"Jag protesterar utan att vara vänsterextrem, Jimmie Åkesson"

Under fredagen komSverigedemokraternas Jimmie Åkesson till Uppsala, väl där möttes han av starktmotstånd organiserat i form av en ljudblockad. Nyheten om den planerade aktionen väckte starka känslor hos mig, är detverkligen rätt att hindra politiker från att tala offentligt? Nedan följer mittresonemang om varför jag slutligen gick dit.

”Ljudblockad mot Jimmie Åkesson”, min första impuls när jagsåg eventet var att utan omsvep gå dit. När jag tänkte efter krympte docksnabbt min förtjusning, att hindra en folkvald politiker att tala genom att göraoljud, är det verkligen demokratiskt? Under dagen hade jag utdragnadiskussioner med mina vänner. Å ena sidan kunde man försvara aktionen genom atthävda att den rasism SD står för per sig är odemokratisk och att varje form avmotstånd mot dem därav vore demokratiskt, å den andra sidan så borde alla halika rätt att uttrycka sig på allmän plats, oavsett ideologi. Diskussionskarusellernasnurrade för fullt medans stunden för talet närmade sig. 

Jag bestämde mig slutligenför att gå dit, vissa av mina vänner för att stanna hemma. På vägen dit kändejag mig kluven över mitt beslut, kommer inte detta ge SD ännu en anledning attdra på sig offerkoftan? Jag såg redan deras kommentarer framför mig:”Vänsterextremister utan respekt för yttrandefriheten, vi som bara ville ha ettoskyldigt tal”. Det var mycket folk som samlats vid torget, mångapalestinaschalar och plakat. Det började lugnt och lågmält, men när Åkessonsbil rullade fram vid scenen så steg buropen mot himlen likt ett stridsrop, ettoutsläckligt ”Inga rasister på våra gator” rann ur den enade folkmassan, ochdet tycktes aldrig ta slut. Det var bara en tidsfråga innan Polisen gick in medhundar och pepparspray för att få bort folk från området. Folk pressades ipanik mot varandra, någon släpade ut en medvetslös kvinna ur folkmassan. Menropen fortsatte skandera mot de bistra ansiktena vid scenen. 

Det var då jaginsåg det. Det spelar ingen roll vilka moraliska argument man använder sominvändning mot sådana aktioner, det är finrumspolitik förunnat de som redan haren mikrofon att prata i. Men för oss vanliga människor finns ingen förstärkare,vi måste skrika så högt vi kan för att höras. Att öppet manifestera sittmotstånd mot den växande rasismen i vårt land kommer för mig aldrig vara enfråga om vänsterextremism, det är en fråga om civilkurage. 

Många hävdar attaktioner som denna bara ger SD ytterliga medialt utrymme, jag håller inte med, dethandlar om något långt viktigare. Jag vill kunna berätta för mina framtida barnom vårat motstånd mot den dåvarande rasismen, inte om hur vi diskuterade ossfram till att det nog var bättre att tysta sitta i vårat torn av politiskkorrekthet. Jag uppmuntrar inte folk att använda fysiskt våld mot varandra, jaguppmuntrar däremot folk att respektera varandras kampformer och inse att allainte har lika goda möjligheter att göra sin röst hörd. Och jag tror att enadepå torgen kan vi tillsammans krossa rasismen.

Ida Vanhainen,studerande vid Uppsala Universitet