"Jag är inte arg på dig Måns Zelmerlöw"

Jag är inte arg på dig Måns Zelmerlöw. Jag är inte upprördöver att du kategoriserar homosexualitet som ”avvikande”, inte heller upprördöver att du senare rättar till detta med att byta ut ordet ”avvikande” tillfrasen ”inte lika vanligt”. Det är semantik. Min upprördhet riktas istället motde strukturer som möjliggör att du och Plura kan sitta kring middagsbordet och”tycka till” om hbtq-personers sexualitet. Detta är inte ett fenomen som enbartsyns i ”Pluras kök”, utan är något jag och många andra hbtq-personer får uppleva ofta. Detdebatteras i skolor om hbtq-personers rätt att adoptera, det tycks till omvilket pronomen en hbtq-person får använda, det tycks till om hur ”fjollig”eller ”normal” vi är och om ”fjolligheten” är ett inlärt beteende eller så fårvi höra hur ”fina” alla hbtq-personer är. Detta tyckande grundar sig på den heteronorm som finns globalt.

När en diskuterar sexualitet är det viktigt att se vilkenutgångspunkt en startar ifrån. Den vanligaste jag har upplevt, och som verkarvara Måns egna utgångspunkt, är att heterosexualitet är det ”normala”. Det”naturliga”. Den ”naturliga ordningen” har skapat mannen och kvinnan förvarandra och denna koppling bevisas genom att peka på att det krävs ägg,livmoder och spermieceller som kommer samman i den sexuella akten för att skapaett barn.  Det förmodas även att depersoner som deltar i den sexuella akten älskar varandra/ känner attraktion förvarandra. Alltså menas det att den sexuella akten är lika med ens förmodadesexualitet. Så ägnar du dig åt olikkönat sex, det ”naturliga”, antas du ocksåvara heterosexuell. Ägnar du dig åt samkönat sex, det ”inte lika vanliga”,antas du vara homosexuell eller bisexuell. Eftersom heterosexualitet antas varadet ”naturliga” och den sexualitet som majoriteten har får den socialt högstatus, blir okontroversiell, ingenting som en diskuterar och tycker till omkring matbordet. Den heterosexuelle får också genom den höga sociala statusenett mandat att tycka till om det som inte representerar ”det naturliga”, detavvikande, enbart som representant för det ”odiskutabla naturliga”. De harmandatet att säga ”Ja, det ni gör är ju inte naturligt men jag accepterar det”eller ”Det ni gör är inte naturligt, därför accepterar jag det inte”.  Eller som Måns säger ”Jag tycker inte det ärfel”.

Men är dock sexualitet så enkel? Om kopplingen mellansexuell handling och attraktion/kärlek är riktig hur ska en då förklara deolikkönade äktenskap som alstrat barn där den ena parten senare i livetdefinierar sig som homosexuell? Hur kan en förklara dekärlekslösa/attraktionslösa arrangerade olikkönade äktenskap som historiskt ochi nutid har alstrat barn? Hur ska en förklara de personer som känner sigattraherade av en könstillhörighet men blir förälskade, tillsammans med, en annankönstillhörighet eller ingen könstillhörighet alls? Det finns för många exempeldär sexuell handling inte nödvändigtvis är kopplat till kärlek/attraktion.Sexualitet kan alltså inte enbart baseras på sexuell praktik. Det innebär attheterosexualitet inte behöver vara den enda ”naturliga” sexualiteten. 

Det är denna ”naturliga” heteronorm som behöver bekämpas.Denna norm som sätter heterosexualitet på en piedestal med makten att definieraoch tycka till om oss, ”de andra”, de ”avvikande”, där det bästa vi ”andra” kanhoppas på är att frasen ”Jag tycker inte att det är fel” är den åsikt som”majoritetssamhället” tycker om oss under en lång tid.

Sebastian Rosenlind, HBTQ-person