Hur jag inte ens ville ha dig från början, låtsades, la skambud och så råkade du bli vår. Efter ett smärre ansiktslyft och ommöblering var du lättare att älska, även om kärleken så klart fanns där från redan från första gången jag satte min fot innanför dörrkarmen och såg din nästintill generande takhöjd och minst sagt ståtliga detaljer. Du har alltid haft sådan potential att blomma ut och bli något fantastiskt. // Petra Tungården

Petra Tungården beskriver kärlekssagan mellan sig själv och sin lägenhet, en lägenhet hon egentligen inte ville ha från början och efter att ha sett bilder på den i ursprungsskick så förstår jag henne.
Hon kallar det för ett ansiktslyft. Jag skulle mer vilja kalla det en variant på det där framtida ingreppet där man kan operera in sin hjärna i en helt ny kropp än ett ansiktslyft. Typ så…
Men tillbaka till lägenheten…
Jag hade blivit åksjuk där inne.
Även fast det framförallt är väggarnas färg som sticker i ögonen så har jag så ofantligt svårt att se förbi sådant. Att se potentialen i renoveringsobjekt.
Jag ser bara att det är fult och så vill jag gå där ifrån.
Inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig att det skulle gå att göra, det som Petra och Markus gjort i lägenheten.

I inlägget här ovan länkar hon till mängder av före/efterbilder från lägenheten och när man ser dem sida vid sida så är det så man häpnar.
Väggarnas färg? Här ligger till och med Dashas nya lägenhet i lä. 😉
Den bortbyggda kakelugnen? Det enda som var okej var badrummet…

Har ni den där magiska förmågan som kan se förbi sådant här och visualisera framåt och hur det skulle kunna bli?