Chris Brown är en dömd kvinnomisshandlare. Chris Brown är också en prisbelönt artist som nu senast vann Bästa R’nB på Grammy-galan. Detta är helt i sin ordning. Vänta, lägg ner högaffeln en sekund och låt mig förklara.
Många har uttryckt sin avsky och ilska över att Chris Brown tilläts delta och vinna ett pris på Grammy-galan. Man menar att en dömd kvinnomisshandlare inte ska få den möjligheten och äran. Jag förstår ilskan hos de som tycker så och jag delar upprördheten över vad Chris Brown gjorde mot Rihanna. Men jag tycker inte att han ska tvingas bo i en grotta eller sitta fäst vid en skampåle resten av sitt liv. Han är en dömd brottsling men han har också avtjänat sitt straff. Det innebär att han är en medborgare som alla andra nu.
Det kanske känns fel att han bara ska få leva sitt liv nu utan vidare konsekvenser. På samma sätt som det känns fel att någon kan begå våldtäkter, mord och andra grova brott, för att sedan leva ett vanligt liv efter avtjänat straff. Men det är en av de viktigaste aspekterna av vår civilisation. Chansen att få börja på nytt och bidra till ett bättre samhälle. Rehabilitering och integration tillbaks in i samhället för brottslingar minskar inte bara chansen att de begår nya brott, det innebär dessutom att vi slipper lägga massa stålar på att hålla någon inburad. Vem vet, de kanske till och med drar in några skattepengar.
Det finns de som vill hänga ut kvinnomisshandlare, våldtäktsmän och pedofiler. I Sverige företräds dessa politiskt av främst Sverigedemokraterna. Om vi bortser ifrån det faktum att många felaktigt eller på osäkra grunder hängs ut och får lida av det så återstår problemet med stigmatisering och utfrysning. Vi måste erbjuda en chans till bättring, genom att hänga ut människor och straffa dem livslångt efter avtjänat straff så fråntar vi dem den chansen. Kvar finns då bara alternativet, att stå utanför samhället, och vi vet redan vad det innebär.
Nu kanske du tänker ”Visst, nu kan du sitta där och vara rationell men vänta tills något händer dig, då kommer det låta annorlunda”. Och du har helt rätt. Ifall något hemskt hände mig själv eller någon i min närhet så skulle jag vilja se förövaren lida. Beroende på dådet så skulle jag antagligen vilja se dem dö. Då är det tur att vi har ett rättssystem som kan agera rationellt när jag inte är kapabel att göra det.
Jag har blivit utsatt för brott och jag är en av få svenskar som fått se min förövare bli dömd till döden. Jag pratar om Saddam Hussein, hans biokemiska attacker på kurderna drabbade mig och min familj personligen. När han hängdes så firade ingen av oss, trots vad han gjort mot min familj. Hans död gav oss ingenting tillbaka förutom känslan att sann rättvisa rann oss ur händerna.
Nu är just Saddam Hussein ett ganska så extremt fall att ta upp här, men jag tror att ni förstår min poäng. Människor förändras, de kan begå vidriga brott och ändå vara positiva faktorer i vårt samhälle efteråt. Ett civiliserat samhälle måste lämna utrymme för den förändringen, vi kan inte låsa in folk i rollen som kriminell resten av deras liv. Dörren in i värmen igen måste alltid stå öppen.
Läs även:
