Katrin vågar inte öppna för dansade bud

Ska vi gissa på att det är samma bud som besökte Alexandra och Andreas, som Katrin vägrade öppna för?
Vad är det förresten för människor som levererar alla dessa bud, i olika typer av utspökningar?
Tjänar man bra på det, eller tillhör det samma kategori som mänskliga trottoarpratare eller ”sign spinners”?
Ni vet, de som står med en skylt eller liknande för försöker få folk att besöka en butik, restaurang eller liknande?

Om det hade ringt på er dörr och ni sett dessa två maskerade män utanför dörren – hade du öppnat? 
Det här kanske är det nya sättet att få folk att öppna sina låsta dörrar? Att låtsas som att man ska leverera ett bud?
Med tanke på hur många människor som öppet eller i smyg, gärna skulle vilja bli en influencer, så gissar jag på att de allra flesta hade öppnat dörren.
Först får man ett mobilskal från iDeal of Sweden att visa upp på Instagram, och kommer det sen ett bud så är ju saken klar.
Man är en influencer.
Tipptopp!

Klokskaper av och med Michaela Forni

Blir man så här insiktsfull när man skaffar barn, eller är det någonting man halvt om halvt behöver bli, när man skaffar barn?

Vid en första genomläsning av Michaelas punkter så känns många av dem ganska självklara, men jag inser samtidigt att, bara för att någonting känns självklart så betyder det inte per automatik att det är enkelt.

De enklaste råden kan ibland vara de absolut svåraste att ta, just för att de framstår som simpla. Som någonting man så klart kan göra ”sen”…när man är färdig med sitt ”jag ska bara…”

Om jag ska välja ut en sak från Michaelas båda bilder, som jag tror många av oss skulle må bra av så är det att prioritera mera.
Kanske borde man ha en pin med det budskapet, som en ständig påminnelse om att just ”prioritera mera”?

Varför namntatueringar inte är den smartaste av kärlekshyllningar

Tänk om det stått Gabriella här? 🙂

Samma dag som Gabriella Joss blev Fru Possler, så tatuerade hon och den nyblivna maken in varandras namn på kroppen.
Man hade kunnat tänka sig att Gabriella skulle vara lite avvaktande till det, med tanke på att hon redan varit med om att göra det, för att sedan separera från mannens vars namn hon tatuerat på kroppen.
Även den gången var hon övertygad om att deras relation skulle vara för evigt och att hon alltid skulle komma att vilja ha hans namn på överarmen.
Jag undrar vad hennes inställning till det är nu, med tanke på att hon och Fjodor skiljt sig?
Behåller man den? Tatuerar man över den? Tippex?

Hur kom ni fram till att ni skulle/ville tatuera in varandras namn?

Oj! Svår fråga. Det kändes så självklart och det var väl F som sa först att han ville ha mitt namn skrivet vid sitt hjärta. Det är den enda tatueringen han har och det tycker jag är lite extra fint då han inte har planer på att någonsin göra några fler tatueringar Men vi ville ha varandra på ALLA sätt och vis. Vara bästa vänner, bo ihop, gifta oss, tatuera namn. Göra allt man kan göra för att få varandra både fysiskt och psykiskt. Sitta ihop så mycket som möjligt i princip. Det är så svårt att beskriva vår kärlek till varandra. Vi är nog ganska besatta av varandra och av vår relation och vi har alltid så sjukt kul ihop och SÅ MYCKET PASSION! Jag saknar F varenda sekund han inte är hos mig och jag vill dela allt med honom. Vi är sådär läskigt överdrivet kära bara, haha Kram! // Gabriella Joss

Som tur väl är så kan man nu för tiden lasta bort tatueringar relativt enkelt, men hade det inte varit bättre att kanske vila lite på hanen den här gången?
Äsch, folk gör som de vill med sina egna kroppar, men om jag förstått det hela rätt så är det inte helt smärtfritt att lasra bort tatueringar?
Friskt vågat, hälften vunnet!
GERONIMO!!!!

Det hade kunnat vara värre.
Det hade kunnat vara det här. ??

Pappa pappa dotter-duon svarar på frågor

John och Johan är papporna bakom de sociala medierna ”Pappa pappa dotter” där de publicerar material från sitt liv och sin familj, som gick från två, till tre, till slutligen fyra medlemmar.
Det är svårt att skriva om dem utan att ta upp faktumet att de exponerar sina barn väldigt mycket, på ett sätt som senare tid lyfts fram som problematiskt, då barns rätt till integritet bör vara starkare än en förälders rätt att exponera barnet.
Detta är dock inte vad det här inlägget kommer att handla om. Det finns massor av tid och andra tillfällen att avhandla det på.

Det jag däremot vill lyfta fram är deras medverkan i Liberos serie ”Gravid vecka för vecka” där de svarar på en fråga och berättar om sin inställning till att använda sig av en surrogatmamma för att få biologiska barn.
Hur biologi inte är nödvändigt för att man ska kunna känna kärlek och älska en annan person, någonting som John vet en del om eftersom han är adopterad.
Sättet de pratar om det är så fint och känns så självklart, och därför väljer jag att uppmärksamma det i det här inlägget.
Runt 21 minuter in i videon får paret den frågan, som får ett nekande svar.

Det finns så många barn runt om i världen som faktiskt redan finns, som har blivit till och som behöver ett kärleksfullt och tryggt hem att få växa upp i, och ska vi då, som rent biologiskt inte kan få barn, ingen av oss kan ju bli gravid.
Varför ska vi då använda en surrogatmamma för att få ett barn bara för att det skulle vara likt oss? Det är inte viktigt!
För mig finns det inte en chans i världen att jag skulle sätta ett barn till världen, bara för att det ska vara ett biologiskt barn, när det för mig – vilket har bevisats, både för mina föräldrar och mig och för mig och mina döttrar, att det betyder absolut ingenting.
Att älska någon som man inte delar biologi med själv, det är ju det vi gör hela tiden. Johan och jag delar inte heller biologi och man älskar ju precis vem man vill, och man kan bilda familj med precis vem man vill, så varför ska man envisas med att skapa barn när det redan finns barn.

Det är en sak om någon väldigt gärna vill bli gravid, och faktiskt känner att det är en önskan i livet, då är det en helt annan sak, men då är det ju heller inte frågan om en surrogatmamma utan då är det kanske en insemination, men det är en helt annan sak.
För mig, att köpa ett barn den vägen och låna någons kropp som då ska bära det här barnet. Det är inte för mig. // John och Johan

Jag är förmodligen sist i världen att upptäcka att Johan pratar skånska. 🙂
Det har gått mig helt förbi och då delar vi ändå samma skorrande men ack så charmiga ”r”.