I dag skriver jag tillsammans med redaktörerna Liv Beckström, Eric Sundström, Jonna Sima och Jonas Cullberg på DN Debatt om svårigheten i att få svar på frågor från Filippa Reinfeldt (och får man “svar” låter de såhär) om den politik hon är ansvarig för i egenskap av hälso- och sjukvårdslandstingsråd i Stockholm.

Hon är ytterst ansvarig för ett område som omsätter oerhört mycket skattepengar, som rör väldigt många jobb och som ofta snuddar själva skiljelinjen mellan de olika synsätten i svensk politik. Det kräver att man finns tillgänglig för att motivera vad man håller på med, inte bara inför valet. Något vi lyfter. Artikeln har under dagen spridits väldigt snabbt och jag har fått mycket respons inte minst från andra journalister som delar bilden.

Men Filippa Reinfeldt tar sig friheten att avfärda det som en sosseattack hon i princip inte behöver bry sig om.

Det är intressant på flera sätt. Dels är jag inte socialdemokrat utan nyhetschef, krönikör och en för all del mycket politisk intresserad skribent. Dels vet jag inte om de andra som skriver under debattartikeln är socialdemokrater och jag vet inte hur Filippa Reinfeldt vet det? Har hon frågat?

Dessutom undrar jag om hon i så fall menar att det är rimligare för ansvariga politiker att strunta i att redaktioner som innehåller presumtiva socialdemokrater ställer frågor än när journalister som förmodas vara meningsfränder hör av sig? Det vore avslöjande, kan jag tycka (en som tycks ha den uppfattningen är moderate riksdagsledamoten Hanif Bali som påstår att jag är “öppen socialdemokrat” varför kritiken inte är relevant).

Förutom att vi som skriver under debattartikeln har haft svårt att få svar från Filippa Reinfeldt finns ju fler omskrivna exempel. Till exempel här, från i somras, när Filippa vägrade svara tidningen City tills de bokstavligen smög sig på henne i ett annat sammanhang, varpå de fick några korta korta svar under nån minuts motvillig intervju. Eller här, för fyra och ett halvt år sedan, på Expressens ledarsida där problemet pekas ut av min före detta chefredaktör Aaron Israelson.

Nej, Filippa Reinfeldt. Det är en felaktig beskrivning du kommer med i dag. Det tror jag folk ser igenom. Det är dessutom respektlöst mot journalister, journalistiken och medborgarna på ett sätt som annars mest brukar förekomma hos politiker på yttersta konspirationsvänsterkanten där man avfärdar all kritik mot ledarfigurerna med att “borgerlig media vill illa”. Det duger inte.

Socialdemokraternas nyss avhoppade partiledare Håkan Juholt har själv flera gånger pratat om att forskarna ska komma att ge svaret på huruvida granskningen av honom, eller medierapporteringen kring honom, varit rimlig eller helt av banan. Och forskarna forskar nog, i sinom tid, i detta som i mycket annat. Men vi måste också reflektera innan dess. Helst mer självkritiskt än SvD:s redaktionschef Martin Jönsson och Expressens chefredaktör Thomas Mattsson gjort.

Vi som jobbar med journalistiken ska nog passa oss för att vara så oerhört tvärsäkra i våra analyser. Vi måste våga vara öppna för att också vi präglas av en stämning, en känsla, en dramaturgi, även om vi ska kämpa för att ständigt göra nyktra analyser och se det hela ur helhetsperspektiv.

För när Jönsson, som jag ändå tycker på ett bra sätt pekar på brister som funnits i rapporteringen som helhet, säger “den här gången var det inget drev” och jämför med hur läget såg ut i oktober gör han till exempel den för mig lite märkliga analysen att det är olika skeenden. Där tycker jag man måste se det hela som sammanhängande och det är jag helt säker på att i alla fall läsarna har gjort:
Grytan Juholt har hållits kokande hela tiden. Där har Expressen också varit mer drevliknande än de flesta andra, med skicklige Niklas Svensson som skrivit en, två, tre, ibland sju artiklar i sin blogg på samma dag, där allt handlar om Juholt. Det är en ny och intressant typ av journalistik där webben blir ett livemedium men det är också en bevakning som ger läsaren känslan av att det hela tiden händer mer och mer, att det hela tiden kommer fram ny information, där det i själva verket handlar om att publiceringströskeln är lägre. När rapporteringen förändras – så att varje nytt citat från någon inblandad blir en egen, ny, artikel som lyfts högst upp, när allt är en developing story, då måste läsarna förändra sin syn på rapporteringen. Numera redovisas hela processen och det är många gånger bra. Men man ska då också förstå att artiklarna aggregerar varandra och bygger upp en bild av att trycket blir hårdare på Juholt, när det i själva verket bara är trösklarna som är lägre vid publicering (eftersom webben påbjuder detta).

Att gå igenom sina egna artiklar räcker inte bara heller längre när så många konsumerar en samlad bild snarare än får sina nyheter från en enskild aktör (något vi som mindre redaktion ofta utgår ifrån när vi försöker fokusera på “den andra sidan av storyn” i vår rapportering, vi förhåller oss med självklarhet till den samlade bilden). Tiden när du fick din information från Expressen ELLER Aftonbladet, DN ELLER Svenska Dagbladet, är förbi. Att larmet går i sociala medier, ofta med tunga journalister som avsändare, fem, tio, femton, 100 gånger om dagen gör också sitt till. Även om det är en begränsad grupp som nås är det den grupp som är närmast berörd och bilden – känslan – sprids snabbt inte bara till Jan Helins innersta känslor utan hela vägen till de vanliga väljare som bara kollar på nyheter en gång per dygn.

De konspirationsteoretiker som skriker drev drev drev drev och pekar på ett slags överlagd konspiration där ondsinta journalister bestämt sig för att fälla Juholt för att de personligen hatar honom är väldigt far off.
Det handlar inte alls om det.

Och striderna i partitoppen är en av de allra viktigaste orsakerna till varför granskningen av Juholt får ett sånt oerhört genomslag. Alla märker att missnöjet varit stort och splittringen dramatisk inom till exempel det Verkställande utskottet.

Jämförelsen med bevakningen av Carl Bildt återkommer också lite felaktigt. För ingen moderat har sagt ett ont ord om honom och allianskollegorna har också avstått från att kritisera. Även sossarnas utrikespolitiska talesperson Urban Ahlin har undvikit att kritisera Bildt när han fått chansen. Att Bildt trots det ifrågasatts så många gånger med sån kraft visar ändå på att journalistiken tagit sin uppgift på stort allvar. Däremot tycks det inte bekomma honom, eller hans parti.

Begreppet drev är i fokus men det är inte särskilt relevant. Både chefredaktörer och mediekritiker hanterar ordet drev som en ja eller nej-fråga där svaret avgör allt. Ordet drev är i många avseenden ointressant. Men frågorna är det inte.

Var det rätt att granska Håkan Juholts felaktiga uttalanden, påståenden, ersättningar och maktposition? Ja, självklart.

Gjorde medierna ändå felaktiga bedömningar flera gånger i rapporteringen? Ja, absolut. Inte minst i samband med hyreersättningsrapporteringen, som gick överstyr flera gånger, samt i uttolkandet av anonyma S-källor med egen agenda.

Jag tror att det blev fel i många avseenden när Aftonbladet gjorde sitt hyresersättningsavslöjande. Det framstod som oerhört mycket värre än det var, som ett grovt kriminellt övertramp. Detta påverkade i sin tur mediernas bild av Juholt. Även när det var utagerat kände många journalister att han var skyldig till nåt, varför man var tvungen att få fram fel för att bevisa att man inte gjort fel.

Hade Juholt kunnat sitta kvar om medierna skött allt perfekt och utan felaktigheter eller övertramp? Möjligen. Men troligen inte. De som gjort de största misstagen är Socialdemokraterna. Håkan Juholt OCH de andra, allihop, i uttalanden, ageranden, läckor, bråk, illojalitet, felaktigheter, organisation och så vidare. Där ligger huvudproblemet.

Men det betyder inte att medierna inte har en hel del att lära av det här.

Hej Marcus. Jag börjar bli riktigt förbannad på dig. Skitsur, till och med. Du har nu gång på gång skrivit helt vansinniga saker och sedan vägrat stå för dem, antingen för att du inte vill kännas vid vad du säger implicit, eller i vissa fall för att du tycker att kritik även mot det du säger explicit är ett angrepp på din person.

När du försvarar en krönika (nu borttagen från nätet?) där du skriver om mordet på Elin Krantz genom att “kritisera förorten” där du drar paralleller mellan mannen som mördade Elin Krantz och terrorister och “skäggiga män i klänning” som om det var en indiciekedja med samband. (Vad är förresten detta “förorten” att kritisera? Är det folk som bor utanför staden? Är det folk i Danderyd? Eller är det bara folk som bor i fattiga förorter? Eller är det bara folk som har en annan religion, kultur eller hudfärg?) Ändå har du mage att prata om “mobbarna” som aldrig låtit dig vara ifred, som om det var det kritiken handlade om. Som om den kom ovanifrån.

När du skriver om hur du luras av ett teveprogram (det visste du dock inte när du skrev krönikan) och drar slutsatser om östeuropéer generellt. Jag blir förbannad. Jag blir också förbannad på hur du försöker förneka din makt och ditt privilegium. Jag blir förbannad när du vänder kritiken mot dina fördomar, dina slutsatser och ditt förakt för människor till ett angrepp på din person, ett angrepp med syftet att trycka ner dig för att du är känslig. Det är bullshit Marcus Birro.

När du nu spårar ur alldeles fullkomligt och skriver såna här saker i Dagen:
“Jag ber om Guds vilja, inte min egen. Min egen vilja leder mig nästan alltid fel och vilse.
Gud är inte en lesbisk kvinna som lagar mat i himlen. Gud är inte en bög i läderbyxor. Gud är en dömande Gud. Han är en mullrande kraft.”
Då gör du mig mullrande jävla dyngilsk. Det är ett frontalangrepp på homosexualitet och du kan inte svära dig fri från det. Vem fan är du? Och är du uppriktig i ditt angrepp på sekulariseringen (“en lögn”). Betyder det att du har problem med religionsfrihet?

“Sverige behöver Gud, kollektivt och enskilt. Nio miljoner och en enda. Riddarhjärtan för Jesus Kristus. Är ni med mig?” NEJ, Marcus, beskedet är glasklart: Vi är inte med dig. Vi är INTE med dig. Och hur tjatigt det än är att bemöta dina dumheter, för de är många och konsekvent återkommande, så är det nödvändigt.

Jag önskar att Malou von Siwers, som idag meddelar att du är hennes nya sidekick i TV4, ändrar sig. Jag hoppas att Expressen blåser av “Birros bord”. Jag hoppas att Expressen slutar anlita dig som krönikör. Jag kräver ingenting, för de får göra precis vad de vill och anlita vem de vill. Men jag kan hoppas att läsarna och tittarna inte vill ha en homofob, halvrasistisk extremist som lyfts fram för att kommentera samhällsproblem.

Då Marcus, då kan du orera fritt i Världen idag och Dagen eller på Livets Ord-möten, och slippa få kritik. Men så länge du drar fram den här dyngan i bred offentlighet kommer jag ha svårt att hålla käften.

Mvh.

Det är 2012 men att de flesta medier toppar med Socialdemokratin och Håkan Juholts kris, samt att Reinfeldt omskrivs mer som en regent än en statsminister, gör att vi ändå känner igen oss. Och frågan är om detta året kommer att präglas av samma politiska landskap? Mycket talar för det, även om jag tror att Socialdemokraterna kommer att få förnyad kraft i det att alla, inom såväl som utanför partiet, är så ruskigt trötta på Juholtkrisen och svarta rubriker. Folk vill gå vidare, verkar det som.

En annan detalj i samband med årsskiftet är de båda hamburgerrestaurangerna Max och McDonald’s mångmiljontack till regeringen. Båda slår på stora trumman och dundrar på om krogmomssänkningen som vore det guds gåva till mänskan, i vad som känns som ett nästan pliktskyldigt propagandistiskt “tack regeringen”. Det är de i sin fulla rätt att göra men jag undrar hur vanligt det är och har varit tidigare att företag går ut i enorma reklamkampanjer för att applådera beslut? Det är fascinerande hur som helst.

För Nyheter24:s räkning ska det nog både bli mycket som är sig likt och mycket som är helt nytt under 2012. Redan nu, och den närmaste veckan, börjar två nya bloggare hos oss och en ny krönikör. Dessutom händer det en hel del annat smått och gott som vi får återkomma till.