Stefan Löfven har varit partiordförande i dryga två veckor, men knappast märkts av. Löfven har varit frånvarande från media under fjorton dagar, och känslan jag fick igår kväll bakom TV-rutan och Agenda var att den här tiden var att operera in Tommy Waidelich stämband i Löfvens kropp. ”Det får vi återkomma till…” var ett Waidelichskt mantra, och så lät Löfven också på sin trygga norrländska.
Men Stefan Löfven är trygghet, balanserad och förtroendeingivande där stämbandens tidigare ägare var motsatsen. När Stefan Löfven sitter framför Mats Knutsson och för sjuttonde gången säger ”Det får vi återkomma till när Leif har tänkt klart” så anar jag att det finns en ambition som är högre än de högre ambitionerna under föregångarens era. Stefan Löfven vill se lösningar där föregångaren mer var intresserad av att sprida floskler omkring sig, och trots att Löfven saknar politisk erfarenhet i finrummen och en riksdagsplats så känns han mer trovärdig och en farligare motståndare än Juholt. Men jag är inte rädd, än. Jag ser bara fram emot att oppositionens största parti äntligen kan börja fungera igen…
United Minds slänger dagen till ära och i spåren av Löfvens val till partiordförande fram nya siffror som inte förvånar. Löfven är ett flöte där Juholt var ett sänke. Sossarna bryter trenden och ökar för första gången sedan Juholt hade sin smekmånad och Vänsterpartiet fortsätter lyfta med Sjöstedt. Oppositionen tar in på regeringen – och det är som det skall vara när nya partiledare tillträder.
Det för mig in på Centerpartiet som med sin hyfsat nya partiledare Annie Lööf tydligen dippar till nivåer som inte skulle räcka till för att rädda henne och de andra centerpartisterna kvar i Riksdagen. Det räcker inte med att alltid och överallt stå framför kamerorna och framstå som överpräktigt påläst med ett kroniskt fånflin på läpparna för att lyfta sitt parti – det krävs lite djävlar anamma och ett positionerande i regeringsarbetet som tilltalar väljarna. Politik handlar om känslar och om visioner, och vem kan idag klassa Centerpartiet – eller något annat Alliansparti – som visionära eller känslosamma?
Jag vet inte om den tiden kommer när Maud Olofsson sitter hos Skavlan och berättar att hon är precis lika skadeglad som Mona Sahlin och konstatera att ”Trodde dom att det bara var att byta en person så skulle allt lösa sig?” men helt osannolikt är det väl inte? För det är bilden jag ser, tyvärr. Centerpartiets kris var inte Maud Olofsson, inte person versus person – även om jag trodde att Annie Lööf skulle kunna frälsa sitt parti och vända en nedåtgående trend. Det gjorde hon, en kort period och en kvinna jag tyckte var spännande känns nu bara ospännande.
Juholt tog ner sitt parti på bottennivåer ingen trodde var möjligt, Maud Olofsson ledde sitt parti bakåt men inte till ruinens brant. Där Löfven har allt att vinna har Lööf allt att förlora om inte Centern snabbt hittar svaret på frågan alla partier ställer sig ”Hur skall vi få folk att tycka att vi är bäst?” Jag har inget svar på hur Centern skall lyckas, ifallet sossarna räckte det med att byta ut en person som talade innan han tänkte mot en som tänkte i två veckor innan han pratade om att ”Det får vi återkomma till…”
Länkar: SvD, SvD, DN, DN, AB, AB,
Bloggar: Westerholm, Västros,
