Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!
96
reaktioner idag

Fridolin inledde på bästa sätt – men tappade lyssnarna efter en kvart

Totte Löfström analyserar Miljöpartiets Gustav Fridolins tal: "En av de bästa talarna vi har i svensk politik, men han har fortfarande en lång väg att gå innan han når sin fulla potential".

Totte Löfström

Almedalsveckans hittills störstapublik samlades ikväll runt scenen redan en halvtimme innan GustavFridolin började tala, och allt fler anslöt när Navid Modiri fickagera publikuppvärmare. Kanske var det en symbol för attAlmedalsveckan nu kommit igång på riktigt - att alla som ska kommahit nu har kommit - eller kanske handlar det helt enkelt om attMiljöpartiet är ett parti på frammarsch: ett av få partier somjust nu får fler medlemmar och lockar ännu fler väljare.

När Fridolin väl äntrade scenentydde det mesta på att det var det senare som dragit åhörarna.Publiken hade nära till applåder och skratt, och man kan utantvekan säga att det här var den mest taggade publiken hittills.

Inledningsvis var jag imponerad.Fridolin talade både mer fritt och mer engagerande än jag någonsinsett honom tala. Det jag tidigare har omnämt som något av ettObama-komplex hade han växt ifrån och de överdrivnaformuleringarna hade istället bantats ner till mer jordnära sådanasom att "Jag ser att ryktet om festivalsommarens död äruppbarligen mycket överdriven" - en gliring till att Almedalenegentligen bara är som en musikfestival för politiker.

Han kändes glad, Gustav Fridolin.Det var som att han hittat sin egen talarstil och förstått att hanväxt ifrån bilden av hur en talare ska vara, och istället skapatsitt eget sätt. Detta märktes inte minst på att han på ett mycketärligt, personligt och trovärdigt sätt refererade till TV-serienThe Big Bang Theory, där han drog parallellen att Alliansen är somkaraktärerna i serien: de snöar in sig på logiska resonemang menglömmer att lyssna till sina hjärtan. Dispositionen han hade valtatt använda sig av var även den lite lekfull och skämtsam: attutgå ifrån olika seminarier han tycker att publiken bör besöka,och sedan tala om ämnena de tog upp, är inte det klassiska sättetatt bygga Almedalstal på, men det fungerande förvånansvärt bra.

Men kanske blev det lite väl mycketvisioner och prat om värderingar. För efter talets första kvartkunde jag inte låta bli att titta på klockan och undra hur längehan egentligen skulle prata. Den mer personliga framtoningen och demer ideologiska infallsvinklarna började kännas en aning långdragnaFridolin tenderade till att falla tillbaka in i den talarroll vi setthonom i tidigare.

Och kanske var det det som gjordeatt även publiken tycktes tappa suget efter ett tag. Publiken somfrån början varit mer positivt inställda än en gruppfnitterberusade bröllopsgäster lyckades inte riktigt hänga med isamma tempo som Gustav Fridolin. De missade när de skulle applådera,de applåderade på fel ställen och vid ett tillfälle fick Fridolintill och med påminna om att Alliansförslaget han pratade om intevar något att applådera åt.

Gustav Fridolin inledde med atthålla Almedalsveckans bästa tal, men lyckades inte riktigtupprätthålla storheten hela vägen. Den disposion med rubriker frånAlmedalsseminariet, som från början kändes smart och intressant,blev ganska långrandig och tråkig efter den femte punkten, ochbristen på sakpolitik gjorde att man lätt svävade iväg itankarna. När han dessutom avslutade hela talet med att högläsa enalldeles för lång dikt dödade han till slut allt engagemang, ochde avslutande applåderna kändes mer trötta då, än när taletbörjade.

Fridolin är utan tvekan en av debästa talarna vi har i svensk politik, men han har fortfarande enlång väg att gå innan han når den potential jag misstänker atthan besitter, och just ikväll nådde han inte riktigt hela vägen.  

Mer:

Tveksamt om SD har någon trovärdighet i jämställdhetsfrågor