Månad: juni 2018

Alexandra Nilsson

Malin Wollin skriver en krönika till Kissie och kallar att få barn för helveteshål

Juni 14, 2018, 14:32   201 Kommentarer

Barn. Ska man ha några eller?

I min favoritblogg, Bloggbevakning, läser jag om Kissie och hennes barntankar. Hon befinner sig på Rhodos med sin pojkvän och de verkar ha det himla trevligt.

När jag var lika gammal som Kissie hade jag redan två barn, men fem år tidigare reste även jag till en grekisk ö och var nykär i min kille. Så jag är inte dum, jag förstår myset. Du frågar ”varför skulle jag vilja byta bort det här livet?”

För att du vill bli mamma. Och om tjugo år, när barnet har lämnat dig, så kan du resa charter, utan förhinder och utan Bamseklubb.
[…] Risken är stor att du aldrig känner att du duger. Jag vet inte ens om den här texten duger. Men jag har varit i branschen så länge att jag inte ens reflekterar över det. Jag är ändå bara rädd att det ska hända mina barn något. Att killarna ska bli tonåringar och klättra upp på strömförande tåg. Att min bebis ska fastna mellan trappstegen i trappan och behöva sågas loss. Att min dotter inte trivs när hon börjar gymnasiet i höst.

Jag kan inte vara rädd för att förlora jobbet, Kissie. Och det är väldigt skönt.

Det var hit jag hoppades att texten skulle hinna fram innan den tar slut. Att du kanske tror att du har problem, men vänta bara tills du får barn. Herregud så många problem!

Och vet du vad som är så bra med det? Att du fullständigt glömmer bort vad du oroade dig för innan barnet kom. Det är magiskt.//Malin Wollin

Härom dagen skrev jag ett inlägg om hur Kissie skrivit om hur hon inte vill byta sitt liv mot ett liv med barn och nu har Malin Wollin skrivit en krönika om det i Aftonbladet. Det är mycket skrivande om skrivande just nu…
Texten här ovan är ett utdrag ur hennes krönika som ni hittar i sin helhet HÄR och jag undrar lite vad ni anser om det hon skriver.
Själv vill jag ju inte ha biologiska barn så jag tänker att min åsikt inte är så jäkla givande i den här diskussionen.

Ni som har barn som ni längtade efter, eller ni som inte har barn men som längtar – känner ni igen er i det Malin skriver?
Eller kan man omöjligt veta det förrän man sitter där med en liten krabat som bara är ditt ansvar? (Eller ja, ditt och/eller din partner om du valt att ha en sådan)

Monas Universum

Det Monas Universum glömde nämna i sitt inlägg…

Juni 14, 2018, 12:32   274 Kommentarer

Har för övrigt ett banklån på 347.232 kr. That’s it. Hoppsan, nu blev det lite för mycket privat där tror jag visst men alltid stör det någon.

Jag är inte felfri på något sätt, tvärtom, men jag håller mig alltid inom lagen, jag har aldrig lurat någon, jag har aldrig gjort något brottsligt i hela mitt liv, jag har aldrig medvetet gjort en annan människa illa och skulle jag såra någon så är jag den första att be om ursäkt.//Monas Universum

Mona måste ha begravt halva Stockholm i den offerkofta hon svept in sig i för att skriva detta inlägg.
Det finns säkerligen en 50, 60 olika infallsvinklar att kommentera det på men jag har valt ut ett par stycken för att inte tråka ut er helt.
Och som en pytteliten brasklapp – hade inte Mona skrivit det här inlägget fullt av offerkoftsinlindade lögner så hade jag i min tur aldrig skrivit det här inlägget.

  • Mona menar på att hon minsann enbart har ett banklån på 347.232 kr och that’s it. Det stämmer säkert eftersom det 100%-iga ägandet av huset i Bromma bollats fram och tillbaka mellan henne och hennes man Jimmy och nu när de var tvungna att sälja det så var det han som stod som ägare på det med alla dess skulder.
    Det som följer här är offentlig information från Lantmäteriet där man ser hur detta gått till och också hur de använt huset som säkerhet vid olika lån hela 11 ggr – så kallade ”inteckningar”.

  • Anledningen till att Mona inte har mer än detta lån på 347.232 kr är alltså för att hennes man fått ta hela smällen. 
    Samma sak gäller lånet till Victoria som jag tar upp här. Även där är det Monas man som står som ansvarig. Om ni vill veta mer om det så kan ni läsa HÄR!
  • Privat kanske inte Mona själv har mer lån än det hon anger men hur står det då till med deras gemensamma företag?
    Motomaji Group AB är hennes och makens gemensamma företag med Arkhyttan Hemslöjdsprodukter AB som moderbolag och på vilka de båda sitter i styrelsen.
    Dessa företag har tagit flera olika lån på sidan Toborrow, där företag kan låna pengar av privatpersoner och Motomaji Group AB har lån på nära 1.5 miljoner kronor HÄR och HÄR. Monas blogg och dess läsare används för att inge förtroende och garanti för återbetalning, och Mona själv står som ägare/VD.
    (Jag har ställt frågan till sidan om det är så att lånet ligger kvar så länge det inte är betalat i sin helhet och även vad som innefattar borgen vid dessa två lån men har inte fått svar än.)

  • Mona gör följande påstående i sin blogg:
    Jag har aldrig lurat någon, jag har aldrig gjort något brottsligt i hela mitt liv, jag har aldrig medvetet gjort en annan människa illa.
    Utan att bli långrandig så finns det bevis HÄR på att Mona hotat att spotta på vittnet Johanna från Plain Vanilla, något som är att kategoriseras som övergrepp i rättssak medelst otillbörlig påverkan av vittne. Det är inte bara olagligt utan sannerligen att medvetet göra en annan människa illa.
    Jag har även sett andra sms från Mona i en helt annan situation där hon uppmanar mottagaren att begå bedrägeri för att tillskansa sig ekonomiska fördelar.
  • Ja, Mona har kanske klarat sig undan en massa lån genom att hennes man Jimmy ensam stått på dem men vad är strategin för det?
    Ska han gå i personlig konkurs för att rädda sin fru som samtidigt sitter och avsäger sig allt ansvar på sin blogg och bara är ett oskyldigt offer?
    Om prio inte var att – så fort huset var sålt –  betala av Monas enda lån som hon hela tiden hänvisar till på sin blogg – ni vet, den där på 347.232 kr så kan man ju fråga sig om det ens blev några pengar över till dem efter att banken fått sitt.
    Varför skulle man annars INTE betala av sina lån?
    Så såldes huset för att det blivit för stort för dem som Mona hävdar eller kanske av någon annan anledning som låter mindre bra för henne?
    (Ja, Mona.. Jag vet varför ni var tvungna att sälja ert hus och vad som blev kvar i pengar till er men du kan väl berätta det själv så slipper jag göra det sen för att slå hål på ytterligare en lögn?)

Om man ägnar 7893 miljoner ord om sin snällhet och TROTS det avslutar med att outa en specifikt elak människa som varit dum enligt henne – borde man inte då vara en smula mer restriktiv med sin självutnämnda snällhet?
Låta den komma med en yttepytteliten reservation?

Hanna Friberg

Det primära användningsområdet för ett paraply

Juni 14, 2018, 09:00   116 Kommentarer

Paraplyet köpte jag i ett litet turiststånd… Tycker det var så himla fint. Kommer garanterat ha med det på en liten picknick jag tänkte ha med några av tjejerna nästa vecka. Så mysigt att ha med sig i parken liksom för att kyla bubblet typ.//Hannalicius

Givetvis är paraplyet det självklara ”go to-verktyget” när det kommer till Champagnekylning, men är du inte lika kittad som Hannalicious så finns det andra knep att tillgå, med risk då att du kommer framstå som lite av en anti-influencer. En vanlis liksom…

I brist på Venedigska paraplyer – look no further!

Hugo Rosas

Att rangordna kärlek

Juni 14, 2018, 06:00   74 Kommentarer

Paula kan jag sluta älska även om det känns omöjligt nu men barnen kommer för alltid ha parkettplats i hjärtat oavsett vad dom hittar på för dumheter. Jag tänker likadant med föräldrar, där är det inte helt självklart att älska villkorslöst utan som förälder måste man förtjäna barnens kärlek genom sitt sätt att vara och så.

Jag vet inte om jag kan säga att jag älskar någon mer. Eller ja barnen är ju som sagt nummer 1 resten av livet men i övrigt skulle jag säga att jag älskar alla olika. Just eftersom kärleken är av olika slag är det omöjligt att säga vilken som är ”mest”. Det är som att jämföra äpplen och päron helt enkelt =)//Hugo

Åh, ett ruggigt intressant inlägg av Hugo där han tar upp en fråga han fått om vem han älskar mest av alla.
Vi har inte pratat om just det här hemma, men eftersom vi har en liten annorlunda familjekonstellation med bonusmedlemmar mm så finns det alltid en risk att någon kanske känner sig sårad, förbisedd eller ersatt men det är just det som är det fina med kärlek.

Man har inte en viss mängd kärlek som ska delas upp på personer i sin omgivning – 100% kärlek och sen är det slut – utan man kan faktiskt älska precis hur många människor man vill lika mycket utan att man ska behöva ta från en person och ge till en annan.
Jag tror aldrig jag kommer komma till en punkt där jag känner att ”Nej…nu orkar jag faktiskt älska fler människor!” utan jag välkomnar fler människor in i mitt hjärta om jag tycker att de platsar där.

Har ni en tydlig gradering av älskande eller känns en sådan fråga som en omöjlighet att svara på?
Och behöver man sortera in barn, föräldrar, syskon, partner, vänner, katter, hundar och Cola zero i en lista eller går det bra att älska totalt o-organiserat?
Det tycker nog jag…