Har inte en enda bild på mig själv från den dagen för såg ut som åtta svåra år och hade gråtit hela förmiddagen. Jason har i perioder nu på slutet varit väldigt arg på mig och han har alltid som ni vet varit världens ”snällaste” barn. Han har alltid gått att kompromissa med, aldrig sagt elaka saker, aldrig slagits, alltid varit så rar och fin.. Men sedan jag för första gången introducerade en kille så har det varit en stor omställning och det har också hänt saker i hans pappas liv som gör att det nog bara är mycket för honom på en gång.

Pratade om det med F och han kommer såklart att vänja sig men det är jobbigt när man inte känner igen sitt barn för en förmiddag. Skulle egentligen fira midsommar med ett större sällskap, massor av barn osv.. Men ringde Tove och grät ögonen ur mig och hon sa bara ”kom till oss” direkt. Och det gjorde jag. Allt blev bra på en gång och det var genast bara glada miner. Det jobbiga var som bortblåst. // GabJoss

Gabriella Joss skriver på sin blogg om hur utåtagerande hennes äldsta barn blivit efter att hon introducerade sin nya kille för dem och även lät honom flytta in. 
Som bonusförälder själv så blir jag inte ett dugg förvånad, jag skulle snarare säga att det vore konstigt om allt gick helt friktionsfritt.
Det kommer in en person som får massor av uppmärksamhet från mamman, någon som barnen med största sannolikhet vill ha för sig själva.

Just därför är det så himla viktigt att gå varligt fram och inte skynda på några sådana stora beslut.
Eftersom Gabriella hållit sitt förhållande hemligt så har jag ingen aning om hur länge de varit tillsammans, eller hur själv infasningen av killen i barnens liv, och även hem gått till, utan jag talar mest av egen erfarenhet.
Hur jag och M resonerade när vi träffades och han redan hade barn.
Barnens behov måste alltid komma först, oavsett hur nykär man än är.

Hur har ni gjort med introduktionen av nya partners eller i egenskap av bonusförälder?
Har ni några tips, ”do’s and don’ts”?