Sedan 2002 har ”Neo-Ottomanismen” använts för att beskriva och förklara Turkiets utrikespolitik under AKP partiets tid vid makten, med Erdogan vid rodret. Det är inte svårt att räkna ut var denna nya benämning har sin grund – nämligen Ottomanska Riket. Även om ”Neo-Ottomanismen” fått spridning det senaste decenniet  för att beskriva Turkiets utrikespolitik myntades begreppet redan på 1970-talet av grekerna. Det var i samband med att Turkiet landsatte trupper på Cypern 1974 som grekerna kom att beskriva landets agerande som ”Neo-Ottomanism”. Men grekerna var nog fel ute. Turkiets militarisering av norra Cypern kan snarare benämnas Ottomanism än Neo-Ottomanism.

För att förstå Neo-Ottomanismens effekter i Syrien måste man först och främst se det i en större kontext – nämligen Mellanöstern och Nordafrika (MENA).

Traditionellt har Turkiets utrikespolitik varit i enlighet med Kemalistisk ideologi, något som AKP-regeringen sedan 2002 försummat, mer eller mindre, till fördel för Neo-Ottomanismen. Uttrycket ”zero problem with neighbors” är grunden för Turkiets nya utrikespolitiska riktning. Detta har medfört att Turkiet engagerar sig politiskt, ekonomiskt och kulturellt i regioner som landet historiskt haft kopplingar till, i detta fall regioner som varit en del av det Ottomanska riket, dvs.  MENA och Balkan.

Den Kemalistiska ideologin förespråkar en mer västvänlig utrikespolitik, värdesätter nationell identitet och sekularism. Emellertid förespråkar den Kemalistiska ideologin att det påstådda kurdiska hotet elimineras, som anses vara ett hot mot den nationella identitet. Därmed är kemalisterna förargade över västvärldens stöd för kurderna. Kemalisterna, liksom Neo-Ottomanisterna, förespråkar godare relationer mellan Ankara, Tehran och Damaskus – kemalisterna i syfte att förhindra kurdisk nationalism och i det långa loppet en kurdisk statsbildning i respektive land, och Neo-Ottomanisterna i syfte att öka landets regionala inflytande (ekonomiskt, kulturellt och politiskt).

Men det innebär inte att Neo-Ottmanisterna inte vill förhindra eventuella kurdiska statsbildningar eller att kemalisterna inte vill öka landet inflytande i regionen. Snarare väljer man att bemöta dessa frågor olika. Exempelvis har den turkiska statens hållning gentemot kurder inte förändrats mer än att man under AKP:s styre har valt att kontrollera reformerna gällande kurdernas rättigheter. Man har valt att sätta agendan för vilka rättigheter som ”passar sig” för kurderna. En kurdisk statsbildning eller ökade rättigheter för kurderna – politiskt och kulturellt – är otänkbart även under AKP-regeringen.

Landets ekonomiska tillväxt är ett resultat av just Neo-Ottomanismen – Turkiet har ekonomiskt engagerat sig främst i MENA och skapat goda relationer till sina grannländer, vilket i sig har medfört att Turkiet blivit en ekonomisk maktfaktor i regionen som i sig också bidragit till att landet stärkt sin regionala politiska roll. Främst har Turkiet lyckats förbättra relationen till Iran, Irak och Syrien (Turkiet och Syrien hade goda relationer fram till sommaren 2011 då Turkiet motsatte sig Assadregimen och uppmanade Assad att lämna makten).

Vad gäller Syrien vill Turkiet ha en stabil övergång till ett nytt Syrien. Ett stabilt Syrien innebär för Turkiets del en stabil region och därmed en stabil marknad (ekonomiskt). Turkiets vilja att skapa stabilitet i Syrien är inte endast altruistiskt, inte heller är det för att visa solidaritet till sina ”muslimska bröder i Syrien” – det finns tre, utifrån ett turkiskt perspektiv, viktiga anledningar till varför Turkiet försöker skapa stabilitet i Syrien och backa oppositionen i Syrien.

En anledning är ett ekonomiskt perspektiv – Syrien är en viktigt handelspartner för Turkiet, speciellt vad gäller exporten. Den andra anledning är kurder – Uppskattningsvis är 10-12 procent av befolkningen kurder i Syrien och ca. 20 procent i Turkiet, vilka bor i gränstrakterna i respektive land. Situationen i Syrien hotar den relativa stabilitet som råder i regionen, vilken Turkiet trivs med. Utan turkisk inblandning kan kurderna stärka sin position i Syrien, vilket för Turkiets del väcker oro på lång sikt (oro över att kurder i Syrien, och i förlängningen Turkiet, får liknanden ställning som kurderna i Irak). Att Turkiet vill se Assad falla beror dels på att Assadregimen tidigare stödde PKK och dels för att ett nytt Syrien efter Assad kommer vara försvagat, vilket gynnar Turkiets maktambitioner – politiskt och ekonomiskt. Den tredje anledningen är flyktingströmmen – Turkiet står inför en stor humanitär utmaning som landet inte verkar kunna klara av, åtminstone inte på egen hand.

Samtidigt hamnar Syriens öde i Turkiets händer till följd av att EU och USA hittills ”duckat” i fråga om Syrien och hur man bör och kommer att handskas med situationen. Nyanlända FN-observatörer kommer inte att ha en inverkan på hur Assadregimen bemöter oppositionen – vare sig den är beväpnad eller ej – för att inte säga att dess inverkan är obefintlig i reell mening.

(Framöver kommer mer fördjupade inlägg om Neo-Ottomanism och Turkiets utrikespolitik.)

Newt Gingrich segrade i republikanernas nomineringsval i South Carolina (SC) med imponerande marginaler .

Gingrich fick hela 40.4% av rösterna i SC medan Mitt Romney fick 27.8% och hamnade på en andra plats, dvs. nästan 13% sämre än Gingrich. Santorum knep tredjeplatsen 17% av rösterna och sist hamnade Ron Paul med 13%. I ett tidigare inlägg skrev jag om att det faktiskt var möjligt för Gingrich att komma hem första platsen.

Så här såg opinionssiffrorna ut innan valet i SC:

Källa: politico.com

Romney ledde med 9% före Gingrich inflr nomineringsvalet. Varför tappade då Romney denna ledning? Hur kunde opinionen vända på bara 9 dagar till fördel för Gingrich? Jo, det finns anledningar.

Så här slutade nomineringsvalet i SC:

Newt Gingrich:      40.4%

Mitt Romney:         27.8%

Rick Santorum:    17%

Ron Paul:               13%

Debatterna var avgörande

Det började med att Romney flummade till det under debatterna inför nomineringsvalet i SC. Sedan fortsatte det med att Gingrich var extremt vass och vågade stå på sig och konfrontera frågor och påhopp. Det som var pricken över i:et för Gingrich var hans konservativa retorik under debatterna. Han vägrade paketera sina åsikter och valde att vara rak och tydlig och skyltade sin konservativa ställning. Det tjänade honom gott, så gott att han vann 43 av 46 län i SC och dubblade nästan opinionssiffrorna – från 23% innan valet till 40.4% i valet. Men hur kan man då vara säker på att debatterna tjänade Gingrich?

Faktum är att 65% av de som röstade i nomineringsvalet 21 januari sade i en undersökning att debatterna var en av de viktigaste faktorerna vid valet av kandidat, 13% svarade att debatterna av helt avgörande. Kom ihåg att 12% hade svarat att de ännu inte bestämt sig innan nomineringsvalet (se tabellen ovan), lägg därtill de 6% som skulle ha röstat på Rick Perry också fick välja ny kandidat – att Perry gav sitt stöd till Gingrich var inte alls en liten grej, i alla fall inte i SC. Men vad som verkligen är slående är att hela 50% av de 65% som sade att debatterna var en av de viktigaste faktorerna vid val av kandidat röstade på Newt Gingrich medan endast 22% av dessa lade sin röst på Mitt Romney och 17% på Rick Santorum.

Tea Party-rörelsen spände musklerna

Med i princip ingen påverkan på nomineringsvalen i Iowa och New Hampshire visade Tea Party-rörelsen musklerna i South Carolina. Hela 34% av väljarna i SC stödjer Tea Party-rörelsen starkt. Av dessa röstade 47% på Newt Gingrich, medan 21% röstade på Mitt Romney. I en undersökning sade en av tio väljare som tillhör dessa 34% att de inte skulle rösta på Romney om han blev republikanernas kandidat mot Obama. Säger en hel del om hur rörelsen kan påverka utgången av kommande nomineringsval.

Ekonomi en viktig fråga i valet

I SC sade 63% av väljarna att ekonomin var den allra viktigaste frågan som avgjorde valet av kandidat. Av dessa röstade 40% på Gingrich medan 32% röstade på Romney. Av de 31% väljare som sade att någon i deras hushåll förlorat jobbet de senaste tre åren röstade 40% på Gingrich medan 23% röstade på Romney. Av de 21% som sade sig ha ekonomiska svårigheter röstade 44% på Gingrich och 25% på Romney. Varför? Helt enkelt för att Gingrich var tydlig och rak i sina svar och lyckades framföra sina åsikter, något Romney inte lyckades med. Gingrich pratade om hur han ville skapa fler jobb och inkluderade även yngre. Att Romney dessutom pressades pga. sin skattedeklaration som ännu inte offentliggjorts stjälpte honom och hjälpte Gingrich.

Attacker på Romney var framgångsrika

Newt Gingrich fokuserade även på Romney bakgrund och hans tid som chef för Bain Capital, ett företag som övertog och gjorde företag med dålig inkomst lönsamma. Detta kallade Gingrich för ”rika människor som kommer på lagliga sätt att plundra företag”. Redan på förhand var 28% av väljarna negativa till Romneys bakgrund inom investering – 50% av dessa lade sin röst på Gingrich medan endast 3% av dessa röstade på Romney.

Opinionsmätningar inför nomineringsvalet i Florida, som är nästa anhalt, visar en klar ledning för Mitt Romney med 43% stöd, Rick Santorum fick 19% och Gingrich 18%, Ron Paul fick endast 9%. Mätningen gjordes 17 januari. Frågan är om opinionen vänt eller kommer att vända i Florida, som det skedde i South Carolina? Faktum är att Gingrich kan ha vänt trenden även i Florida. DN rapporterar om nya siffror från Rasmussen-institutet där Gingrich får hela 41% medan Romney hamnar på 32%. Betyder detta att Rick Santorum och Ron Paul är ute ur leken?

Länk: DN, SvD

Två dagar innan nomineringsvalet i South Carolina väljer Rick Perry att dra tillbaka sin kandidatur. Samtidigt visar en omräkning av rösterna i Iowa att Rick Santorum vann och inte Mitt Romney.

Rick Perry drar tillbaka sin kandidatur

Det kommer inte som en chock att Rick Perry valt att dra tillbaka sin kandidatur. Efter ett väldigt dåligt stöd i både Iowa och New Hampshire så har han insett att hoppet inte räcker.

Jag har kommit fram till att det inte finns någon lönsam väg framåt för denna kampanj.

Det är nog på tiden att han drar sig ur, det såg allt annat än lovande ut för Perry – femma i Iowa och sist i New Hampshire. Redan efter nomineringsvalet i Iowa sade Perry att han skulle överväga att dra sig ur men valde att fortsätta. Det klokaste han har gjort hittills är nog att han insett att han inte har en chans att bli vald till republikansk presidentkandidat.

När det kom fram att Perry skulle dra sig ur var både Santorums och Gingrichs kampanjer snabba med att vinna Perrys stöd. Slutligen blev det Gingrich som fick stöd från Perry, vilket innebär att de flesta av de 5-6 procent som röstade på Perry nu sannolikt kommer att lägga sina röster på Gingrich. Men det är långt ifrån säkert. Förmodligen kommer rösterna att splittras mellan de kvarvarande kandidaterna.

Rick Santorum vann nomineringsvalet i Iowa

Samtidigt kommer nya uppgifter om valet i Iowa där det från början visade sig att Mitt Romney segrade med endast åtta röster före tvåan Rick Santorum. Men i veckan har det kommit uppgifter om att rösträkningen gått fel till. Efter en omräkning av rösterna visade det sig under torsdagen att Rick Santorum faktiskt vann nomineringsvalet i Iowa före Mitt Romney med 34 röster.

Men det är inte hela historien. Fortfarande saknas resultaten från åtta valkretsar och det verkar som att dessa aldrig kommer att dyka upp. Frågan är nu om Santorum faktiskt vunnit eller om det var Romney – det lär vi inte få veta enligt Republikanska partiet. Men av de röster som finns tillgängliga så har alltså Santorum vunnit med 34 röster.

Nu återstår fyra kandidater: Mitt Romney, Newt Gingrich, Ron Paul och Rick Santorum.

På lördag är det nomineringsval i New Hampshire. Allt pekar på att det kommer stå mellan Romney och Gingrich.

Länk: DN, SVT, SVT, Aftonbladet

Under en direktsänd debatt mellan de republikanska presidentkandidaterna i South Carolina fick Rick Perry frågan om Turkiet hör ehmma i NATO. Så här svarade Perry:

”Jo, uppenbarligen, när du har ett land som styrs av vad många skulle anse vara Islamiska terrorister … då måste vi inte bara föra en diskussion om huruvida de bör vara med i NATO, utan det är dags för USA, när vi ser till utländsk bistånd, att gå till noll.”

När Perry säger ”gå till noll” syftar han på ett tidigare förslag där han menar att de länder som antingen tar emot ekonomisk eller militär bistånd/hjälp från USA ska motivera varför dem behöver biståndet/hjälpen. I Turkiets fall handlar det inte om ekonomiskt bistånd, snarare är det militärt. Under hösten 2011 hade Turkiet nyligen fått fem drönare för att använda i strider mot kurdiska PKK-gerillan. Det var ett av dessa drönare som innan nyårsafton dödade 35 civila kurder. Perry stannade dock inte där, utan fortsatte:

”Det land som jag levde i under 1970-talet som en pilot i USA:s flygvapen … var allierad med oss, som samarbetade med oss, men idag ser vi inte detta. … Vi måste sända ett kraftfullt meddelande till länder som Iran, Syrien och Turkiet om att USA menar allvar och att de måste ha med oss att göra.”

Turkiet exploderade efter Perrys utspel. Inte nog med att Turkiet stämplades som en terroriststat, Perry jämförde även landet med Iran och Syrien. En jämförelse som Turkiet inte alls uppskattar – så här skrev turkiska utrikesdepartementet om Perrys utspel och jämförelsen med Iran och Syrien:

”Turkiet gick med i NATO när guvernören [Rick Perry, (red.)] fortfarande var 2 år gammal. [jämförelsen är] grundlös och olämplig [...] ödsla ingen tid … på kandidater som inte ens känner till sina allierade.”

Rick Perrys utrikespolitiska rådgivare, Victoria Coates  sade i ett uttalande att Perrys omnämnande av Turkiets ledarskap som ”islamistiska terririster” har sin bakgrund i Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogans realtion till det terroriststämplade Palestinska partiet Hamas och Turkiets roll i ”Ship to Gaza” för att bryta den israeliska blockaden mot Gaza, då ett turkiskt registrerat fartyg deltog. Något som Perry alltså ogillar och menar att:

”Det ska inte finnas något mellanrum mellan USA och Israel, punkt.”

Det lär inte bli goda relationer mellan USA och Turkiet om Perry (mot förmodan) blir USA:s nästa president. Faktum är att USA:s relation med Turkiet har blivit allt bättre sedan 2003, medan Turkiets relation till Israel blivit sämre. Perry verkar tänka mer på Israel än USA i det här fallet.

Republikanerna är upptagna med att få klarhet i vem av kandidaterna som är bäst lämpad att utmana Obama i november 2012. På vägen har antalet kandidater blivit färre.

Av de som synts mest har tre dragit sig tillbaka av olika anledningar – först ut var Herman Cain som insåg att det var omöjligt att bli vald som republikansk presidentkandidat efter alla anklagelser om sextrakasserier, sedan var det Michele Bachmann som efter nomineringsvalet i Iowa insåg att hon inte hade en chans efter katastrofala siffror och nu senast är det Jon Huntsman som valt att dra sig ur har istället valt att ge sitt stöd till Mitt Romney.

Följande kandidater återstår: Mitt Romney, Newt Gingrich, Rick Santorum, Ron Paul och Rick Perry.

Nedan är senaste nationella opinionsmätningen (Huntsman hade inte dragit sig ur vid tillfället för mätningen):

Källa: politico.com

Siffrorna för respektive kandidat är från den senaste mätningen (14 januari) och gäller hela landet. Mitt Romney verkar vara överlägsen, med Rick Santorum, Newt Gingrich och Ron Paul en bra bit efter. Dessa tre splittrar ”anit-Romney” rösterna mellan varandra. Om två av dessa drar sig ur skulle stödet för den tredje öka, därmed inte sagt att Romney skulle få minskad stöd. Jon Huntsman har alltså dragit sig ur och Rick Perry har nog inte en chans att utmana Romney.

Sedan början har Romney försökt att utmana Obama snarare än sina republikanska motkandidater. Hans strategi har dels varit att föra en nationell kampanj och dels att föra en anti-Obama kampanj. På så sätt har han målat upp bilden av sig själv som jämförbar med Obama snarare än sina republikanska motståndare. En rätt smart strategi för att dels distansera sig från övriga republikanska tänkbara presidentkandidater och dels att göra sitt ansikte känt nationellt och individuellt än att vara en i mängden av republikanska tänkbara presidentkandidater.

Ett exempel är OIW – en kampanjhemsida som Romneys kampanj stab  tagit fram som står för ”Obama Isn’t Working”. Det som är intressant med denna hemsida är att den inte säger mycket om vad Romney vill eller kommer att göra som president, snarare handlar den enbart om vad Obama gör fel, att det inte funkar med honom vid rodret. Fokus ligger på ekonomi och jobb, vad som skett under Obamas tid i Vita Huset. Även om Obama inte orsakade detta så plockar Romney billiga poäng eftersom ekonomin varit illa ute och arbetslösheten varit hög under Obamas tid. Dock är det långt ifrån ett starkt kort för att vinna över Obama. Vi ska inte glömma att Obama har en utomordentlig grupp som sköter hans kampanj. De har lyckats en gång, dem kommer förmodligen att lyckas igen.

Så här står sig de republikanska kandidaterna mot Obama i den senaste nationella opinionsmätningen (14 januari):

Källa: politico.com

Skulle det vara presidentval i USA idag mellan Newt Gingrich/Rick Santorum och Obama skulle Obama vinna med relativt goda marginaler. Skulle däremot valet stå mellan Romney och Obama blir det oerhört jämnt. Även om dessa siffror inte är ristade i sten så ger de en fingervisning om hur det kan komma att se ut.

Även om det är långt kvar av republikanernas gallring verkar det som att Romney sakta men säkert får ökat stöd. Med Huntsman ute ur leken och hans uttalade stöd för Romney finns det ännu fler att locka till sig för de övriga deltagarna. Allt pekar på att även Rick Perry snart är ute ur leken, vilkas röster också kommer att söka en ny kandidat. Dessutom är det 6 procent som inte bestämt sig för vem de ska lägga sin röst på (se första figuren ovan).

Av de republikanska tänkbara presidentkandidater som återstår är det Mitt Romney som har ekonomin för att kunna hålla ut och därmed plocka de avhoppade kandidaters röster – lägg därtill en smart kampanj och en halvkarismatisk person och du har ett nästintill vinnande koncept. Men nästintill räcker inte alltid.

Under måndagens debatt inför nomineringsvalet i South Carolina attackerades Romney från alla håll. Hans framträdande var delvis förvirrande och saknade både substans och passion. Till skillnad från Romney var Gingrich den hetaste kandidaten under måndagens debatt i South Carolina utan att vela. South Carolina kan vara den delstat som rör om – Gingrich kan mycket väl gå segrande från South Carolina.

Så här såg opinionssiffrorna ut 12 januari i South Carolina:

Källa: politico.com

Med tanke på att Newt Gingrich redan innan måndagens debatt låg relativt bra till och var vassast under debatten vore det endast rimligt att han lockar till sig en stor del av de 12 procent som innan debatten inte hade bestämt sig – dvs. ”Undecided”-rösterna. Men han kan mycket väl även locka till sig de väljare som skulle ha röstat på Jon Huntsman innan denne bestämde sig för att dra sig ur. Det mesta pekar på att nomineringsvalet i South Carolina blir lika jämnt som den i Iowa, med skillnaden att Gingrich tar Santorums plats. Det blir minst sagt ett spännande val.

Frågan är dock om Gingrich faktiskt inte lyckas knipa första platsen?

Länkar: DN, DN, DN, SvD

De senaste veckorna har präglats av ökad press på Iran i och med sanktioner som riktar sig mot landets centralbank. Iran har i sin tur hotat med att stänga Hormuz-sundet – genom vilken 20% av världens oljetransporter sker. Västländerna med USA i spetsen kommer med all säkerhet inte tillåta detta och Iran kanske bara bluffar, men å andra sidan vet man ju inte med säkerhet.

Skulle det bli så att Hormuz-sundet stängs av Iran förlorar många på detta, inte minst de länder som exporterar sin olja genom sundet. Troligen kan man se hoten från Iran mot bakgrund av de nya sanktionerna, ett tecken på att sanktionerna faktiskt är effektiva.

Samtidigt har en amerikan med iransk härkomst dömts till döden för spioneri. Amir Mirzai Hekmati tillfångatogs i Iran misstänkt för spionage för CIA:s räkning, något USA förnekar. Hekmati har dock erkänt i iransk statlig TV att han befinner sig i Iran på uppdrag av CIA. Det är så klart möjligt att Hekmati är CIA-agent, men det är även möjligt att detta inte alls stämmer. Man ska inte glömma att Iran tar till vilka metoder som helst för att få fram ett erkännande, oavsett om det är sant eller falskt. Hekmati kan likväl vara en bricka i det politiska spelet mellan Iran och främst USA.

I dagarna rapporterade amerikansk militär att man slagit till mot somaliska pirater och därmed frigett 13 iranska fiskare som tillfångatagits av piraterna. Man kan fråga sig varför detta kommer nu när relationen mellan USA och Iran är som sämst. Kan det vara en ny linje inom amerikansk utrikespolitik, att visa goodwill? Från iranskt håll ser man på detta utifrån två olika perspektiv – det ena att detta är en humanitär aktion från USA:s sida och det andra att detta faktiskt är iscensatt av USA, som vore det en ”Hollywood film”. Med andra ord att det hela är en bluff. Det är möjligt att spekulera fram och tillbaka om detta, men det är rimligt att säga att det ligger en tanke bakom aktionen, vi lär nog inte få veta vad tanken är.

Men händelserna stannar inte där. Igår kom uppgifter om att Iran påbörjat anrikning av uran vid Fordow-anläggningen, en underjordisk anläggning djupt inne i ett berg nära staden Qom. Dess placering är så klart strategisk, det blir svårare för USA, Israel eller något annat land att bomba anläggningen.

Mitt i allt detta har Irans Ahmedinejad åkt till Latinamerika för att besöka sin Hugu Chavez, Venezuelas president. Chavez som ju senast anklagade USA för att ha gett latinamerikanska ledare cancer, har en hel del gemensamt med Ahmedinejad vad gäller respektive lands utrikespolitik gentemot väst. Klassiskt, min fiendes fiende är min vän.

Dessa händelser är ett tecken på att Iran blir allt svagare till följd av ekonomiska sanktioner. Landets valuta har nått bottenrekord, torts detta hävdar Iran att sanktioner inte alls påverkar landet. Västländerna trappar upp pressen på Iran för att förhindra mullorna att skaffa sig kärnvapen. Som om ovanstående händelser inte vore nog kommer dubbla signaler från USA – å ena sidan kommer rapporter om att Iran inte besitter kunskap nog att skaffa sig kärnvapen å andra sidan hävdar man att Iran måste hindras snarast för att inte skaffa sig kärnvapen och därav tuffare sanktioner.

Länkar: SR, Expressen, DN, SVT, SVT, Aftonbladet, SvD

Igår kunde man på Nyheter24 läsa om USA:s nyöppnade Teheranambassad som är onlinebaserad. Till en början kan man tycka att det hela är väldigt löjligt eller rentav meningslöst. Vilket är en förhastad slutsats. Iranska regimen tycker inte att det är löjligt, trots sina utspel. De har redan hunnit blockera den.

När man navigerar sig runt på hemsidan – Virtual Embassy of The United States – Tehran – så upptäcker man snart att sidan har ett syfte som är anpassad för folket i Iran. För man ska komma ihåg att tillgång till information i Iran är extremt begränsat. Det som Obama och hans administration har gjort är att helt enkelt samla all fakta om USA, som är relevant för befolkningen i Iran på en och samma sida som är enkelt utformat.

På sidan kan man finna information om hur man går tillväga för att få ett visum till USA, hur det amerikanska samhället fungerar, dess kultur och vad som sker där. Det finns även information om studiemöjligheter i USA, om hur öppna samhället fungerar och vad mänskliga rättigheter innebär. Eftersom bland annat Google och dess tjänster aktivt blockeras är det inte lika lätt för människor i Iran att komma åt information som det är för oss. Därför är denna sida så viktigt.

Men det är mer än bara en informationsbank ämnad för det folket i Iran. Bland annat finns en länk på sidan till en blogg med namnet ”Vision of Amerika”, dvs. den amerikanska visionen som är på persiska.

Efter att ha ägnat flera timmar (!) åt att surfa runt på hemsidan så började syftet med sidan bli allt tydligare. Budskapet till det iranska folket är simpelt – Det finns en värld utanför de murar som mullorna har byggt, utanför det stängda samhället som ni lever i. En värld av möjligheter.

Bara timmar efter att hemsidan lanserades blockerades den av regimen i Iran med motiveringen:

- I enlighet med lagen om IT-brottslighet är tillgång till denna sida inte möjlig.

Redan i oktober när USA gick ut med sina planer om en virtuell Teheranambassad sade regimen att det hela är ett misslyckat försök och ett bevis på USA:s politiska tillkortakommande. Men regimens handlingar säger något annat. Att blockera den virtuella ambassaden visar att mullorna gör allt för att isolera befolkningen i Iran från omvärlden. Den bild av västvärlden och främst USA som den ”Stora satan” börjar suddas ut med tiden. Mullorna förstår vikten av folkets opinion. De har inte råd med att fler människor i landet vänder sig mot det teokratiska systemet, något USA:s virtuella Teheranambassad säkerligen är ämnad och kommer att bidra till, på lång sikt.

Att människor i Iran har tillgång till en annan världsbild ser regimen som ett hot mot det teokratiska systemet och den världsbild mullorna ha målat upp. Det hade varit briljant om det fanns liknande sidor om varje samhälle och kultur för att öka det iranska folkets medvetenhet om världen och människorna utanför Irans gränser. Det hela är en början på något som kan vända den folkliga opinionen mot regimen – att förenkla tillgängligheten till relevant information för människor i Iran.

Man bör också tillägga att det hela är i linje med Obamas politik gentemot Iran – att kommunicera med folket i Iran istället för ledarna och på så sätt vända folkopinionen mot teokratin. En smart linje: Men det är en långsiktig satsning och kräver tålamod. Frågan är om det finns tid för långsiktiga satsningar när det kommer till Iran?