressekonflikten måste besvaras.

Låt mig gissa att herrar Reinfeldt och Bildt kommer att fortsätta ducka.
Frågan är hur länge vi låter dem.

Det är intressant att se att Sverigedemokraterna nu i efterhand bekräftar de uppgifter vi tidigare publicerat – då med resultatet att Linus Bylund viftade bort dem som felaktiga. När tidningen Riksdag och Departement skriver om hur begreppet socialkonservatism blir centralt i partiets nya principprogram snarare än nationalismen blir det egentligen bara en upprepning av vad vi redan publicerat.

Det märkliga är alltså hur man bemöter det.

”Fascinerande att när Nyheter24 skriver något då anser SD det är lögn. Men när ROD har samma uppgifter då stämmer de.” konstaterar Annika Hamrud på twitter. Och precis så tycks logiken vara.

Hoppas kännedomen om att vi hade rätt från början också påverkar med vilken tillit ni läser övriga SD-uppgifter vi publicerat i samma och andra artiklar. Vi har nämligen rätt.

I dag skriver Elin Grelsson om Robert Pettersson, den självömkande hockeybloggaren som hatar kvinnor för att slippa fejsa sig själv, på Aftonbladet Debatt.

Elin skriver precis det jag tänker men jag vill bara addera en liten detalj till.

För när Pettersson pratar om näthat, eller när rassarna gnäller om politisk korrekthet, så är det precis det här som är den motsatta sidan. För mig är det PK när det är som bäst, PK-maffia-eliten-kulturmarxist-tjolahoppet at it’s prime, som sätter igång här och ”drabbar” Robert Pettersson (eller andra hatiska föraktfulla människor som uttrycker sig idiotiskt). Det är PK i dess renaste form: Det vill säga vuxna människor som säger ifrån. Inga hot, inga verbala kaskadspyor, inga våldsamheter. Utan folk som säger ”vafan?”. Som säger: Nej, om samtalet ska föras på den här nivån vill vi inte vara med.

Och att Pettersson då ”tystas” är inte ett tecken på censur eller bristande yttrandefrihet, han kan starta en egen blogg (kolla på Pär Ström). Det är ett tecken på att vi alla i någon mån har en uppgift i att säga ”näheru!” till hatprånglarna för att det kan göra lite skillnad.

Känns skönt.

Nyheter24 har de senaste dagarna publicerat flera artiklar som rör Sverigedemokraterna.

Precis som vi gjorde för två veckor sedan.
Och veckan innan det. Och sedan en lång tid tillbaka.

Något som vi fortlöpande också fått kritik för, inte minst från sverigedemokrater själva som jämfört oss med Expo och menat att vi är ”värst” i bevakningen av Sd. Det ska ses som kritik men är naturligtvis en komplimang. Kan Nyheter24 konsekvent bevaka de många gånger på olagliga eller på gränsen till olagliga uttalanden som görs av sverigedemokratiska företrädare runt om i Sverige, eller peka på hur retoriken skiljer sig i offentlighet jämfört med internt, eller på andra sätt belysa oegentligheter i Sveriges nyaste riksdagsparti – då ska vi göra det.

Andra medier har då och då gjort lysande uppslag, granskningar och artiklar om Sverigedemokraterna och de hatideologier som rör sig i kulisserna. Men strålkastarljuset riktas bara dit någon sekund för att sedan flyttas till nästa berättelse. Detta är i någon mån massmediernas uppgift – att berätta historier från överallt – men det är också en brist eftersom enskilda artiklar aldrig blir mer än enskilda artiklar.

Ska vi kunna ge en korrekt bild av Sverigedemokraterna i dag måste vi vara mer omfattande i vår bevakning än så. Inget annat riksdagsparti kämpar så hårt för att slippa stå till svars, slippa bli intervjuade om fadäser och konstiga uttalanden, slippa möta oväntade frågor från journalister. Det är en strategi som inte kan få löna sig i form av att effekten blir att man går vidare utan svar, att man går vidare utan att få till en artikel. I stället måste vi fortsätta fråga, fortsätta beskriva och fortsätta bevaka. Det är vår uppgift och vi kommer att försöka ta den på allvar. Om detta får effekten att Sverigedemokraterna hellre pratar med andra medier är jag inte säker på att det är vi som misslyckats.

/Eric Rosén och Ehsan Fadakar