2011 var revolutionernas år. Den Arabiska våren sköljde över Mellanöstern och Nordafrika (MENA) som en tsunami, vilket återspeglades i medierna världens över. En daglig dos av ”den arabiska våren” var under 2011 givet, som med specialinslag, rapporter, nyhetsartiklar och framför allt vardagsjournalism blev en del av vår vardag.

Den Arabiska  våren var något nytt och ett välkommet inslag i den dystra rapporteringen om och kring MENA, som ingav hopp om bättre tider. Det folkliga blev åter folkligt och förändring kom på många håll i MENA – Egypten, Tunisien och Libyen för att nämna några. Det ingav hopp på flera håll i Mellanöstern, inte minst Syrien och till viss mån Iran. Och så blev det. Syrien, liksom Libyen, sköljdes över av den Arabiska våren. Emellertid återstår att se vad förändringen, som oundvikligen fått fäste i Syrien, kommer att leda till.

Men Syrien är speciell i förhållande till övriga länder som genomgått den Arabiska våren. Det har nu gått över 13 månader sedan upproren började, ännu pågår den. Landets öde är ännu oklart.

Mediebevakningen och rapporteringen om Syrien undgick få. Som läsare fick vi följa med och se hur en revolution växte fram och hur folkets beskyddare trädde fram. Över ett år senare insåg medierna någonstans att rapporteringen blev upprepande – dagliga rapporteringen om sammandrabbningar mellan Syriens Fria Armé och Assadregimens säkerhetsstyrkor och de otaliga dödsoffren. Det var inte längre nytt och intressant, dock högst aktuell och viktigt. Situationen i Syrien blev normaliserad, det rådande läget hade dragit ut på tiden så pass mycket att den nu var ”normalt” att Syrien befann sig på randen till inbördeskrig. De senaste månaderna har dock kommit att handla om FN:s uppdateringar om situationen i Syrien, den nya medievinkeln.

Dessförinnan var nyhetsrapporteringen om Syrien tätt, som vore det ett twitterflöde av uppdateringar. FN:s allt mer aktiva (om än diskutabla) roll vad gäller Syrien kom att bli huvudfokus för rapporteringen om och kring Syrien. Det var det nya och intressanta i sammanhanget. Till och från har många mer eller mindre påpekat och noterat att media ”tröttnat” på rapporteringen om Syrien, eller ”mättats” av informationen från landet. Förvisso kan man ju ytlig se att det kan ligga en viss sanning i detta. Men att det vore den enda förklaringen till att rapporteringen om Syrien avtagit är kanske inte hela bilden.

Som alla berättelser är nyhetsrapporteringen om Syrien en Story. Dock är detta en Story som ännu inte nått sitt slut. För medierna finns ingen avslutning att rapportera och knyta ihop säcken med. För som alla nyheter är även den som situationen i Syrien en berättelse med en början och händelseutveckling, men det saknas ett slut. Det drar ut på tiden och medierna har har rentav tröttnat på att fortsätta rapportera lika frekvent. Istället har FN:s mer aktiva roll gett utrymme för variation i rapporteringen, men fortfarande med inslag av händelseutvecklingen. Det ter sig vara svårt att bryta med traditionen om att varje nyhet är en berättelse med början och slut. Förmodligen ökar nyhetsrapporteringen i intensitet när slutet väl är nära. Men det är även möjligt att skönja något mer i detta sammanhang.

Det har nog undgått endast de mest marginaliserade att sociala medier varit en viktig kanal för aktivister och inte minst mediekanaler och journalister att kommunicera och sprida information och uppdateringar om Syrien och händelseutvecklingen. Ett ypperligt exempel på detta är @SyrienNyheter (Syria News Network) på Twitter, som i stort sätt varit den mest använda källan i svensk media (bortsett från egna utsända journalister). Med personlig interaktion och snabb informationsmottagning har detta Twitterkonto, och många andra för den delen, lyckats bli den källan som den allt mer aktiva mediekonsumenten sökt sig till, tack vare de sociala mediernas stora utbredning. Om vi bara tittar på det nämnda twitterkontot och dess interaktion kan vi se twittrare direkt från Syrien, som är på plats, som upplever det medierna beskriver och är subjektiva i sin informationsspridning. Är det inte möjligt att dessa nya vardagsjournalister (twittrare i detta fall) som är en del av nyheten, trängt undan medierna och att mediekonsumenter hoppat över den viktiga objektiva biten i medierapporteringen?

Detta sätt att inhämta information (bland annat nyheter om situationen i Syrien) ter sig vara mer attraktivt, att konsumenten har möjlighet att komma nära situationen (nyheten) på ett sätt som traditionella medier inte kan erbjuda? Att möjligheten till interaktion med aktörer i givna situationer markerar en förskjutning i valet av nyhetskonsumtion och kravet på nyhetsförmedling? Att sociala medier blivit en allt mer integrerad del av mediernas rapportering kanske mer än något annat vittnar om denna utvecklingen och ett nytt medielandskap.

Med utveckling kommer också nya förväntningar – vi lever i en tid då information färdas snabbare än någonsin förr och i många fall i överflödig mängd. Det har gett upphov till utveckling och nya utmaningar och förväntningar. Nyheter ska numer vara snabba, korta och samtidigt förmedla mycket och endast det viktigaste på samma gång. Kanske är det i denna kontext vi kan se mediernas mättnad och trötthet vad gäller Syrien. Lösningen har allt mer blivit att integrera det man inte kan konkurrera ut, och det verkar som att medierna gärna överlåter till vardagsjournalismen att komplettera traditionell nyhetsförmedling. Kanske har medierna endast tröttnat i förhållande till våra förväntningar och vår syn på nyhetsförmedling och informationsutbud.

Det har nu gått över ett år sedan oroligheterna och oppositionens uppvaknande i Syrien. Vilken roll har oppositionen intagit och var är landet på väg? Är en förändring fortfarande möjlig efter ett år? Kan Syrien hamna i ett läge där väpnade strider mellan makthavare och oppositionella blir vardag under en längre period? Flera inlägg om dessa frågor kommer att läggas upp, detta är del 1.

En av de främsta oppositionella aktörerna är Syriens Nationella Råd (SNC) vars roll har kritiserats på senare tid pga. dess oförmåga att kunna ena samtliga oppositionsgrupper – dvs. araber, kurder, druser, kristna, alawiter, shiiter, etc. Främst har kritiken handlat om huruvida SNC kan  inkludera och garantera de olika oppositionsgruppernas rättigheter efter (förutsatt att det blir utfallet) Assads fall. Bortsett från det faktum att SNC inte lyckats ena sunnimuslimerna har kritiken i synnerhet kommit från Kurderna. Kurdernas skepticism beror bland mycket annat på det kurderna har upplevt och utsatts för i Syrien, inte bara av regimen men även av arabnationalister. Idag saknar kurder social, ekonomiska och politiska rättigheter. För ca. ett år sedan försökte Bashar vinna kurdernas stöd genom att ge 300 000 identitetslösa kurder medborgarskap i Syrien.

För lite över en vecka sedan samlades oppositionsledare i Turkiet i ett försök att ena samtliga oppositionsgrupper, något som var allt annat än lyckat. Det finns dock de som fortfarande är optimistiska och menar att samtalen var givande. Redan inledningsvis lämnade kurderna samtalen, missnöjda och besvikna över att de inte kunde föra fram sin talan som en del av oppositionen. Det som kurderna reagerade på och som bidrog till att den kurdiska delegationen lämnade samtalen var att SNC-medlemmarna vägrade att ta med kurdernas krav om ett tillägg i SNC:s vision för en post-Assad era där kurderna ville ha med explicit att deras rättigheter garanterades som minoritet. Även resten av oppositionsgrupperna hade ända in på slutfasen av samtalen svårt att enas kring något som tillfredsställde samtliga parter. En uppgörelse nåddes i allra sista stund mellan de olika oppositionsgrupper, förutom kurderna då. Frågan är nu om en ”enad” opposition utan kurderna kan lyckas åstadkomma något och om denna enighet är stabil? Så här sade Kamal al-labwani, en av oppositionsledarna som förra månaden lämnade SNC, men som nu åter blivit en del av en så kallad enad SNC:

”I have had to make deals here today with people I am morally opposed to dealing with”

Hans uttalande efter samtalen i Turkiet vittnar om djupt rotade meningsskiljaktigheter mellan de olika oppositionsgrupperna, som logiskt nog är anledningen till att de finns olika oppositionsgrupper. Även Haitham al-Maleh, en av de mest framstående oppositionsfigurerna, lämnade samtalen samtidigt som kurderna efter att han anklagat SNC för att agera i likhet med Bathpartiet. Men en enad opposition är samtidigt vitalt för att Syrien efter Assad ska gå i rätt riktning, dvs. demokratiseras. Men att utelämna kurderna och vägra erkänna deras rättigheter som en minoritet i Syrien bådar inte gott inför en eventuell demokratisering av Syrien. Frågan blir då om det nya eventuella Syrien kommer att styras annorlunda än det sätt den styrs på idag? Risken finns att makten fördelas mellan flera makthavare och att vissa grupper, i synnerhet kurderna, inte blir en del av det nya Syrien, att deras vardag inte förändras till det bättre. Är det då värt att kämpa för något som inte garanterar dig en ljusare framtid? Tveksamt.

Är en förändring möjlig i dagsläget, efter över ett år? Allt tyder på att denna revolution kommer att kräva fler offer och längre tid. Med andra ord kommer situationen i Syrien att dra ut på tiden, kanske är ett nytt Syrien inte möjligt 2012, kanske blir det ett nytt Syrien 2012. Men oavsett så är det ovisst vad ett nytt Syrien innebär när oppositionen består mer av ledare än folket.

I helgen träffade FN:s och Arabförbundets fredssändebud, Kofi Annan Bashar al-Assad i ett försök att få ett slut på våldet i Syrien. Något som enligt Annan kommer att vara svårt, men han är ändå optimistisk. Oppositionen är däremot inte lika optimistisk som Annan.

Det finns anledning att inte vara optimistisk efter ett samtal med Bashar om situationen i Syrien. Regimen har snart i ett år ihärdigt stämplat all opposition som terrorister och marionetter i händerna på yttre krafter som vill skapa oro i landet. Redan där ifrågasätts Annans optimism. En regim som inte erkänner oppositionen kan omöjligen vara villig att samtala med densamma.

Det andra som underminerar optimismen som Kofi Annan talar om är oppositionens mål. Både den väpnade och obeväpnade oppositionen vill se ett slut på Bashars styre. Att samtala med den regim som brutalt slår ned all motstånd, vare sig det är fredligt eller väpnat, kommer inte på tal för oppositionen, i alla fall inte i dagsläget. Det vore orimligt för oppositionen att förhandla med den regim man vill ha bort, helt. Var i ligger då optimismen för en lösning mellan bägge parter?

Förvisso är det möjligt att oppositionen, eller delar av oppositionen – som ju inte är en enad front – kan tänka sig att sätta sig ned och samtala med regimen. Problemet då är att den del av oppositionen som inte kommer vara villig att samtala med regimen. Ett annat problem är rädslan för repressalier från regimens sida, efter det att oppositionen lagt ned vapnen.

Frågan är om det finns en annan lösning än att Bashar al-Assad stiger ner från makten, eller störtas?

Länkar: SVT, SVT, DN, SR, SvD

Syriens stol står tom under Arabförbundets möte i Kairo. Foto: Nasser Nasser / Scanpix

Det har nu gått 11 månader sedan revolutionen i Syrien föddes under den Arabiska vårens inledande månader. Sedan dess har tusentals människor dödats, människor har tvingats lämna sina hem och fly och världen har hittills bara talat om detta och hur förskräckligt det är. Men denna passivitet kan vara över efter att Arabförbundet under söndagen lade fram ett nytt förslag.

Efter att Arabförbundets försök att få slut på våldet genom att skicka observatörer till Syrien misslyckats lägger nu förbundet fram ett nytt förslag för att få slut på våldet i landet. Samtidigt som observatörerna dragits hem och uppdraget blåsts av försöker förbundet förmå FN att stödja ett nytt förslag. Det nya förslaget innebär att fredsbevarande styrkor skickas till Syrien för att få ett slut på de väpnade striderna mellan oppositionen och Assadregimens militära styrkor. Dock förutsätter detta att Assadregimen och oppositionen enats om vapenvila. Det kommer inte att bli lätt att övertala vare sig regimen eller oppositionen att gå med på vapenvila.

Det var under söndagens möte i Kairo som Arabförbundets medlemmar enades om att något konkret måste göras för att få slut på våldet i Syrien, vilket ledde till en ny resolution. Första steget i denna nya fredsskapande plan innebär att samtliga diplomatiska samarbeten med Assadregimen upphör. Arabförbundet kommer även att öppna upp för samtal med oppositionen – man tillade även att oppositionen skulle erhålla all form av politisk och materiell stöd och uppmanade samtliga grupper inom oppositionen att enas. Det är därför möjligt att se den nya planen i tre led – 1) att isolera Assadregimen genom att avbryta alla diplomatiska förbindelser, 2) stödja oppositionen politiskt och materiellt och 3) skicka fredsstyrkor till Syrien för att få slut på våldet. Samtidigt sade Arabförbundets generalsekreterare, Nabil Elaraby att Ryssland utrikesminister, Sergey Lavrov under lördagen skickat ett brev till honom där Lavrov uttrycker landets stöd för ett samarbete mellan FN och Arabförbundet gällande fredsbevarande styrkor till Syrien.

I realiteten innebär detta en militär intervention i Syrien, om än med syftet att få ett slut på våldet i landet. Samtidigt verkar Arabförbundet, med Qatar och Saudiarabien i spetsen, ha valt sida och vill hädanefter stödja oppositionen både politiskt och materiellt. Qatar överväger ett formellt erkännande av Syriens Nationella råd, en av flera oppositionsgrupper. Att Ryssland nu verkar ha gett sitt samtycke till att skicka fredsbevarande styrkor till Syrien innebär dock inte att landet ändrat sin inställning till situationen i Syrien. Tvärtom vill Ryssland vara närvarande vad som än sker i Syrien. Det vore dumt, utifrån Rysslands perspektiv, att inte vara en del av fredsstyrkorna – dess frånvaro skulle öka chanserna för militärt ställningstagande av fredsstyrkor till fördel för oppositionen. Dessutom vill Ryssland inget annat än att få slut på våldet i Syrien för att återställa ordningen för att Assadregimen ska kunna överleva. Frågan är om det inte kommer bli kaotiskt att koordinera FN-Arabförbundets styrkor (inklusive Rysslands) väl på plats i Syrien? Och vad menar Arabförbundet när man nu säger att man är beredda att stödja oppositionen både politiskt och materiellt? Innebär det att man nu officiellt vill förse oppositionen med vapen?

Nyheter: DN, DN, SvD, SVT, SR

Igår medverkade Syriens ambassadör i Sverige i Aktuellet (SVT). Det var lögn på lögn på lögn på lögn. Att se en representant för en grym och barbarisk regim i statlig TV, i Sverige och dra dessa lögner väckte ilska. Varför är han kvar i Sverige?

Flera länder – Frankrike, Storbritannien, Tyskland, etc. – har alla skickat hem Syriens ambassadörer i respektive land. Det är en viktig markering för att visa att Assadregimen inte kan göra som den behagar utan att det får konsekvenser. Hittills har konsekvenserna nästintill varit obefintliga, förutom fördömanden. Förvisso har hemskickandet av ambassadörer inte någon reell påverkan på Assadregimen i sig, men en viktig symbolisk handling.

Programledaren i SVT:s Aktuellt frågar Syriens ambassadör vad stridsvagnar för i bostadsområden. Så här svarade ambassadörn:

Stridsvagnarnas enda uppgift är att skydda soldaterna. De deltar inte i några militära insatser.

Förutom att han ljuger rakt ut i svensk statlig TV så stod han där och rättfärdigade militärens aktioner i landet. SVT visar honom en inspelning med reportern Samir Abu Eid som befinner sig i Syrien. Han säger alltså tvärtemot vad ambassadören säger och ambassadören insisterar på att ljuga och hävdar gång på gång att det är för hans egen säkerhet som han inte får rapportera från vissa specifika områden.

Samir skulle förmodligen tas emot med öppna armar av oppositionen – både väpnade och obeväpnade. Anledningen till att han inte får ta sig ut till vissa områden är pga. vad han kan rapportera om, vad han kommer att bevittna och vad han kan visa oss hemma i Sverige. De skulle förmodligen ta ifrån honom all material om han bevittnade något, kanske besvära honom eller helt enkelt se till att han inte kan ta sig därifrån. Han skulle riskera sitt liv – och hotet skulle inte komma från oppositionen utan regimen.

Men varför är då Syriens ambassadör kvar i Sverige? Varför har den svenska regeringen inte agerat inom rimliga ramar och skickat tillbaka ambassadören till Syrien?

Förmodligen skulle regeringen kunna hävda att man vill ha möjligheten till dialog och hålla dörrarna öppna för samtal. Men vad ska samtalen handla om? Ska Carl Bildt tillrättavisa ambassadören och skälla ut honom? Skulle det ens betyda något? Nej, det skulle faktiskt inte betyda ett skvatt. Inte så länge Assadregimen har Ryssland bakom sig. Att utvisa ambassadören skulle dock vara en markering och i slutändan skulle regimen isoleras. Dessutom, Rysslands utrikesminister var i Syrien i tisdags och mötte Assad, som lovade att få slut på våldet. Två dagar senare har ca. 200 människor dödats. Sverige har inget att sätta emot Assadregimen i sig, men att utvisa ambassadören är en viktigt markering för att visa att en sådan grym regim inte kan vara representerad i ett demokratiskt land. Sparka ut ambassadören och stå upp för det vi värnar om här i Sverige.

Eller är det kanske så att regeringen inte alls bryr sig om vad som sker utanför Sveriges gränser?

Länkar: DN

Ryssland har gång på gång slagit fast att politiska reformer bör vara medlet för en lösning på situationen i Syrien, dvs. att Assadregimen genomför reformer, demokratiska reformer. Med andra ord vill Ryssland ha kvar Assad vid makten. De klingar illa.

Det ter sig enfaldigt att Ryssland hävdar att reformer av Assadregimen skulle medföra en lösning i Syrien och få slut på dödandet och att samma regim kan demokratisera landet. För det första är det en förolämpning mot oppositionen och för det andra är det omöjligt.

Det är en förolämpning mot oppositionen just för att dess ändamål är att störta Assadregimen och få slut på diktaturen. Att oppositionen skulle ge upp detta och nöja sig med att Assad sitter kvar men att politiska reformer genomförs är inte rimligt. Bashar al-Assads pappa utförde 1982 en massaker i Hama – mellan 30 000 och 40 000 människor dödades och 15 000 återfanns aldrig. Massakern utfördes efter att sunnimuslimer sedan 1976 protesterat och rest sig mot regimen. Idag är protesten och motståndet mot regimen större i omfattning. Det vore enfaldigt att anta att Assadregimen skulle låta detta passera om oppositionens motstånd upphörde. Snarare skulle regimen massakrera de grupper som rest sig mot den.

Sedan är det omöjligt för att det är orimligt att hävda att en tyrannisk regim som den i Syrien skulle vara villig att genomföra politiska reformer för att demokratisera. Det är omöjligt i den meningen att Assadregimen skulle direkt underminera sin egen ställning genom politiska reformer i syfte att demokratisera landet. Demokrati skulle innebära frånvarande av en totalitär regim, vilket i Syriens fall skulle innebär ett slut på Assadregimen. således är det omöjligt att demokratisera Syrien så länge Bashar al-Assad sitter vid makten.

Det har sedan ett tag diskuterats huruvida situationen i Syrien är inbördeskrig eller inte.

Du har en regim som i över 40 år förtryckt sitt folk och massakrerat densamma, en regim som mötte fredliga demonstranter med brutal våld, en regim som nu möts av väpnad motstånd. Detta har delat upp landet i två övergripande delar – anti-Assad och pro-Assad som strider mot varandra. Dock är det irrelevant att etikettera situationen. Vi kan konstatera att Assadregimen nu mött väpnad motstånd. Folket har fått nog och kräver ett slut på eländet. inbördeskrig eller inte, i slutändan handlar det om att människor sätter sina liv på spel för en bättre morgondag. Det är vad som ska synas, det som ska diskuteras och aktualiseras.

Syrien har nått till en punkt då endast Assads avgång kan leda till en lösning, då en demokratiseringsprocess kan påbörjas. Så länge Assad sitter kvar är demokratin frånvarande.

Länkar: DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SVT, SR, SR

Under gårdagens FN-sammanträde diskuterades situationen i Syrien. I själva verket var det ingen diskussion eller dialog, snarare monologer för och emot en FN-resolution för att stötta Arabförbundets fredsplan som föreslagits som en lösning för situationen i Syrien. Medan samtliga länder uttryckte sin avsky och beklagade det eskalerade våldet valde Ryssland att helt gå emot strömmen (som väntat) och visade sitt stöd för Bashar al-Assad och manade till dialog, i Moskva. Förvisso är Kina och Indien på samma linje som Ryssland, om än som följare och inte initiativtagare.

Rysslands förslag om dialog skulle innebära samtal mellan Assadregimen, oppositionen i Syrien och eventuellt andra parter som medlare. Men detta är dömt att misslyckas, vilket Ryssland är väl medveten om. Förhandskravet för samtalen är att utgångspunkten inte ska vara att Assad lämnar ifrån sig makten. Hur man har tänkt att samtal i sådana fall ska vara konstruktiva är svårt att se. Förmodligen skulle Ryssland föreslå reformer i form av att ge oppositionen plats i parlamentet och eventuellt regeringsposter efter ”fria val” som Assadregimen accepterar. Med andra ord det som Assadregimen själv har hävdat att man ämnar genomföra om bara dessa ”väpnade gäng och terrorister” slutade upp med det väpnade motståndet.

Förvisso har oppositionen gjort klart att man inte kommer att delta i några samtal med Assadregimen med Ryssland som medlare, i synnerhet när utgångspunkten inte är att Assad ska lämna ifrån sig makten. För oppositionen är Assads avgång det enda acceptabla. Därför vore samtal som inte har sin utgångspunkt i att Assad avgår inte intressant för oppositionen. Dessutom ter det sig paradoxalt att Assadregimen å ena sidan kallar oppositionen (väpnade och icke-väpnade) för terrorister och sedan visar sig vara villig att sätta sig ner vid samma bord med dessa och föra samtal om en eventuell lösning på situationen i landet. För Ryssland och Assadregimen är utgångspunkten att Assad sitter kvar vid makten, sedan är de beredda att förhandla om allt annat som kan tänkas komma upp. Med andra ord är förhandskravet från Assadregimen och Rysslands sida att Assad ska sitta kvar vid makten, punkt.

I skrivande stund uppgår antalet döda till 63, en siffra som kommer att öka under resten av dagen. Imorgon börjar räkningen från noll igen och kommer snabbt att öka till tiotals döda, liksom föregående dagar, veckor och månader. FN slutade räkna antalet dödsoffer vid 5400.

Idag och följande dagar försöker västländer att övertala Ryssland att inte lägga fram sitt veto mot den FN-resolution som är tänkt att läggas fram. Det är tydligt vad Ryssland vill ändra i resolutionen för att inte förhindra att resolutionen antas, nämligen att kravet på Assafs avgång stryks. Att Ryssland har både politiska och ekonomiska intressen (Ryssland tjänar miljarder på vapenförsäljning till Syrien) som landet värnar om genom att blockera resolutionen är ingen hemlighet, det är en politisk kärlekshistoria som kostar människoliv. Något som vare sig Ryssland eller Assadregimen kommer att ta hänsyn till.

Ryssland, likt Assad, menar att FN inte ska kränka Syriens suveränitet och att situationen bör lösas internt av syrier. Hur detta ska gå till när endast vapen talar i nuläget säger Ryssland inget om. Frågan är om en lösning via dialog och politiska förhandlingar internt i Syrien är möjlig? Det ter sig tämligen omöjligt när oppositionen kräver Assads avgång och Assad i sin tur kallar oppositionen för terrorister och förkastar alla förslag om att han ska lämna ifrån sig makten.

Assadregimen kan aldrig gå vinnande ur detta, men den kommer att göra motstånd så länge den bra kan. Även om ingen i slutändan kan utropa sig som vinnare efter detta blodbad tror jag att Assadregimen kommer att falla, det är bara en tidsfråga.  Hur länge regimen består är dock en öppen fråga.

En öppen fråga är också huruvida en FN-resolution skulle främja en eventuell lösning.

Länkar: DN, SvD, SVT, SR

Under måndagen sade Rysslands utrikesminister att man förmått Assadregimen att gå med på samtal om situationen i Syrien och att landet kommer att leda samtalen i Moskva.

Ryssland har hela tiden förkastat Arabförbundets fredsplan som innebär att Assad ska lämna ifrån sig makten och att landet ska bilda en övergångsregering fram tills val hålls. Det är tydligt att Ryssland, som är ett av få länder tillsammans med Iran som fortfarande backar upp Assadregimen, inte vill se ett slut på Assads styre. Något som skulle minska Rysslands inflytande i Mellanöstern. Under de tio månader som blodbadet i Syrien har fortskridit har Ryssland bistått Assadregimen med militära resurser – dvs. vapen och ammunition samt ett nytt avancerat radarsystem för att försvara sig mot eventuella yttre interventioner.

Oppositionen i Syrien säger sig inte ha fått någon inbjudan till dessa samtal och att de ändå skulle avböja en eventuell inbjudan. Man tror sig inte kunna lita på att Ryssland som medlare skulle bidra till en lösning som oppositionen skulle acceptera. Främst handlar det om att oppositionen vill ha bort Assad från makten, något som Ryssland inte vill. ENligt Ryssland har alltså Assadregimen gått med på samtal i Moskva och man hoppas nu att även oppositionen skall vara positiva till detta initiativ. Ett av villkoren från Ryssland är att Assads avgång inte på något sätt får vara ett förhandsvillkor från någon av parterna.

Initiativet från Ryssland kommer bara någon dag efter det att Arabförbundet beslutat att kalla hem sina observatörer i Syrien då man inte längre tror sig kunna nå en lösning. Det kommer också en vecka efter det att Gulfstaterna valt att dra sig tillbaka från Arabförbundets försök att få till ett slut på våldet i Syrien och istället förmå FN att agera och påtvinga landet den fredsplan som förbundet lagt fram. Mestadels beror detta på att de blodiga striderna i landet inte upphört under den tid som förbundets observatörer varit i landet och dels beror det på att Assadregimen förkastat den fredsplan som lades fram under förra veckan, om att bashar al-Assad ska lämna ifrån sig makten.

Från Rysslands sida använder man Libyen som argument för att rättfärdiga sina veton som landet lagt i FN:s säkerhetsråd när resolutioner om Syrien framförts. Att Ryssland samtidigt säger att Assads avgång inte ska utgöra grunden för samtalen tyder alltmer på att Kremlin vill säkra Assadregimens överlevnad. Det är rimligt att påstå att Ryssland kommer att göra allt för att hålla kvar Assad vid makten, därav den syriska oppositionens misstro mot Moskva-ledda samtal om Syrien.

I nuläget råder splittring inom Arabförbundet om huruvida man ska gå vidare i arbetet med att få ett slut på våldet i Syrien. Medan Gulfstaterna förespråkar att FN bör involveras i arbetet motsätter sig andra arabländer detta, liksom Ryssland som ju hittills gjort allt för att sätta stopp för säkerhetsrådets resolutioner gällande Syrien.

Sedan Arabförbundet stoppat sitt observatörsuppdrag i Syrien har militären trappat upp offensiven mot den väpnade oppositionen. Striderna har de senaste två veckorna varit de blodigaste med tiotals döda varje dag. bara de senaste dagarna har över 80 människor dödats och fler lär det bli nu när militären intensifierat sina attacker.

Oppositionen har gett signaler på att man inte kommer att upphöra motståndet mot Assadregimen så länge Assad sitter kvar vid makten. En lösning är endast möjlig om Assad avgår, endast då kommer oppositionen börja föra samtal om en eventuell lösning. Till dess kommer striderna att fortskrida och ännu fler kommer att dö. Situationen har nått så långt att oppositionen nu inte ser någon återvändo - dels för att Assadregimen inte skulle vara nådig mot de som deltagit i motståndet mot regimen och dels för att man faktiskt vill få bort Assad från makten till varje pris, det är nu eller aldrig för oppositionen. Frågan är hur många fler som ska dö för att Bashar al-Assad ska kunna sitta kvar vid makten?

Länkar: SVT, SVT, SVT, SVT, DN, SvD, SR, DN, DN, SvD, SR, SR, SR, DN

I tisdags skrev jag ett inlägg om att Gulfstaterna dragit sig ur Arabförbundets arbete med en fredlig lösning på situationen i Syrien. Agerandet från Gulfstaterna skyltade de särintressen som finns inom Arabförbundet.

Igår kom det uppgifter om att Gulfstaterna hade beslutat att inte längre vara delaktig i Arabförbundets arbete med att få fram en lösning på situationen i Syrien. Samtidigt har samtliga gulfstater kallat hem sina observatörer från uppdrag i Syrien. Det är också dessa observatörers iakttagelser som ligger till grund för Gulfstaternas beslut, enligt de själva. Så här sade Syriens utrikesminister efter dessa uppgifter:

Det är den syriska regeringens plikt att ta till nödvändiga medel för att ta itu med de väpnade grupperna som sprider kaos.

Han tillade att även vissa arabländer nu gått med i konspirationen mot Syrien – en referens till Gulfstaternas beslut att dra sig ur och försöka involvera FN.

Gulfstaternas beslut att dra sig ur underminerar Arabförbundets roll för att nå en arabisk lösning på situationen i Syrien. Det tär samtidigt på relationerna mellan de arabiska staterna. Medan Gulfstaterna förespråkar tuffare tag mot Assadregimen och FN:s involvering vill resten av medlemsstaterna i Arabförbundet lösa konflikten utan yttre inblandning, i synnerhet inte från väst.

I söndags lade Arabförbundet fram ett förslag för att få ett slut på våldet i Syrien och hur landet kan ta sig ur den rådande situationen. Fredsförslaget innebär dels att en samlingsregering bildas inom loppet av två månader, dels att Bashar al-Assad lämnar över makten till landets vicepresident som i sin tur ska samarbeta med samlingsregeringen i syfte att möjliggöra för densamma att vara fungerande under övergångsperioden.

Detta har Assadregimen helt förkastat och menar att förslaget kränker Syriens suveränitet. Situationen kan bli värre mellan arabländerna nu när Gulfstaterna försöker förmå FN att agera och ta till alla till buds stående medel för att implementera det förslag som förbundet lade fram i söndags. Detta har retat upp både Assadregimen och medlemsstaterna i Arabförbundet. Syriens utrikesminister Walid al-Moallem sade att Syrien är allierad med mäktiga stater som Iran och Ryssland i ett försök att ge skenet av att Syrien inte berörs av Gulfstaternas agerande.

Ryssland som i höstas gav väst tydliga signaler om att man inte kommer att tolerera att de blandar sig i Syriens angelägenheter. Under tiden har man även levererat radarutrustning och vapen till Assadregimen. I dagsläget har vi Gulfstaterna som försöker få bort Assad från makten, resten av arabländerna som backar upp Assad, Ryssland som försöker hålla kvar Assad vid makten för att inte förlora en viktig allierad i Mellanöstern, Iran som likt Ryssland ser Syrien och Assadregimen som en strategisk och viktig partner i regionen och väst som vill få bort Assad men inte kan göra annat än att införa sanktioner mot Assadregimen. Turkiet som i höstas uppmanade Assad att avgå har på senare tid varit tystare.

Situationen är allt annat än enkel och det är oklart hur detta kommer att utvecklas. En sak är dock säker, relationen mellan Gulfstaterna och övriga arabländer kommer vara ansträngd efter deras agerande. Detta försvårar en lösning arabländerna emellan, för att inte säga omöjliggör en lösning.

Länkar: SR, SR, SvD, SvD, Aftonbladet, SR, DN, DN

Bara minuter efter ett inlägg om utvecklingen i relationen mellan Syrien och Arabförbundet rapporterar AP om nya uppgifter. Gulfstaterna kommer att dra tillbaka sina observatörer från uppdrag i Syrien. Initiativet togs av Gulfstaternas samarbetsråd (GCC).

Samarbetsrådet mellan Gulfstaterna består av Saudiarabien, Kuwait, Qatar, Bahrain, Oman och Förenade Arabemiraten. Samtliga länder kommer att dra sig ur Arabförbundets försök att få ett slut på blodgjutelsen i Syrien och därmed kalla hem sina observatörer från Syrien.

Gulfstaternas agerande är en reaktion på att Assadregimen förkastade den fredsplan som Arabförbundet lade fram i söndags – vilket bland annat innebar att en samlingsregering skulle bildas inom två månader och att detta följs av presidents- och parlamentsval. Dessa uppgifter är helt i linje med den splittring inom Arabförbundet som har varit möjlig att skåda gällande Syrien. Gulfstaterna, med Qatar i spetsen, har hela tiden försökt att förmå Assad att träda tillbaka från makten.

Vad det rent konkret skulle innebära för Syriens framtid är oklart. Det är möjligt att Gulfstaterna försöker involvera västländerna gällande hur man hädanefter handskas med Assadregimen. Det är ingen hemlighet att Gulfstaterna förespråkar hårdare press på Assadregimen och att man gärna ser att regimen faller. I grund handlar det dock om att Gulfstaterna gärna ser till sina egna intressen – att få bort Assadregimen, försvaga Irans ställning i regionen och i längden själva inta en ledande roll i regionen.

Uppdateras när nya uppgifter dyker upp.