Jag har tänkt på det här oerhört otrevliga uttrycket “När fick du kuk senast då?”

Frasen brukar i första hand användas som en härskande teknik mot kvinnor som visar ett temperament och/eller en vilja som går stick i stäv med den manlige motpartens bristande argumentationsförmåga.

Mannen brukar då syfta på att om bara kvinnan hade haft lite sex så skulle hon vara glad och nöjd med sin tillvaro.

Jag kan inte låta bli att tänka: kanske har frasen en naturlig och hyffsad historia, som sedan missförstods och spårade ur?

Jag ska förklara hur jag tänker.

Ibland händer det att någon i vår bekantskapskrets självuttalat lider av humörssväningar. “Fan jag blir förbannad på allt!” kan en kompis säga. Eller: “igår när jag  slog på tvn så brast jag ut i gråt så bara jag fick se att det var 7th Heaven!” 

Eric Camdens ansikte är självaste definitionen på ordet “gråtmild”

Då brukar man som vän ofta fråga:

“Du är inte gravid då?”

Men jag kom att tänka på att det är ganska dumt att börja med den frågan. Den optimala frågan, om man vill veta om vännen kan vara gravid eller inte, är att fråga:

“Har du haft ett aktivt sexliv på sistone?”

Om svaret på den frågan är nej, ja, då kan man dra slutsatsen att det är något annat som rubbar kompisens humör.
Det är först när svaret på den frågan är ja, som man på ett befogat sätt kan spekulera kring vännens eventuella havandeskap.

Är man inte särskilt fin i kanten, vilket man ofta inte är tillsammans med vänner som man kan slappna av med,
kanske man mycket väl kan ha frågat kompisen när den fick kuk senast.

Tänk er följande konversation som utspelar sig på tidigt 1100-tal (eller liknande):

Vän 1: “Faan jag är förbannad på precis allt!”
Vän 2: “När fick du kuk senast då?” (med reservationer att det hette något annat då, typ “lem”)
Vän 1: “Det var flera år sen!” 

Tänk er då att någon man gått förbi just i detta skeende av konversationen, hört just det ovanstående, och sedan gått vidare. Vad tror ni då inte att den mannen tänker? Jo, han tänker så klart att hon är förbannad för att det var flera år sedan som hon “fick kuk”. Mannen, som var på väg till sina vänner, berättar för dem vad han hört, och de får det hela alltså MINST SAGT om bakfoten.

För egentligen fortsatte konversationen, så här:

Vän 2: .. flera år sen? Ja då har du ju ingen övertydlig fysisk anledning till att må dåligt. Vad tror du då det kan vara?
Vän 1: Kanske att samhället behandlar mig som en andra klassens medborgare… ?
Vän 2: Ja, alltså, förmodligen. Det är 1100 tal och ändå lever vi i en omodern sörja. Vi får göra något åt det. Vi får starta en grupp som är för jämställdhet.

Men då var det redan försent. Då hade ryktet om att kvinnors ilska måste bero på att de fått för lite kuk redan tagit fäste, och debatter blev otroligt mycket svårare än vad de kunde ha varit. Och kanske hade kvinnor haft rösträtt redan när demokratin instiftades i Sverige såvida det inte varit för detta fatala missförstånd.

Detta förändrar dock ingenting desvärre. Frasen används fortfarande, in i denna dag, med ett förminskande och degraderande syfte, om än sällan i offentlighet utan mest genom anonyma kommentarer och mail på internet.

Men kanske känns det lättare för någon människa där ute att frasen eventuellt kan ha sitt ursprung två kvinnor emellan, när de tillsammans försökte reda ut varför den ena av dem var så förbannad att hon sparkade till laggårdskatten just den där dagen.

Värt att tänka på.

Häromveckan knackade det på en man som höll upp en lapp där det stod typ “JAG ER DÖF ÅCK STUMM, KÖP EN PENA AV MEG”.
Jag insåg typ direkt att den här mannen förmodligen vare sig var döv eller stum, och bättre kunde han säkert stava, men jag tänkte att hur det än är, så är han förmodligen i behov av någon form av pengar.

Så jag gick in för att se om jag hade en tia eller nåt. Det var då min kompis dök fram från skuggorna av mitt hem och slängde igen dörren med en smäll, och låste.

“Är du galen???” frågade hon mig, “fattar du inte att det är rånare? Jag har läst om det här i Kungälvsposten. DOM ÄR RÅNARE!”

Jag fattade ingenting.

“Jag läste om det nyss på facebook!” fortsatte hon, “det var nån som kom precis så här och sa att han var döv, sen tog han hennes plånbok och försvann bort i en bil!”

Jag har ingen aning om just den här tiggaren var en rånare eller inte. Kanske? Hur det än var så kommer jag ha mycket svårare att öppna dörren för tiggare i fortsättningen, om jag ens kommer göra det alls. Jag vill liksom inte bli överfallen i mitt egna hem och rånad på alla mina pengar. ELLER MITT LIV!

Men alltså det är nånting med hela den här rädslo-grejen som stör mig jättemycket. Att gå omkring och vara rädd för sina medmänniskor tar ju jättemycket kraft och energi som man i stället hade kunnat lägga på, ptja, tvätt eller nåt.

Vad gör man? Vad kan man göra för att slippa vara rädd för tiggare (som detta fall gäller)?

Frågan är inte helt enkel. För att slippa vara rädd måste man nog först och främst ta tillfasta på vad man egentligen är rädd för. Vad är jag rädd för när jag är rädd för en tiggare? Jag skulle säga att det är

1. Att bli rånad
2. Att bli mördad

Hur ofta brukar tiggare råna och mörda människor? Det vet jag inte.  Mörkertalet kan vara stort, för är det alltid. Det får man alltid höra. “Det och det är ett förjävligt och hotfullt beteende och det händer oftare än vad man tror”. Läskigt. Observera att jag inte är ironisk. Det är klart att mörkertal på skumma grejer är läskigt.

Vad gör man sen, efter att ha preciserat vad man är rädd för?

Rycker på axlarna? Läser bibeln? Samlas i en vänsterorienterad politisk grupp och kämpar för allas lika rätt att finnas? Eller ansluter man till en högerorienterad grupp som 1. ber tiggare att skärpa sig, 2. förbjuder tiggare 3. säger åt tiggare att de inte hör hemma i Sverige.

?

Jag kan inte låta bli att tänka att hela problematiken kring människor som vill ha och behöver pengar,  är pengarna i sig. Vad är pengar? För mig är pengar en metafor, en liknelse. För mig är pengar alltså: bland det flummigaste som finns i hela världen.

Jag vet att det kan uppfattas som radikalt och förvirrande att kalla pengar för flum. “Blommor är flum”, tänker ni kanske, “och att sitta i en ring och spela gitarr är flum, men pengar är bland det mest konkreta och right on spot-ting som existerar i vår värld”.

Men alltså. Allvarligt. Vad är pengar?

“För länge sen, innan vi använde pengar, ägnade vi oss åt byteshandel”, kanske någon som älskar historia säger. “Då bytte vi en hemslöjdad lerurna mot två kilo mjöl, och så vidare, men allt eftersom samhället växte och utvecklades, behövde vi något annat”.

oops

Okej. Så länge är jag med.

“Det var då man började vaska efter guld och använda guld som betalmedel i stället. Men eftersom guld är en väldigt tung metall, och människor knappt är skapta till att gå upprätt, så började man sätta in guldet på tidiga banker för att slippa onödigt ryggslitage”.

Okej. Både jag och x antal kiropraktorer med utbildning utomlands håller med om det (det finns nämligen ingen svensk kiropraktorutbildning som håller måttet).

oops

“Där lämnade de tidiga ‘bankmännen’ ut kvitton på guldet som folk lämnat in. Kvittona blev därefter lika accepterat som betalmedel, som guldet itself.”

Ja det är inte mer en rättvist. Lämnar man in guld vill man kunna använda kvittot likvärdigt.

“Det var då de tidiga ‘bankmännen’ fick hybris! De började skriva ut fler kvitton än vad de hade guld. Här, ta några kvitton, skrek de, och skrev ut kvitton till vänner, till kvinnor och till barberare, fullständigt godtyckligt och utan att bry sig om hur mycket guld de hade i sina kassavalv.”

Så här långt hänger jag med. Det låter inte rätt men det låter som den typ av beteende man kan förvänta sig från tidiga bankmän med hybris.

“Det var bara när folk kom för att hämta ut sitt guld som det blev problem för de här tidiga bankmännen. För då hade de inte tillräckligt med guld i sina valv. Då gick de i konkurs, vilket på denna tid innebar att de blev lynchade eller avrättade.”

Jag undrar hur vanligt det var att det blev så här.

“Det är det ingen som vet. Mörkertalet är stort.”

I see…

“Ja. Läskigt.”

Okej, men det är alltså från detta pengar härstammar? Kvittona.

“Exakt.”

Okej. Pengar är alltså ett kvitto på guld.

“Ja”

Men jag har aldrig lämnat in något guld någon gång.

“Nej inte jag heller, lol”

Men vad är pengar då? Är det gamla rester från kvitton som folk lämnade in till tidiga bankmän för hundratals år sen?

“Spot on!!”

Så när jag arbetar, så arbetar jag för att få ett kvitto på guld som någon lämnade in på 1500-talet.

“Ja, jag tror… att systemet nog uppdaterats på något sätt”

Finns det något guld då?

“Kanske.. nånstans”

Osv osv. Ja jag kan inte rå för att tycka att det här är väldigt flummigt. Att jag tycker att det är flummigt betyder inte att jag har någon lösning på hur man skulle kunna göra i stället för att använda pengar. Jag tänker ofta på hur ett pengalöst samhälle skulle se ut, och jag får  liksom inte ihop det.

Men samtidigt, när jag tänker på pengar, som ju faktiskt “finns”, så får jag inte ihop det heller.

“Ja hur skulle samhället se ut utan pengar. Det skulle ju fullständigt stanna?? Vill vi verkligen bli grottmänniskor igen?”

Ja jag vet inte. Alltså seriöst. Jag vet inte! Sluta pressa mig, jag blir apatisk när jag känner mig pressad! Det är tillräckligt illa som det är med all pollen som ligger i luften just nu.

pollenkoll.se

Om vi återgår till tiggarna. Till tiggarna som man riskerar att bli rånad av. Vad är det man rånas från?
Guld? Som någon lämnade in till en förhistorisk bankman på Gustav Vasas tid? Är det verkligen något att vara rädd för?

Nej! Det är det inte. Därför stryker jag det från listan. Pengar är en metafor, en liknelse, en idé, det finns inte på riktigt. Därför känns det, om man räknar bort själva kränkningen i att bli rånad, inte som någon större förlust att bli rånad.

“Men nu för tiden är pengar tid. Tid som man lagt på något, och som man aldrig får tillbaka. Pengar är en kompensation för en insats!”

Men kan man verkligen rånas på något som man ändå aldrig kan få tillbaka? Flum säger jag. Flum!

Då är det bara rädslan att bli mördad av tiggare som kvarstår. Då kommer vi in på ett helt annat värde än pengar, nämligen människovärde och vad ett liv är värt och består av, och det är ingenting som jag tänker börja rota i just nu.

Det är i alla fall inte sista gången som jag snuddar ämnet “rädd för mina medmänniskor”. Detta är ett stort ämne i mitt liv trots allt, då jag är rädd för bra mycket mer än att bli rånad och mördad av tiggare. Jag skulle säga att just den rädslan är en pytteliten parantes inom det breda ämnet människorädsla.

Hej så länge.

Första maj har jag upplevt många gånger tidigare men aldrig tidigare har jag gått i första maj-demonstrationen. Det är viktigt att visa att man tänker och bryr sig genom att göra nåt konkret. Det fungerar som ett kvitto på att människor i samhället inte är obrydda och bara köper allt precis som det är. Men jag måste säga att demonstrera på första maj är nog inte riktigt min sak. Barnen blev arga och nästan flydde med syndikalisterna och jag blev rädd för människor som skrek sina viktiga ramsor så att det ekade mellan byggnaderna. “NEJ NEJ NEJ!” skrek de tex angående kapitalismen. “JA JA JA!” åt socialismen. Jag vill också skrika nej till kapitalismen men jag vill hellre göra det genom att inte konsumera och på andra sätt visa att jag är missnöjd. Att skrika sådär på öppen gata kändes genant. Jag blev generad. Jag hade lust att rycka tag i nån med megafon och fråga om vi är djur eller vad. Det var ironiskt nog min djuriska instinkt som gjorde att jag ville det. Många delar av tåget var som en helt vanlig promenad, ingen skrek och ingen höll upp text. Folk gick med barnvagn som vilken dag i parken som helst. Det var väl ok men inte heller det kändes bekvämt. För då tog tankarna på vad jag gjorde där över. Jag kände mig vilsen och förvirrad.

Många älskar att samlas i grupp och högljutt sprida viktiga budskap kring sig som handlar om rättvisa och solidaritet, men jag måste säga att jag tycker att det är bättre att stå utanför (gärna i sol om det är kyligt i luften) och se på. Då får man höra budskapen lite grann på distans och man får en större chans att reflektera och ta till sig.

Det är lite samma som att gå på en E-typekonsert. Där är det också trångt, många visuella intryck och budskap som förmedlas med monoton stämma. Även där kan det vara skönt att stå lite utanför och fundera på vad det är som händer. Men självklart kan inte alla vara som jag och göra så, för det skulle innebära att E-type skulle gå i konkurs och allt folk på första maj skulle stå runtom och stirra på en tomt gapande väg.

Det är lite samma princip som gymmet. Jag ignorerar gärna instruktören när hen skriker att man ska kämpa hårdare, jag kämpar väl precis så hårt jag vill. Men skulle instruktören sluta skrika att folk skulle kämpa hårdare så skulle det kanske sluta med att folk bara satt där apatiska på sina cyklar och ryckte på axlarna och gick hem och åt chips i stället och drog på sig ohälsosamma leversjukdomar. Eller så skulle det komma fler till gymmet men i stället för att träna skulle man sitta och klia varann på ryggen i en stor cirkel, vad vet jag.

Jag är nöjd med gårdagen för jag lärde mig ganska mycket.

Här är jag och mun lilla kompis.

En av ungarna är sjuk och jag satt just och funderade på nyttan med att ge Alvedon mot feber. Det enda som händer är att barnet blir piggt och energifyllt, men eftersom barnet är sjukt, kan man inte skicka ut det för ett maraton runt gården. Så då sitter man där med ett skenbart friskt energiknippe som egentligen är sjukt och måste vila. Varför gör man så? Nä tacka vet jag att låta ungen dåsa omkring i 38 graders febertöcken och sova halva dagen och bara vara lugn och sjukmysig. Jag har alltid tyckt att det är det har varit det enda positiva med sjuka barn. Man kan ge dem att äta typ nyponsoppa och glass och kakor och de hänger runt halsen på en till de somnar lugnt och sött. Så varför ger man Alvedon mot feber egentligen? Varför inte låta febern ha sin gång? Bilden föreställer min terobot som är ute på vift, men som har lovat att komma hem.

Jag har haft problem med mina köksstolar ett tag, för rätt som det var började de falla sönder. Jag har lyckats slå ihop stolarna och laga, men de har för varje halvdan lagning kommit närmare och närmare sin slutgiltiga undergång.

Stolen på bilden ovan var först med att vika sig av de totalt fyra stolarna. Vi hade under en lång period endast använt den som ett slags avlastningsbord, men till sist fick den nog av även det.

Vi var inte så ledsna över det. Shit happens osv, plus att sonen hade en egen stol anpassad för barn så totalt hade vi fortfarande fyra stolar.

Men så hände detta:

Sonen föll, skrämdes för livet och skadade handleden. Och vi fick bara ta och acceptera: vi har bara tre stolar nu.

På kvällen när barnen somnat tog jag tag i stolen för att bära ned den i grovsoporna. Det var igen idé att ha den drällandes. Jag var också bekymrad: vad ska vi göra nu då? Nu har vi ju inte tillräckligt med stolar. Hur ska jag göra för att få hem en stol? Etc. Frågan tyngde mig.

Så öppnade jag grovsopdörren och tände lyset. Och vad tror ni inte står där bakom en kartong med gamla mjölkpaket?

En stol! En hel!

Så jag tog upp den till lägenheten och hälsade den välkommen. Barnen blev riktigt överraskade och glada när de vaknade också.

Jag säger så här:

Gud trasar inte sönder en stol, utan att ställa fram en annan.

I Sagan om Ringen har Arwen nåt slags magiskt halsband som gör henne odödlig. Om hon ger det till nån skäggig karl som rider förbi på sin häst, så är hon inte odödlig längre, och hon har typ gett bort en viktig del av sitt älvskap med halsbandet.

Jag undrar: kan man som svensk göra ungefär samma fast med sitt medborgarskap i stället?

För uppenbarligen är svenskhet, precis som älvskap, ingenting som man förtjänar. Jag fick det automatiskt när jag föddes och det enda jag behövde göra var att inte strypa mig själv med navelsträngen på vägen ut.

Om jag ser någon som behöver min svenskhet bättre än mig, eller som behöver det som extra säkerhet, och minne, på en resa (jag är faktiskt lite osäker på vad älvhalsbandet gör för nytta), kan jag ge bort det då, till mina landsfäders stora fasa? (kan se framför mig hur landsfadern ba “vafan göru Sonja! När du ger bort ditt svenska medlemskap kan du ALDRIG MER följa med vår färja som endast SVENSKAR får åka på!”)

Valfrihet när det gäller religion

I vårt sekulära samhälle är det ju många som protesterar och är skeptiska mot dop och även mot lite mer “brutala” fast ovanligare omskärelsen. The klagosång goes like this: “MAN SKA INTE TVINGAS IN I EN RELIGION MAN MÅSTE FÅ VÄLJA SJÄLV NÄR MAN ÄR LITE STÖRRE”. Borde inte samma då gälla för landstillhörighet och nationalitet? Rent logiskt sett alltså. Ska man ha frihet att välja vilken religion man tillhör, ska man slippa födas in på en specifik andlig stig, så borde man väl även få välja vilket land man anser sig tillhöra?

Jag föddes in i Sverige. Det ska jag tydligen vara glad för, men grejen är att jag inte hade ens tillstymmelsen till val. Ingen har nånsin frågat mig om jag vill vara svensk. Jag kanske inte vill vara nån jävla svensk. Jag kanske känner mig mer, själsligt sett, som en alban eller som inföding från Åbo? Vad fan vet nån annan om det, och vem fan är nån annan att döma över det?

Och kanske är det så, att jag inte känner någon nationell tillhörighet alls? Kanske är jag ateist vad det gäller länder. “Jag tror inte på idén om länder, för mig är länder ett påhitt, ett gränsdragande från svunnen tid utfört av maktgalna idioter, och jag vägrar ta del av det här orättvisa dårskapet”.

Kan man ge bort sitt medborgarskap? Eller kan man, åtminstone, avlägsna det, om man inte vill ha det? 
Om inte… varför inte? Och om man nu skulle få avlägsna det… skulle man måsta leva som jagad “papperslös” då?

Hur och vad tänker ni? Please svara.

// Undrande tjej 85

Se den om du gillar alla hjärtans dag! Även om alla hjärtans dag är slut nu. Innehåller goda nyheter om “att bejaka” (livet).

<< Här finns den på youtube för er som föredrar det >>

PS. Jag inser nu i efterhand att jag postade bilden på väderkvarnen i två inlägg på raken. Fast jag dömer inte mig själv för det, utan går vidare med högt buret huvud. DS.

När jag var liten brukade jag dra badlakanet över mig och låtsas vara en sten. En gång bar mamma ut mig och ställde mig utanför stugdörren i kylan, “för stenar kan man ju inte ha drällandes inomhus”. Då började jag skrika. Dels av förtvivlan, men också av extas på grund av hur lättlurad hon var. Hon var verkligen både dum och blind, min mor.

Låt mig nu få presentera min son, aka sköldpaddsskalet. Till skillnad från min barndomsakt så ser han ju faktiskt verkligen ut som ett sköldpaddskal. Jag var helt säker på att han var ett sköldpaddskal. Jag la mig över sköldpaddsskalet och kände hur obekvämt och hårt det var, och jag undrade verkligen hur det hamnat i soffan. Och så var det min son under ett badlakan! Han är ett geni.

Idag fick dottern sminka, fixa frisyr och klä mig.

Det här kollaget gjorde jag på nån grej på internet där man kunde göra fina kollage gratis och snabbt. Jag tog det här för att jag tyckte att det var finast.

Idag har jag varit inne till SVT-huset igen och spelat in min röst på deras apparater. Så här lät det

Igår såg jag nån som klättrade på fästningens murar här i Kungälv. Det här tycker jag är konstigt:  jag såg ju personen som klättrade hur tydligt som helst. Men på bilden ser man bara en obetydlig fläck. Kameror suger verkligen, i jämförelse med ögats kraft. Erkänn!

Känns förresten inte Backstreet Boys-AJ som en sån som åker till Åsele marknad och köper en rolig hatt? Jag har tänkt på det ända sen igår. Jag kan inte få det ut ur mitt system. Jag ser honom ständigt inom mig med en rolig hög hatt av blå plastpäls. Han går förbi panflöjts-indianerna och klockorna och han smälter in! Det är ju det! Han smälter in perfekt!

Jag kan inte sluta tänka och tro att AJ har nära släktband till Västerbottens inland. Ju mer jag tänker på det, desto mer sannolikt känns det att det är så. Jag vet att AJ var den som juckade värst på scenen, började knarka och som det gick som mest utför med. Men att ha en Backstreet Boy från Västerbottens inland skulle ge så mycket till bygden. Den här tanken är  viktig för mig just nu. För att jag ska orka cykla och hämta paket på Maxi nu till exempel, så måste jag tänka på det här. Jag måste tänka på vad det skulle betyda om AJ började söka upp sina rötter igen och flyttade till Bäsksjön. Jag tror att Bäsksjön skulle kunna bli det nya Märsta. Nä. Bättre än Märsta. Bäsksjön skulle bli det nya Burträsk.

Men mest av allt skulle den här återföreningen ändå betyda för AJ själv. Han har slutat ta droger nu och han vill ha ett fridfullt liv tillsammans med människor som ser igenom hans kändisår i Backstreet Boys. Och det kan han hitta i Bäsksjön eftersom alla som bor där endera är gamla eller så är de döda, eller så är de djur.

Idag har jag varit på second hand-butik med Jennie. Där hittade vi allt från överpriserade leksaker från fisherprice till jättebilliga tavelramar (med tavlor i). Och jag hittade ett jättecheesy LP-omslag där sångaren låg i naturen och hade en gitarr mellan benen på baksidan. Jag visade henne den och då reagerade hon direkt på att det var hennes gamla gympalärare.

Jag smygfotade henne i smyg också, utan att hon märkte.

PS. Hej du som sa att jag kunde komma över och dricka saft hos dig! Hör av dig så gör vi det! DS.

Idag har jag stått och representerat döden på bokmässan. I alla fall var det så det kändes, där vi stod framför vår krypta med detta meddelande och iklädda helt i svart. Folk stannade och frågade om vi var en självmordssekt.

Nej vi var alltså ingen sekt, utan vi stod där för att sprida information om Nordiska folkhögskolan här i Kungälv. Samma skola där jag läste journalistutbildningen en gång i tiden.

Vi hade inget smågodis, inga broschyrer med någon matnyttig information som vi kunde dela ut utan vi bara stod där och lämnade ut små papper där det stod “nej det tror vi inte!”.

På bokmässan samlas massor av människor med intresse i skrivande, fotografering och språk. Det är saker som Nordiska högskolan har utbildningar i, men ingenting utav det lyftes fram. I stället lyftes det fram att Norden är en död idé och detta tillsammans med symbolen för korset som Jesus dog på.

Jag vet inte riktigt var det gick snett i tankesmedjan där denna idé föddes, men jag hörde ryktas om att konceptet var “provokation”.

Vill man vara provokativ 2012 tror jag att det skulle ha krävts att man hade ett lik liggandes där inne också med virknålar instuckna i ögonen men men.

Jag gläder mig över att det ändå har varit en riktigt bra dag.

Jag är nog nästan sist av alla, men jag läste precis den här artikeln och jag tycker att den är intressant på lika många plan som en lök har lager.

Miljöpartisten Pernilla Hagberg i Vingåker har gått ut med sin övertygelse om att strimmor efter flygplan är mer än kondens – hon påstår att de innehåller kemikalier som påverkar och kontrollerar vädret, och att Ryssland och USA ligger bakom detta initiativ.

Man behöver inte ens ha gått ut högstadiet eller ens läst en tidning senaste tio åren för att förstå att detta är något som är långt utanför vad som är socialt acceptabelt bland poltitiska representanter. Och förlöjligandet av Hagbergs uttalande har inte låtit vänta på sig. Man vet inte vad man ska göra av den här typen av texter, som skiljer sig så mycket från vad man är van vid att läsa i tidningen. En sak som händer är hån och häckleri mot hela Hagbergs psykiska status; hon måste vara galen, en lättpåverkad foliehatt som köper allt som hon läser på alternativa nyhetssidor och att hon därför måste vara en person som man utan problem kan ignorera efter det att man har skrattat klart.

Vad är det som gör att man kan, nästan helt utan vidare, avfärda en individ som  galen då den kommer med en åsikt eller en tanke som är fullständigt utanför vad man anser samlat och sant?

Så här skriver Jack Werner:
“Mer och mer dyker de upp. Oftare och oftare talar de ut. Och ja, ibland är de politiker och kan faktiskt påverka vår vardag. Vad händer då?”

Ja, vad händer när människor som kan påverka vår vardag skriver något som står utanför vår trygghetszon?

Jag tycker att Werners fråga är felställd. Jag tycker att man i stället bör fråga: Vad händer när politiker som kan påverka vår vardag INTE får tala ut om saker av den här typen? Uppenbarligen finns ju de här tankarna. Detta är uppenbart eftersom, ja – de finns där. Det står ju klart och tydligt.

Är det inte farligare i så fall att anpassa nyhetsflödet efter vad man tror är lämpligt för allmänheten att höra?

Jag avslutar med ett citat av komikern Dave Chapelle från Inside actors studio:

“The worst thing to call somebody is crazy. It’s dismissive. I dont understand this person, so they´re crazy. That’s bullshit! People are not crazy, they’re strong people. Maybe their enviroment… is a little sick?”

 (jag rekommenderar att ni ser hela intervjun)

PS. Jag tycker att ni ska läsa min senaste krönika här på Nyheter24. Med hjälp av den kan vädret – avsett orsak till varför vädret är som det är – vara till hjälp för socialt introverta människor. DS.

Idag har varit en klassisk söndag. När jag vaknade var jag fortfarande full, ringde hem en pizza och sen satt jag på en parkbänk och stirrade in i en tegelvägg med en apelsin i armhålan.

Nä men idag har jag och barnen städat.  Vi blev jättearga på varandra eftersom det var fler än en som ville ha dammsugaren. Nu är vardagsrummet, barnens rum och köket skinande blanka. Så blanka plastmattor i korkimitation kan bli vill säga (fast i vardagsrummet har vi äkta parkett).

Det är höst i Komarken nu. Det är fantastiskt. Jag vet inte vad som har hänt med mig, men jag blir helt exalterad av att prata väder. Det är, och nu skämtar jag inte, det bästa jag vet att prata om någonsin.

Jag kan typ inte bärga mig för att jag så gärna vill att det ska komma någon som jag kan prata väder med. Jag är allvarlig, om någon nu skulle tro något annat.

Ungefär här hittade vi en stor vattenpöl med typ krossat glas och upplösta porrtidningar i. Ungarna satte sig vid  vattenpölen och: “det var här… det var här indianerna hämtade sitt vatten förr i tiden”.

Och jag kunde verkligen se det framför mig. Hur indianerna hade ett så himla gott liv där runt vattenhålet förr i tiden. Hur de hämtade vatten där, fiskade, odlade grodyngel och hur det på kvällen kom harar och hjortar för att dricka ur vattenhålet som indianerna då spetsade med vassa stenar och gjorde kläder och grytor utav.

Ha en bra måndag!

Igår kväll gick jag och la mig samtidigt som ungarna. Drömde, vred mig, drömde ännu mer, vred mig ännu mer. Jag drömmer väldigt intensivt just nu,  och jag gör det väldigt lätt, ibland verkar jag knappt behöva blunda för att drömmarna ska komma.

Så när jag vaknade först trodde jag att klockan var sex fast den inte ens var kvart i tolv på kvällen.

Halv fem vaknade jag en gång till av att regnet höll på att hamra sönder fönsterrutorna. Jag är inte lättväckt men den här gången vaknade jag, klarvaken. Jag började vagga omkring i lägenheten lite grann för att stirra ut genom fönster etc, eftersom det var så sjukt intressant att se hur gatlamporna reflekterades mot floderna av regnvatten som rann omkring här utanför.

Jag ställde mig halv gömd bakom gardinen som ett renässans-spöke så om nån ser mig stå där om 100 år kommer alla tro att jag står där och “väntar på min fästman som aldrig kommer” fast det inte alls var vad jag gjorde.

Önskar att jag hade haft en papperslapp liggandes vid fönstret för då hade jag skrivit fin posei. Allvar alltså. Det hade blivit fin poesi.

När jag la mig igen så lät det ungefär som att det stod ett JAS-plan ute på gården. Det brummade, virvlade, smattrade, burrade, spann, ja jag vet inte vad som INTE lät egentligen. Men så lystes hela rummet upp och blev helt vitt, och nästan alla ljud försvann på ett ögonblick, det slutade blåsa, det blev liksom… helt stilla. Det gav en mysko känsla. Jag låg i mörkret och funderade på om strömmen hade gått, för det brukar ju bli alldeles tyst när strömmen går, men det hade den inte. Skrivarlampan lyste.

Jag älskar det här vädret som är just nu. Det märker ni nog eftersom jag skriver det längsta blogginlägget på länge enbart om väder. Regn och sol och hagel, blandat i en enda stor smet. Jag älskar det. Igår när jag gick ut på balkongen stod det en regnbåge över gården med foten parkerad i villaområdet här bredvid. Jag tänkte att det kan de gott behöva, så dyra de husen är i jämfört med vad man får för priset.

Nej vi lever i en spännande årstid.

Jag har rensat bland massa skräp jag har hemma. Har hittat dagböcker, lappar och brev ända från barnsben. Hittade det här gamla brevet som jag tydligen hade tänkt skicka till Kamratpostens “Du 97″, där barn fick utrymme för att tala från sitt hjärta så att säga.

Jag hade så klart vare sig en judis eller mörk kompis. Jag var inte riktigt säker på vad en judis var heller, men jag kände verkligen att jag ville make a stand, göra min röst hörd, och att jag ville göra detta rörande en viktig fråga.

Minns minen på mamma när jag visade henne brevet. Jag var jättestolt och kände mig som samhällets riddare. Som ett av barnen som skulle rädda framtiden här på jorden. Men  mamma hummade och sa “ska du verkligen skicka det här…?”. Ja tydligen inte för jag fick ju inget frimärke.

Igår hade vi ingenting att göra så vi drog till skogen.

Där såg vi änder, träd, svampar och grodor.

Min son  var lite orolig över att det inte var riktiga grodor, utan förklädda gräshoppor.

Först funderade jag på att dra till högmässan i kyrkan här runt knuten. Men så wikipediade jag vad man gör på en högmässa och kände mig inte helt enig med upplägget, så jag struntade i det.

Sonen fotograferade saker utav intresse.

Jag är inte särskilt nöjd med motivet, för jag tycker att dinosaurier är sådär kul. Jag känner ingen connection så att säga. Men kolla den här bilden: Se hur solstrålarna försiktigt smeker skräcködlans kropp som en kärleksfull orientalisk sjal som hävdar sin rätt.

I senaste Illustrerad vetenskap kan man läsa om hur naturfotograferna gjorde när de tog sina diverse prisbelönta bilder. Precis så känns den här bilden. Ja, alltså, jag vet ju att jag inte kan vinna något pris för den här, förutom i en ICA Kurirens sommar-special kanske, men det gör ingenting.

Lägg märke till hur väl dinosaurien fungerar i kontrast med innerstadsarkitekturen. Som lager i en lök leker skog, hus och forntida historia tillsammans i samma bild. Spotlighten på grinden stör mig lite, men den skulle man kunna retuschera bort, eventuellt ersätta med en lokatt.

FOTOGRAF: SONJA ABRAHAMSSON

PS. Ni får använda bilden hur mycket ni vill och var ni vill, men kom ihåg att länka hit. DS.

Bland det tråkigaste jag vet är att laga mat. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva plågan med att laga mat. Inte nog med att man ska komma på, organisera och laga matjäveln, det bör helst även vara bra råvaror, och man ska tillaga recept med många ingredienser och “absolut inte halvfabrikat“. På senaste har jag börjat resonera åt helvete med det bara. Jag kastar konserver i grytan! Blanda ner halvruttna tomater! Och smakar av med lite ADHD-framkallande aromat! Jag kastar korv och mamma scan-köttbullar efter barnen och jag gör ansiktsmasker av genmanipulerad kiwi! Enough is enough.

Mat är som religionen var förr

Förr var det de religiösa jättarna som satte upp reglerna för vad som skulle leda till frälsning, men de var ännu bättre på att pådyvla vad som gjorde att man hamnade i helvetet. Religionen var alltså vägen till både frälsningen och helvetet, och man hade egentligen inget annat val än att följa dessa regler, och detta mycket sällan utan rädsla, fördömande och skuld.

Och samma är det nu med maten.
Samma företag säljer både “billig kemikalieindränkt skit” och “ekologisk tipptopp”, så att vi ska ha “möjlighet att välja paradis eller helvete”.

Väljer vi ekologisk dyr mat får vi ett löfte om att jorden har en chans att blomstra till ett paradis. Väljer vi den billiga skitmaten så är det ganska säkert att världen kommer att dö och bli en dyster vy med stinkande lik och skrikande ensamma barn överallt.

Så vad händer de närmsta tio åren då?

Ja det är ju bara att vänta och se ifall  barnen kommer drabbas av bortfrätna magsäckar, skyhöga blodsockernivåer och långt gången fetma, medan världen tynar bort på grund av oljeutsläpp och förgiftade sjöar. Och om så blir fallet är jag villig att ta på mig allt ansvar.  Om inte annat kan jag ju inte förneka det, i och med att man kan gräva fram detta blogginlägg i sökandet efter ordinarie syndabock.

Igår fastnade ungarna i hissen. Hissen hade åkt ned i källarn i stället för upp till vår våning, plus att den liksom åkt ner “lite extra”, så hissen var liksom “under golvnivå”. Det gjorde att min son fick extra panik för han trodde att hissen skulle åka ner till drakar, troll och lava.

Som tur är så kunde jag titta på och prata med dem genom hissfönstret.

Jag vet inte hur länge de satt fast faktiskt. Om det var en kvart, en halvtimme eller en timme – ingen aning. Först fick jag hjälp av en granne att ringa operatörerna till hissen. Men det lät ytterst osäkert när de skulle komma, och barnen skrek och grät, så grannen ringde 112 i stället. Och då dröjde det inte länge alls förrän en hel armé av brandmän kom och undsatte barnen.

Som min dotter sa. “När dom kom gick det så snabbt att det nästan kändes onödigt att dom kom”.
Fast det var det ju så klart inte.

English: 

Yesterday my kids got stuck in the elevator. They screamed and cried because they thought they were to be stuck for the next 1000 years. My son worried a lot about trolls, dragons and hot magma as well, because the elevator got stuck “under ground level”. I could talk with them through a tiny window on the elevator, but there wasn’t so much more I could do. At last an army of le wildest firefighters arrived and helped them out. They worked very quickly and they made jokes about my sons t-shirt which calmed him down very fast.

Jag har min syster på besök så vi spelade in den här. Lite sorglig, men ändå hoppfull för hela mänskligheten eftersom den slutar lyckligt. Två av barndomsminnena är dessutom sanna.

En gång när jag var 13 år reste vi till Liseberg på skolresa. Egentligen åkte vi till Halland för att höra Per Gessles historia men vi hann köra igenom både Liseberg och Ullared, för det var vad som stod högst på våra önskelistor (helt ärligt sket vi nog i Per Gessle). Utan den resan hade jag inte bott i Kungälv idag kan jag gissa. Så jag tyckte med andra ord väldigt mycket om Liseberg.

Efter det har mitt intresse för Liseberg skiftat. Att vara där med småbarn är inte särskilt kul, det är nog egentligen minst kul i hela världen, det är väl sådär att man vill kasta sig från pariserhjulet med huvudet före typ.

Men idag var det bra, det var kul. Men så är jag ingen bra bloggare så jag tog inga foton alls på mig själv och Lisebergskaninen så ni får nöja er med det här gamla fotot när jag ammade min son vid airhockey-borden för fem år sen.