”Har du vad som krävs?” var och är en ständigt återkommande fråga på reklamaffischerna som Försvarsmakten klistrat upp över landet. När myndigheten nu avser bredda rekryteringsbasen så gör man det enkelt för sig, man sänker ribban för vad man skall ha med sig i bagaget – för vad som krävs av skolbakgrund. Det är inte längre tal om godkända betyg från gymnasiet, det räcker med grundskola…
Jag minns en språkresa till England och hamnstaden Felixstowe 1982. Värdfamiljens pappa Paul jobbade i hamnen som förman. Paul var labour in i ryggmärgen, han hatade Thatcher lika mycket som jag kom att älska tanten. Paul var en underbar människa som med glimten i ögat lärde mig massa roliga fula ord på engelska när han skulle beskriva den ideologi som jag precis hade börjat bli nyfiken på. Opposites attract, typ.
Paul var också före detta soldat i den brittiska armén. När han hade blivit korpral efter åtta års tjänstgöring var han nöjd, han hade blivit befodrad och nått ett livsmål. Han var stolt över sin bedrift, och kunde med gott samvete lämna branschen för att bli civilist – och som korpral kunde han bli förman i hamnen, få bättre lön och glömma bort Nordirland för tid och evighet. Vi höll kontakten, Paul, hans familj och jag – och när jag 1987 besökte familjen igen hade jag tagit mina första trevande steg för att ta mig in i samma bransch som Paul hade tillbringat åtta år av sitt liv i.
Jag glömmer aldrig blicken jag fick när vi satt på en pub i Felixstowes utkanter. Jag var lite på pickalurven och hånade Paul för att jag minsann hade blivit korpral på 8 månader medan han hade tagit 8 år på sig. Det brann i blicken, och inte blev det bättre när jag fyllde på med att det bara tog två månader till innan jag var ”sergeant” – som furir kallas på andra sidan Nordsjön. Det såg ut som om Paul ville sänka mig med ölsejdeln han hade i näven, den där dryga snorhyveln som satt på andra sidan bordet och tryckte på exakt rätt knappar för att reta upp den gamla yrkessoldaten.
Jag förklarade snabbt skillnaderna för Paul. Det svenska värnpliktsförsvaret utbildade sina korpraler och furirer till något annat än de brittiska motsvarigheterna. Där Paul efter sina åtta år i drottningens och imperiets tjänst hade jobbat sig till sin befodran hade jag fått den per automatik efter de där dagarna som krävdes för att hämta ut några nya kragspeglar och några guldpinnar till permis-uniformen och till den där ylletröjan av engelskt snitt som blev populär under min värnpliktstid…
Paul hade bara den engelska motsvarigheten till grundskolan med sig i bagaget när han tog värvning som 17-åring. Han var när han slutade en mycket bättre soldat än jag någonsin kunde drömma om att bli trots att jag var mer påläst och hade en grad som skulle fått honom att stå i stram givakt. Jag slutade ju som löjtnant där Paul slutade som korpral. Paul pysslade med infanterism, jag var kustartillerist med stridsledning- och sambandstjänst som huvudtjänst. Paul var klockren som skyttesoldat, som de där som utan att tveka skulle kasta sig över ryssar, östtyskar, polacker eller argentinare. Jag var klockren i ett bergrum med dämpad belysning, där analytisk förmåga och eftertanke värderades högre.
Vad vill jag då säga med alla dessa ord om tider som flytt? Jo, att det mycket väl kan finnas positioner i det nya insatsförsvaret som kan fyllas av folk som trots att de bara har grundskolan med sig – men att det finns andra tjänster som kräver lite mer. Under mönstringen till det gamla värnpliktsförsvaret hade mönstringsförrättarna att placera rätt person på rätt plats – och oftast lyckades de bra. På samma sätt måste det nya försvaret ta hand om de som vill jobba med att försvara Sverige, Mazar-e-Sharif eller vattnen utanför Somalia. Rätt person på rätt plats oavsett utbildningsnivå…
Lite nostalgisk blir jag iallafall när jag tänker tillbaka till värnpliktstiden när den engelska marinchefen besökte oss på batteri Asunden utanför Slite. Amiralen gick omkring och var så imponerad över vårt 12/70-batteri, the First Sea Lord imponerades av soldater, som var duktiga på engelska, som alla hade en annan utbildning med sig bredvid den militära de nu fick i Fårösund.
Vi hade beväringar med andra kompetenser som även det militära kunde dra nytta av. Det kommer det nya insatsförsvaret att sakna, när skoltrötta killar och tjejer söker sig till en militär för att lära sig det yrket och bara det. De kan säkert bli fantastiska soldater men inte med med den bredd som ett modernt försvar skulle behöva…
