Får rysningar av obehag när jag tänker på att jag faktiskt tänkte sterilisera mig samma månad som vi träffades för att jag var så nöjd med mitt liv och INTE ville bli kär, vara korkad och få ett till barn. Jag tycker verkligen att en graviditet och bebistid är en riktig kvinnofälla just på grund av att man mår skit (jag iallafall) och på så vis förlorar möjlighet till att jobba = inkomstbortfall = man blir beroende av en man. Typ så. Låter kanske hårt och sjukt men så har jag känt och jag var livrädd för att bli kär i någon som ville ha barn efter min skilsmässa med stora barnens pappa. Och på så vis då bli gravid och ”förstöra mitt liv för en man”.
Ni kanske tycker att det låter sjukt och hårt som sagt men så resonerade jag. Ville inte förlora arbetstid, ville inte hamna i en sits där jag mådde för dåligt för att vara självständig som gravid eller blev låst med en bebis och inte kunde jobba och leva mitt liv som jag gjort innan och trivts i. Tänkte till och med så långt där och då att jag inte ville få kroppsliga förändringar för en man för att jag var kär och dum. För en graviditet ger ju verkligen en helt ny kropp och jag var så nöjd där och då. Ville inte offra allt i mitt liv + min kropp som jag byggt upp under många år med träning. Ville inte offra något och hamna i en sits där jag kanske blev lämnad och hade gett exakt allt av mig själv. Och kanske till och med förlorat stora delar av mig själv och det som är viktigt för mig. Ni fattar. // Gabriella Joss Possler

Gabriella Joss Possler avslöjar nu i ett blogginlägg att hon gick i tankar på att sterilisera sig när hon träffade sin uvarande man då hon ”inte ville förstöra sitt liv för en man”. 
Hon ville inte tappa arbetstid, inte offra kroppen hon jobbat så hårt för med träning och var rädd att förlorat stora delar av sig själv och det som är viktigt för henne, och det kan jag inte tänka mig att hon är ensam om att tycka.
Jag känner igen mig i det, men det är förmodlien för att jag inte vill ha biologiska barn. 🙂
Vad är den största rädslan med att få barn?
För vissa uppstår den rädslan kanske redan vid att man flyttar ihop eller tar något annat större kliv iväg från att köra sololiv? Är man självisk av att ha dessa känslor eller är det mänskligt?