”Därför fjärmar sig politiken allt mer från medborgarna” skrev Svend Dahl och Hanna Hallin på  DN-debatt i fredags. I dag kontrade Gustav Fridolin med flera med att säga att de minsann inte gjorde det. Eller i alla fall inte tänker göra det framöver.

Men hur är det egentligen? Fjärmar sig politiken från medborgarna bara för att medlemsantalen i de politiska partierna går ner? Och är medlemstappen över huvudtaget ett problem?

Efter att ha läst debattartikeln i fredags, samt Svend Dahls kondenserade version av sin avhandling, tänkte jag drista mig till att lämna några kommentarer. Och svara på mina ovanstående frågor.

Nej. Det behöver absolut inte vara ett problem att de politiska partiernas medlemsantal sjunker. Så länge väljarna har förtroende för det parlamentariska systemet så behöver partierna egentligen inte har fler medlemmar än de personer som företräder dem i valda församlingar.

Så länge väljarna har förtroende för systemet alltså. Något som man ändå får säga att väljarna verkar ha i Sverige. Upplever man att partierna levererar det de säger sig vilja leverera så går det alldeles utmärkt att ha ett system utan breda medlemspartier.

Denna uppfattning stärks enligt mig av slutsatsen att bilden av det breda folkrörelsepartiet egentligen inte är så mycket mer än en bild. Det är nämligen stor skillnad på passiv medlem och engagerad medlem. Den som är medlem men inte aktiv kan knappast sägas utgöra någon form av underlag till politisk utveckling inom partiet.

För att påverka internt krävs således någonting mer än bara ett medlemskap. Det krävs att man tar på sig politiska uppdrag. Att dagens partier lockar med uppdrag är därför inte särskilt konstigt. Det har de alltid gjort (min gissning är dessutom att antalet förtroendevalda har varit relativt konstant över tid, oavsett medlemstal). Det är därför inte heller konstigt att de som söker sig till partierna är intresserade av dessa uppdrag.

(Människor har till exempel länge flockats runt Socialdemokraterna, troligtvis av både ideologiska och karriärmässiga skäl. Att partiet genomgår svårigheter just nu påverkar emellertid deras dragningskraft.)

Det är dock få förunnat att få arbeta med politik på heltid. De allra flesta ”politiker” är det på sin fritid, vid sidan av ett helt vanligt jobb. De allra flesta som söker sig till politiken gör det därför med siktet inställt på ett kommunalt eller landstingskommunalt uppdrag. Den broliermentalitet som Dahl tycker sig se tror jag därför passar dåligt in på de allra flesta som *ger sig in i politiken*.

Så. Partierna behöver alltså inte – enligt mig ska tilläggas – fler medlemmar än de som innehar politiska uppdrag. Och det breda folkrörelsepartiet är kanske bara en myt. Men vad baseras myten på för något, utöver det ovan nämnda?

Dels baseras den på synen på kollektivt representantskap. Det vill säga tron att endast den som är del av ett visst kollektiv kan företräda samma kollektiv i politiska frågor (jag skrev kort om det här om dagen). Denna syn är enligt mig felaktig. Partier *måste* därför inte bestå av ett tvärsnitt av befolkningen för att kunna sägas representera alla.

Dels baseras den på den näraliggande bilden av det korporativa samhället. Dahl oroar sig för att ”välorganiserade intressen riskerar att få ett oproportionerligt stort inflytande” om partierna inte har några medlemmar. Trots det så var det precis det som välorganiserade intressen hade, även när partierna hade mångdubbelt fler medlemmar.

I det korporativa Sverige bjöd nämligen staten endast in de intressen som man ansåg passade. Därtill så brydde sig Socialdemokraterna mer om LO-förbunden, Hyresgästföreningen och ABF än om enskilda medlemmar. Bilden av breda folkrörelsepartier torde därför inte vara mycket mer än en myt och en drömbild, byggd av partierna själva för att bättra på bilden av sig själva.

Så även om Svend Dahl gör en hel del intressanta iakttagelser så tror jag personligen inte att han behöver vara så orolig inför framtiden. Inte heller tror jag att Miljöpartiet ska vända in och ut på sig själva för att söka upp människor som vill påverka deras politik.

De allra flesta är faktiskt nöjda med att inte bry sig om vad politiker och politiska partier sysslar med. Och det är bara nyttigt i mina ögon.

Precis som jag var rädd för så har Kyrkomötet i dag fattat beslut om att alla präster i Svenska Kyrkan tvingas till att ha vigselbehörighet, oavsett om de ämnar utföra vigslar eller ej. Att debatten blev lång visar dock på att frågan inte var enkel, även om röstsiffrorna visar klar majoritet för förbudslinjen.

Frågan om att frånta trossamfunden deras vigselrätt är således fortfarande högst levande.

Det verkar som att vi i Sverige drivs av en föreställning om att endast den som tillhör ett visst kollektiv kan företräda samma kollektiv i sakfrågor. Det är därför vi frågar före detta missbrukare om droger, kulturarbetare (oavsett inriktning) om kultur (oavsett inriktning) och invandrare om invandrare.

Samma inställning gör också att DN kan skriva en indignerad artikel om att ingen i regeringen bor norr om Värmdö. För att representera Norrland, det kan tydligen bara den som bor där göra.

När ska folk förstå att den här typen av kollektiviseringar motverkar sitt syfte?

All politisk propaganda säger att alla är lika och att alla är lika mycket värda. Trots det får vi inte sticka upp näsan ur det kollektiv som vi har blivit indelade i. Tänk att det ska vara så svårt att se träden för all skog.

Bloggar: Göran Pettersson.

Enligt en undersökning på portalen Familjeliv vill 53 procent av kvinnorna som läser och skriver på sidan vara hemmafruar. Undersökningen har dock fått stark kritik för att knappast utgå ifrån ett statistisk godtagbart underlag. Förståelig kritik eftersom det bara är kvinnor med intresse för Familjeliv som är tillfrågade.

Familjeliv är dock en gigantisk portal där tusentals människor bidrar och än fler läser. Familjelivet som sådant kan därför sägas vara något som intresserar människor. Vilket väl inte är så konstigt. De flesta av oss vill ju inget hellre än att bilda familj och leva familjeliv. Det är ett mål som de flesta har och som många känner saknas om de inte lyckas med.

Hur är det då med den påstådda hemmafrutrenden? Jo, den kan nog finnas där. Och har säkert gjort sedan hemmafrun var en mer naturlig del av mångas vardag sist. Det svenska skattesystemet gör det dock omöjligt för de flesta att låta en person vara hemma med barnen efter att föräldrapenningen är slut.

Sverige har i stället valt en väg där barn förväntas placeras i offentligt finansierad barnomsorg vid ca 2 års ålder. Par vars livsuppehälle baseras på två inkomster har därför sällan eller aldrig möjlighet att låta barnet/barnen vara hemma med den ena föräldern.

Trots det försöker många genom att gå ner i arbetstid och trixa och fixa med föräldrapenningen så länge som det bara går. SKL:s siffror visar nämligen att småbarnsmammor inte jobbar i större utsträckning i dag i förhållande till vad de gjorde 1980, trots att antalet barn i förskolan ökat kraftigt.

Utbyggd barnomsorg verkar således inte öka arbetskraftsutbudet på marknaden. Något som förespråkarna ofta brukar hävda. Argumenten mot till exempel frivillig sambeskattning av gifta par med barn brukar dessutom handla om att den ena föräldern då inte jobbar och därmed inte bidrar till skattesystemet.

Men om sambandet mellan offentlig barnomsorg och arbetskraftsutbud inte är så tydlig, och det uppenbarligen finns ett sug hos föräldrar att vara hemma längre med sina barn, varför försöker man då inte skapa ett system med en större ekonomisk likvärdighet mellan olika barnomsorgsalternativ?

Jag har tidigare skrivit om att det borde finnas alternativ till den offentliga barnomsorgen. Ett alternativ skulle kunna vara en barnomsorgspeng som följer med barnet, oavsett omsorgsform. Det skulle göra alternativen till förskola mer ekonomisk jämförbara.

Det allra bästa vore dock att skatterna är så låga och att människor tjänar så pass mycket att de själva känner att de kan bestämma hur de vill lägga upp sin tid. Till dess skulle barnomsorgspeng, alternativt frivillig sambeskattning för par med barn, kunna vara ett steg på vägen.

SVT, B, SVT Debatt, SVT Debatt.

Även om ett partis förehavanden för ett sekel sedan kan förefalla ointressanta i dag 2011 så känns det ändå som att de senaste dagarnas diskussioner om Moderaternas historia återigen aktualiserar den sammanställning av svar på Ung Vänsters beskyllningar som Johan Westrin hjälpte mig att ta fram för 2-3 år sedan. Beskyllningar som återigen florerar på nätet.

Håll till godo!

Ung Vänsters beskyllning ”Moderaterna var:”

1916 Mot allmän olycksfallsförsäkring
Fel. Alla partier var eniga om att det behövdes en olycks¬fallsförsäkring i arbetet, men man var oeniga om utformningen. Slutresultatet blev en kompromiss.

1918 Mot allmän och lika rösträtt för män
Fel. Högern genomförde den allmänna rösträtten för män till riksdagens andra kammare 1907.
När den liberal-socialdemokratiska regeringen Edén lade sin proposition om avskaffandet av den 40-gradiga röstskalan till kommuner och landsting (som i sin tur valde riksdagens första kammare) på hösten 1918, var högern allt annat än entusiastisk, men man accepterade förändringen. När beslutet togs i riksdagen den 17 december 1918, var det utan votering i första kammaren och med ett ändringsförslag från högern (som röstades ned) i andra kammaren. Men högern gick inte emot propositionen.

1919 Mot kvinnlig rösträtt
Fel. Beslutet om den kvinnliga rösträtten fattades (av konstitutionella skäl) först på våren 1919, men det var en del i samma ”paket” som den lika rösträtten till kommuner och landsting för män. Högern röstade inte mot den kvinnliga rösträtten. Beslutet togs utan votering den 24 maj 1919.

1919 Mot 8-timmars arbetsdag
Rätt. Högern motsatte sig åttatimmarsdagen, som man menade skulle leda till dyrare produktion och därmed ökad arbetslöshet. Det blev också en dramatiskt ökad arbetslöshet de följande åren, även om den krisen blev relativt kortvarig. (1923 var arbetslösheten nere på den tidigare nivån igen.)

1921 Mot dödsstraffets avskaffande
Högern var splittrad i frågan. I andra kammaren bifölls propositionen utan votering. I första kammaren gick högern emot förslaget med hänvisning till samhällets nödvärns- och vedergällningsrätt.

1927 Mot folkskolereformerna
Rätt. Men ändå ger påståendet en felaktig uppfattning, eftersom det får det att verka som att högern skulle ha motsatt sig att alla skulle få gå i skolan. (Den allmänna folkskolan hade genomförts redan 1842.) I själva verket var det vissa föreslagna förändringar i folkskolan som man gick emot. Högern hade en lång reservation i utskottet (huvudsakligen författad av Claes Lindskog), där man framförde sitt eget förslag till reformer i skolan. Det förslaget röstade man för också i kamrarna (vilket alltså innebar att man röstade emot regeringens proposition).

1931 Mot statliga bidrag till sjukkassorna
Fel. Högern motsatte sig inte fortsatt statligt stöd till de frivilliga försäkringskassorna, men motsatte sig den omorganisation av verksamheten som föreslogs i propositionen.

1934 Mot statliga bidrag till A-kassorna
Rätt. Högern ville inte medverka till en bidragskonstruktion, som kunde leda till okontrollerbara statliga utgifter. Arbetslöshetskassorna bygger på den s.k. Gent-modellen, som innebär att det är staten som står för huvuddelen av pengarna, men det är facket som har makten över A-kassan.

1935 Mot folkpensioner
Fel. Folkpensionerna infördes 1913 av en liberal regering. (Det var högerregeringen, med Arvid Lindman som statsminister, som 1907 som tillsatte utredningen som konstruerade förslaget.) Beslutet 1935 om införande av ett särskilt dyrortstillägg (d.v.s. att de som bodde i städerna skulle få högre folkpension än de som bodde på landsbygden) stödde även högern. Däremot motsatte den sig när regeringen året efter ville göra justeringar som ännu mer gynnade dem som bodde i städerna.

1938 Mot 2-veckors semester
Högern motsatte sig inte införande av 2-veckors semester, men ville genomföra reformen i en långsammare takt än regeringen hade föreslagit och var också oenig om hur den skulle finansieras.

1941 Mot sänkt rösträttsålder
Någon sänkning av rösträttsåldern skedde inte 1941. (Rösträttsåldern till riksdagens andra kammare var 1909: 24 år, 1921: 23 år, 1945: 21 år och 1965: 20 år. Till enkammariksdagen: 1971: 19 år och 1974: 18 år.)

1946 Mot fria skolmåltider
Partiet var splittrat i frågan. Majoriteten inom partiet ville att skolmåltider endast skulle ordnas för barn med särskilda behov.

1946 Mot allmän sjukförsäkring
Fel. Högern ville att staten skulle stå för 61 % av kostnaden i stället för regeringens förslag på 72 %. Men man motsatte sig inte reformen som sådan.

1947 Mot allmänna barnbidrag
Fel. Högern hade en hel del ändringsförslag (i förhållande till regeringens proposition) i sin partimotion i riksdagen, men motsatte sig inte införande av barnbidrag som sådant. Propositionen om införande av bidrag till barn under 16 år bifölls till slut enhälligt av riksdagen. Däremot förslog Högerpartiet 1960 avskaffande av första barnbidraget (som skulle kompenseras genom sänkt skatt).

1951, 1963 Mot 3- respektive 4- veckors semester
Fel. Högern hade ändringsförslag gällande ikraftträdandet, men motsatte sig inte reformerna som sådana.

1953 Mot fri sjukvård
1953 års beslut innebar ingen helt fri sjukvård, men en utbyggnad av sjukförsäkringen som bl.a. innebar lägre patientavgifter. Högerpartiet motsatte sig inte reformen, men ansåg att beslutsunderlaget var för dåligt och ville få frågan bättre utredd, varför man yrkade på uppskov. I propositionen fanns t.ex. inte angivet hur reformen skulle finansieras.

1959 Mot ATP
Ja. Högerpartiet var mot ATP-förslaget. Men man hade i stället ett eget förslag till tjänstepension enligt premiereservmodellen. Om det förslaget hade genomförts, hade vi idag haft ett mycket pålitligare och gedignare pensionssystem.

1970 Mot möjlighet till förtidspensionering vid 63 år
Fel. Förtidspension får man p.g.a. sjukdom, handikapp eller liknande. Vad Moderaterna motsatte sig var att man kunde ta ut pension tidigare utan sådan orsak.

1973 Mot lagen om anställningsskydd
Fel. Moderaterna var kritiska till delar av förslaget, bl.a. ville man ge möjlighet till provanställning (i motsats till propositionen) och ansåg att också duglighet och lämplighet – inte bara anställningstid, borde beaktas vid uppsägningar. Men man röstade inte emot förslaget i sin helhet.

1981 beslutade riksdagen om provanställningar i enlighet med Moderaternas reservation 1973.

1976 Mot 5- veckors semester
Fel. Propositionen (1976/77:90) lades av en borgerlig trepartiregering som Moderaterna ingick i.

1983 Mot löntagarfonder
Rätt! Moderaterna var hela tiden emot de s.k. löntagarfonderna, som innebar att näringslivet via särskilda skatter skulle finansiera sin egen socialisering. Beslutet genomdrevs av socialdemokraterna, med stöd av kommunisterna, trots stort folkligt motstånd. Löntagarfonderna avskaffades av den borgerliga 4 partiregeringen 1992.

1994 Nej till partnerskapslag för homosexuella
Rätt. Majoriteten av moderata riksdagsgruppen röstade emot, men några (bl.a. MUF:arna Fredrik Reinfeldt, Henrik Landerholm och Ulf Kristersson) röstade för.

Därtill brukar politiska meningsmotståndare anklaga Moderaterna för att ha varit för apartheid. Det har sin grund i att Högerpartiet på 1960-talet hade linjen att om Sverige skulle delta i internationella bojkotter skulle de vara beslutade av FN. Bojkotten mot Sydafrika var inte sanktionerad av FN och därför var Högerpartiets linje att Sverige inte skulle delta i den.

Nyheter: AB, AB, FB, Exp, DN.

Bloggar: Böhlmark, Böhlmark, Olsson, Andersson, AB, Munkhammar.

När jag läser Marika Åsbrinks ett år gamla blogginlägg (som hon lagt upp på Twitter igen) påminns jag återigen om vänsterns, medvetna eller omedvetna, tro att det bara är deras egna politiska strävanden som drivs av omsorg och välvilja.

Högerns politiska agenda anses (av vänstern) i bästa fall vara driven av ett intresse att endast gynna höginkomsttagare, och i värsta fall av ett intresse att medvetet och aktivt missgynna andra grupper.

Jag drar mig till minnes en tv-debatt mellan Gunnar Hökmark och Marita Ulvskog, troligtvis från EP-valet 2009. Efter en stunds debatterande känner sig Gunnar tvingad att poängtera att den stora skillnaden dem emellan inte är politik utan att Marita tror att Gunnar vill ont medan Gunnar utgår ifrån att de båda vill gott men att de har olika syn på hur det ska gå till.

När blev vänstern så pass självgod att alla andras politiska bevekelsegrunder kunde börja avföras som egoistiska, alternativt medvetet illvilliga? Jag tycker allt som oftast att vänstern är fel ute men det beror på att jag anser att de gör felaktiga politiska tolkningar (samt har felaktiga politiska mål), inte på att de av ren och skär ondska vill människor illa.

Frågan är om det går att övertyga vänsterdebattörer om att alla politiskt engagerade i allt väsentligt delar samma önskan och vilja om ett bättre liv för alla men att målen och vägen ser annorlunda ut? Eller ska man helt enkelt lära sig att leva med påhopp och antydningar?

Det sistnämnda vore tråkigt eftersom debattklimatet sällan gynnas av att den ena parten misstror den andres intentioner. Men men. Den med bäst argument vinner förhoppningsvis.

AB.

En ny liberal tankesmedja har sett dagens ljus. Eller en ” Do tank” som de själva föredrar att kalla det. Liberal celldelning verkar delvis lika bakom men det känns som att det kan finnas anledning att hålla koll på vad de åstadkommer framöver. Jag brukar till exempel gilla mycket av det som Nima Sanandaji skriver.

En fråga som uppstår är dock hur tankesmedjan Liberalerna ska finansieras och om någon eller några av de inblandade kommer vara anställda? Svaret säger nämligen en del om vad man kan förvänta sig av det kommande materialet. Sagda Nima är ju till exempel VD för tankesmedjan Captus. En verksamhet som åtminstone tidigare fört en ganska tynande tillvaro. Troligtvis eftersom man inte kan göra hur mycket som helst på sin fritid.

Det stora frågan är emellertid när någon ska slänga lite pengar efter mig för att starta en konservativ tankesmedja.

Nyheter: SvD.

I går på Moderaternas partistämma röstades partistyrelsen förslag om statligt reglerad kvotering till bolagstyrelser ner. Ett stort tack till alla som debatterade frågan, och kanske främst till Jessica Rosencrantz som varit tydlig och ihärdig i frågan från början till slut.

Nyheter: R&D, DI, SvD, SR.

Bloggar: Engnell.

Jag läser i tidningen Dagen att ansvarigt utskott inför Kyrkomötet i nästa vecka tänker föreslå att präster som inte vill tvingas till att viga samkönade par inte längre ska få vara präster.

Nu är det inte ens frågan om samvetsfrihet likt efter beslutet om att införa kvinnliga präster 1958. Nu är det rätt ut bara. Håller du dig inte i mittfåran så är din karriär över.

[Uppdatering 21/10 kl. 13.30]: Jag är inte sämre än att jag kan ändra mig vid behov och som tur är så verkar det som att jag missförstått förslaget från Kyrkomötets utskott. Frågan handlar om att präster som avsäger sig vigselrätten inte längre ska få vara präster. Inte som jag skrev ovan. Vissa vill helt enkelt att det ska vara ett krav att alla präster har vigselrätt även om de i vissa enskilda fall faktiskt har rätt att vägra använda sig av den.

Jag kan dock inte komma ifrån tanken att det är vissa prästers beslut att inte viga homosexuella som ligger till grund för utskottets ställningstagande. Jag hoppas därför att Moderaternas skrivning i utskottet (nedan) kommer tas i beaktande under kyrkomötet.

”Trots kyrkomötets uttryckliga försäkran att, i likhet med vad som hittills gällt, ingen präst ska tvingas förrätta en viss vigsel har alltså några präster tagit det drastiska beslutet att helt avsäga sig vigselbehörigheten. Berörda domkapitel, Överklagandenämnden och Läronämnden har kritiserat prästerna för brott mot vigningslöftet att följa Svenska kyrkans ordning. Men det är fel väg att gå att med maktmedel tvinga de aktuella prästerna motta vigselbehörighet, vilket ju är innebörden av motionen. Svenska kyrkan borde kunna hantera en situation där en liten grupp präster fungerar i alla andra uppgifter i kyrkans verksamhet.”

Resten av inlägget gäller dock:

Det är inte utan att man blir lite tacksam över att Moderaterna (beslut ska fattas i helgen) nu lämnar detta politiserade och sjunkande skepp.

Nu reserverade sig visserligen 6 av 15 ledamöter i utskottet så diskussionerna kommer troligtvis bli intensiva. Men ändå. Så här går det när politiker försöker styra ett trossamfund.

Det ända rätta torde vara att frånta alla trossamfund vigselrätten samt införa en civilrättslig giftemålslagstiftning. På så sätt blir det enklare för präster (och pastorer i andra samfund) att själva välja hur de vill göra.