Socialdemokraternas nyss avhoppade partiledare Håkan Juholt har själv flera gånger pratat om att forskarna ska komma att ge svaret på huruvida granskningen av honom, eller medierapporteringen kring honom, varit rimlig eller helt av banan. Och forskarna forskar nog, i sinom tid, i detta som i mycket annat. Men vi måste också reflektera innan dess. Helst mer självkritiskt än SvD:s redaktionschef Martin Jönsson och Expressens chefredaktör Thomas Mattsson gjort.
Vi som jobbar med journalistiken ska nog passa oss för att vara så oerhört tvärsäkra i våra analyser. Vi måste våga vara öppna för att också vi präglas av en stämning, en känsla, en dramaturgi, även om vi ska kämpa för att ständigt göra nyktra analyser och se det hela ur helhetsperspektiv.
För när Jönsson, som jag ändå tycker på ett bra sätt pekar på brister som funnits i rapporteringen som helhet, säger “den här gången var det inget drev” och jämför med hur läget såg ut i oktober gör han till exempel den för mig lite märkliga analysen att det är olika skeenden. Där tycker jag man måste se det hela som sammanhängande och det är jag helt säker på att i alla fall läsarna har gjort:
Grytan Juholt har hållits kokande hela tiden. Där har Expressen också varit mer drevliknande än de flesta andra, med skicklige Niklas Svensson som skrivit en, två, tre, ibland sju artiklar i sin blogg på samma dag, där allt handlar om Juholt. Det är en ny och intressant typ av journalistik där webben blir ett livemedium men det är också en bevakning som ger läsaren känslan av att det hela tiden händer mer och mer, att det hela tiden kommer fram ny information, där det i själva verket handlar om att publiceringströskeln är lägre. När rapporteringen förändras – så att varje nytt citat från någon inblandad blir en egen, ny, artikel som lyfts högst upp, när allt är en developing story, då måste läsarna förändra sin syn på rapporteringen. Numera redovisas hela processen och det är många gånger bra. Men man ska då också förstå att artiklarna aggregerar varandra och bygger upp en bild av att trycket blir hårdare på Juholt, när det i själva verket bara är trösklarna som är lägre vid publicering (eftersom webben påbjuder detta).
Att gå igenom sina egna artiklar räcker inte bara heller längre när så många konsumerar en samlad bild snarare än får sina nyheter från en enskild aktör (något vi som mindre redaktion ofta utgår ifrån när vi försöker fokusera på “den andra sidan av storyn” i vår rapportering, vi förhåller oss med självklarhet till den samlade bilden). Tiden när du fick din information från Expressen ELLER Aftonbladet, DN ELLER Svenska Dagbladet, är förbi. Att larmet går i sociala medier, ofta med tunga journalister som avsändare, fem, tio, femton, 100 gånger om dagen gör också sitt till. Även om det är en begränsad grupp som nås är det den grupp som är närmast berörd och bilden – känslan – sprids snabbt inte bara till Jan Helins innersta känslor utan hela vägen till de vanliga väljare som bara kollar på nyheter en gång per dygn.
De konspirationsteoretiker som skriker drev drev drev drev och pekar på ett slags överlagd konspiration där ondsinta journalister bestämt sig för att fälla Juholt för att de personligen hatar honom är väldigt far off.
Det handlar inte alls om det.
Och striderna i partitoppen är en av de allra viktigaste orsakerna till varför granskningen av Juholt får ett sånt oerhört genomslag. Alla märker att missnöjet varit stort och splittringen dramatisk inom till exempel det Verkställande utskottet.
Jämförelsen med bevakningen av Carl Bildt återkommer också lite felaktigt. För ingen moderat har sagt ett ont ord om honom och allianskollegorna har också avstått från att kritisera. Även sossarnas utrikespolitiska talesperson Urban Ahlin har undvikit att kritisera Bildt när han fått chansen. Att Bildt trots det ifrågasatts så många gånger med sån kraft visar ändå på att journalistiken tagit sin uppgift på stort allvar. Däremot tycks det inte bekomma honom, eller hans parti.
Begreppet drev är i fokus men det är inte särskilt relevant. Både chefredaktörer och mediekritiker hanterar ordet drev som en ja eller nej-fråga där svaret avgör allt. Ordet drev är i många avseenden ointressant. Men frågorna är det inte.
Var det rätt att granska Håkan Juholts felaktiga uttalanden, påståenden, ersättningar och maktposition? Ja, självklart.
Gjorde medierna ändå felaktiga bedömningar flera gånger i rapporteringen? Ja, absolut. Inte minst i samband med hyreersättningsrapporteringen, som gick överstyr flera gånger, samt i uttolkandet av anonyma S-källor med egen agenda.
Jag tror att det blev fel i många avseenden när Aftonbladet gjorde sitt hyresersättningsavslöjande. Det framstod som oerhört mycket värre än det var, som ett grovt kriminellt övertramp. Detta påverkade i sin tur mediernas bild av Juholt. Även när det var utagerat kände många journalister att han var skyldig till nåt, varför man var tvungen att få fram fel för att bevisa att man inte gjort fel.
Hade Juholt kunnat sitta kvar om medierna skött allt perfekt och utan felaktigheter eller övertramp? Möjligen. Men troligen inte. De som gjort de största misstagen är Socialdemokraterna. Håkan Juholt OCH de andra, allihop, i uttalanden, ageranden, läckor, bråk, illojalitet, felaktigheter, organisation och så vidare. Där ligger huvudproblemet.
Men det betyder inte att medierna inte har en hel del att lära av det här.